Med #The 4 Heroes of Light vrider #Square Enix klockan tillbaka till skarven mellan sent åttiotal och tidigt nittiotal. Det är en tillbakagång till den tidens mer triviala och anspråkslösa japanska rollspelsäventyr. Du är Brandt, en 14-årig pojke som kallas av kungen för att befria den kidnappade prinsessan från häxan i norr. Denna klichéklassiska upptakt ger en mjukstart för att låta spelaren bekanta sig med spelets funktioner. Men det är först när den elaka häxan besegrats och den bortskämda prinsessan räddats som introduktionstexten börjar rulla och den fantasifyllda resan kan börja på riktigt.
Packa väskorna, för nu bär det av in i Final Fantasy-land!
The 4 Heroes of Light känns stundtals som en sprudlande sagobok man fick uppläst för sig som litet barn. Varje uppslag bjuder på nya, fantastiska miljöer och under historiens gång stiftar du bekantskap med en rad mer eller mindre osannolika kompanjoner. Det är knappast originellt någonstans, men den varma och hemtrevliga känsla som infinner sig av att ännu en gång lyssna till ålderdomliga legender och leta efter fantastiska skatter är något man aldrig blir för gammal för.
Trams blandas med allvar
I bjärt kontrast till den sagolika spelvärlden står dessvärre den urtråkiga karaktärs- och fiendedesignen. Märkliga designval skvallrar också om att utvecklarna haft svårt att bestämma sig för vilken målgrupp de egentligen siktar efter - ärrade rollspelsveteraner eller nybörjare. Låt nämligen inte den supergulliga grafiken lura dig; det här är ett rollspel stöpt enligt den gamla skolan med allt vad det innebär av level-grinding och brutalsvåra bossar.
Svårighetsgraden indikerar att spelet är riktat till de som växt upp med de mer oförlåtande rollspelen till NES och Super NES. Men varför är då handling och karaktärer skrivna så flamsigt och banalt? Hur många vuxna identifierar sig egentligen med 14-åriga småpojkar som räddar världen - ärligt talat? Nog för att det finns en viss charm i att återvända till sina rötter, men Square Enix borde också ha insett att deras fanbase inte stått och trampat på samma ställe de senaste 20 åren. Deras äldre rollspelsfans har växt upp och ställer förmodligen högre krav på narrativ och dialog idag än förr.
Förvuxna kråkor är inte att leka med!
Jag irriterar mig också på att inte ha full kontroll över mina figurer i striderna. Istället för att manuellt bestämma vem som ska helas eller vilken fiende som ska attackeras så väljer du bara kommandon och låter den artificiella intelligensen utföra handlingen åt dig. Systemet fungerar visserligen smärtfritt allt som oftast, men i tätare fajter kommer misstag ofelbart att ske och det finns absolut inget värre än att känna att du förlorat på grund av spelets begränsningar snarare än dina egna.
Det är detaljerna som gör det
Bortsett dessa klagomål är detta ett äventyr väl värt att ta till sig. Den härliga känslan av utforskning är på topp och de minnesvärda miljöerna ackompanjeras av ett riktigt välgjort soundtrack. Spelets jobbsystem påminner om det i #Final Fantasy V och bjuder på en hel del spelmässigt djup och intressanta möjligheter att skräddarsy den perfekta gruppen. Jag gillar också föremålsbegränsningen om max 15 föremål per karaktär. Vid en första anblick låter det kanske som ännu ett irritationsmoment, men faktum är att begränsningen skänker ytterligare ett strategiskt skikt och plötsligt blir alla enstaka prylar du plockar på dig så mycket mer värdefulla.
Smådetaljer som att sädesåkrarna susar i vinden och att de olika vapnen och kläderna påverkar utseendet lyfter också upplevelsen mer än man kan tro. Saknar du den gamla skolans rollspel kan du därför få ut en hel del förutsatt att du tolererar missarna som utestänger titeln från de högre betygen. Å andra sidan fungerar spelet också som en alldeles utmärkt historielektion för den yngre generationen, och dessa lär kunna uppskatta äventyret fritt från det nostalgiska bagage vi andra bär med oss.
