#DJ Hero hade det inte lätt när det släpptes förra året. Många dömde ut det som för hiphop-fokuserat medan andra tog till den där gamla trötta kommentaren, den vi har hört sedan Hero hade premiär för en halv evighet sedan - det är bättre att lära sig spela på riktigt. Pyttsan! Jag kommer aldrig att ha vare sig pengar eller tid nog att köpa en två skivtallrikar, en mixer och backvis med vinyl och bemästra skivjongleringskonsten. Därför älskade jag det första spelet. Det lät mig få leva ut mina gamla fantasier om att få ett helt dansgolv att följa rytmerna jag skapat.

Ett år har gått och den stora succén uteblev. Ändå har uppföljaren belägrat spelrummet och mitt sinne de senaste dagarna. Frågan jag ställde mig medan jag slet upp förpackningen var hur #Activision skulle lyckas charma mer folk och ändå underhålla de som faktiskt gillade det första spelet. Den mest uppenbara skillnaden syns i låtlistan där mer dansgolvsflörtande musiker som David Guetta och Deadmau5 gör sällskap med kanske mer uppenbara inslag som Snoop Dog och Wu-Tang Clan.

Mer house och mindre hiphop är ett bra recept.

Borta är också allt vad graffiti heter och istället är gränssnittet mer avskalat med ett fåtal rena färgval vilket jag personligen föredrar. Jag förstår däremot inte varför utvecklaren #Freestyle Games inte lärt sig av kusinerna hos utgivaren #Activision. Guitar Hero har genom åren evolverats till den grad att jag idag ser det som en självklarhet att kunna byta svårighetsgrad mitt i en låt. Strunt samma om den startar om, det ska vara smidigt. Det går heller inte att gå tillbaka direkt till låtlistan i Quickplay-läget, istället kan du bara välja "exit" vilket kastar ut dig till huvudmenyn med allt vad sega laddningar innebär. Visst går det att välja en serie låtar innan du startar men det är inte alltid jag är så förutseende. Klantigt.

Nyckeln till frihet

När jag har brottats färdigt med det omständliga gränssnittet kan jag slutligen njuta av de två stora och välkomna nyheterna. I det första spelet hade du väldigt liten möjlighet att påverka hur låten spelades, mixarna var satta i sten och din enda kreativa input var en handfull tråkiga samplingar. I #DJ Hero 2 lämnas under perioder all makt över till dig. I Freestyle-fälten är crossfadern din och du kan växla mellan spåren bäst du vill. I slutet av låten får du betyg på hur väl du följde takten och hur originell du var men det är inget som påverkar din slutnota i poänglistan. Precis som det i sammanhanget oortodoxa beslutet att inte kunna misslyckas med en låt är det istället bara en morot att hela tiden utmana dig själv.

Det internationella DJ-tecknet för "kisspaus

Samplingarna är heller inte generiska utan tagna från den aktuella mixen och även här får det låta precis som du vill. Men du vill ju att det ska låta bra, för när du sätter varenda not och följer varenda spårväxling perfekt är det omöjligt att inte ryckas med och stampa takten. Kanske till och med vicka lite på höfterna.

Multiplayerläget har också fläskat på sig. Nu erbjuds en rad olika sätt att förnedra din motspelare (i mitt fall @16 Tompa), som att tjäna flest stjärnor, sektionsbaserade bataljer och varianter där vi turas om att rugga vinylen i hopp om högst träffprocent. Kompetent och ett rejält kliv framåt i jämförelse med förra årets premiär. Jag gillar också hur varje introduktion till klubbarna du spelar på i karriärläget består av sammanflätade mixar som du kan återvända till senare. Glappet mellan varje vanlig låt är också betydligt mindre.

Redo att brottas med menyerna

Trots att jag verkligen gillar nyheterna som ger mig mer kontroll har jag svårt att älska DJ Hero 2 på samma sätt som originalet. Menyernas tafflighet är verkligen en nagel i ögat och trots mer house och techno i låtlistan är det inte många mixar som verkligen lyfter. Höftvicket stannar av efter en stund vilket står i kontrast med faktumet att jag efter förra årets spelsessioner återupptäckte gamla husgudar. Det gjorde mig mer danssugen än någonsin, idag nöjer jag mig med att fingra lite på skivtallriken.

Uppföljaren är inte på något sätt dålig men jag har svårt se den omvända, att den kan frälsa skeptikerna. Det är snarare ett spel för oss som kunde stå ut med omvärldens fniss redan förra året. Det räcker ganska långt.