Amerikanerna har rätt inställning till strategispel. Det finns till och med ett uttryck för den sorts enkla men smarta strategispel som representeras så perfekt av Civilization-serien: ”Beer and pretzels wargaming”. Och serien har alltid varit underbart lämpad att avnjutas med valfri vuxendryck och tilltugg, ända sedan #det första spelet klev in på marknaden och förändrade den för alltid med sin finstämda blandning av stadsbyggande, krig och diplomati. Och givetvis ändrar inte #Civilization V på denna väl beprövade grundformel, men några detaljer har man ändå putsat på, både till det bättre och det sämre.

Spelet börjar som Civ alltid har gjort, med en settler och en krigare.

Den mest uppenbara förbättringen är givetvis grafiken. När man först startar spelet slås man av hur mycket vackrare det är än #föregångaren. Det gamla rutnätet har bytts ut mot hexagoner, vilket känns mycket bättre när man ska flytta sina enheter (ett tips är att hålla in högerknappen på den enhet du vill flytta, då ser du exakt vart den kan gå. Dra pekaren dit och släpp för att hamna exakt där du vill), men inte när man ska försöka lista ut hur långt ens artilleri når innan man slösar ett drag på att ställa upp det för skjutning. All information som tidigare fanns dold i menyer och stadsskärmar är nu utspridd över huvudskärmen, vilket gör det lättare att få överblick, men samtidigt blir det en smula plottrigt när det är mycket som händer. Diplomatin är förenklad, men i och med det knepigare att begripa.

Arma stackare

Om ni börjar se en trend i ovanstående exempel så är det inte så konstigt. I stort sett alla aspekter av Civilization V är lite, lite bättre än i fyran. Och nästan utan undantag för varje förbättring med sig någon liten negativ detalj som man irriterar sig på. Aldrig tillräckligt mycket för att sluta spela – det här är samma kör-24-timmar-utan-sömn-och-mat-spel som tidigare – men ändå konstigt när spelet kommer från en så stor och erfaren strategistudio.

Tyvärr har jag sparat det värsta exemplet till sist - den artificiella ”intelligensen”. Här har inga förbättringar gjorts, och på diverse forum och bloggar påstås det till och med att AI:n är dummare än i tidigare spel. Det är den inte. Problemet är istället att #Firaxis har infört ett suveränt nytt stridssystem, som gör krigandet både intressantare och mer utmanande. När det var dags för krigföring i Civilization IV och tidigare spel handlade det allt som oftast om att bygga upp en stapel (”stack” för den som inte fattade min skämtsamma mellanrubrik) av mäktiga enheter och putta den mot fiendens städer tills deras hälsa var slut och de föll.

Artilleri kan bomba sönder städer från fjärran, men du behöver fotsoldater också!

Städernas hälsa finns kvar, även om du nu inte kan förstöra underverk, byggnader eller invånare genom att bombardera dem. Det nya är att det inte längre finns några staplar! Varje hex kan innehålla en militär och en civil enhet åt gången, till exempel en arbetare och en krigare, inte fler. Detta, i kombination med enheter som kan skjuta på avstånd, gör att du måste ställa upp dina trupper så att svaga artillerienheter med hög eldkraft står långt bak, medan starka infanterister håller sig i framkant och kan inta fiendestäder när de är försvagade. Vilket inte är så lätt, eftersom städerna nu har egna försvarsmekanismer, och inte kräver att du staplar bågskyttar innanför murarna för att försvara dem. Det tycker jag är en enorm förbättring.