Jag erkänner utan omsvep att jag faktiskt hade förbaskat roligt med #The Force Unleashed. Trots alla sina brister, sina enormt obalanserade bossfighter och sina alltför långa och likartade banor så var det helt enkelt skitkul att spela. Du kan förstås gissa varför: Force Grip. Och i #The Force Unleashed 2 är det fortfarande minst lika komiskt att låta ett par stormtroopers dingla över en avgrund innan du släpper dem mot en säker död, eller varför inte roa dig med att spela kula med dem? Allt detta finns fortfarande kvar och är i kombination med det virtuosa ljussabelsvingandet en riktigt lyckad actionkombination.
Quicktime-event: spelvärldens motsvarighet till ett våldsamt cymbalsolo när du precis somnat.
Men ett spel kan inte leva enbart på komiska stormtrooper-dödsscener, hur mycket det än försöker. Och försöker gör det. Du får en ny, och fantastiskt underhållande kraftförmåga: Mind Trick. Med den får du fiender att tro att de är rebeller, fatta att allt motstånd är meningslöst och ta livet av sig eller bara sluta skjuta på dig i största allmänhet. Dessutom är det smidigare än förut att uppgradera sina kraftförmågor och du slipper den löjligt långa laddningstiden varje gång du trycker på menyknappen. Du hittar ljussabelkristaller lite här och där, och om du byter ut de du redan har får du bonusar som extra hälsa, kraft och erfarenhetspoäng för varje dödad fiende. Eller varför inte möjligheten att sätta eld på allt du hugger i? Precis som tidigare kan du hitta och byta mellan olika kostymer. Jag hittade till och med påskäggskostymen Guybrush Threepkiller – fånig men rolig.
Roligt men platt
Så för att sammanfatta det första intrycket: det är fortfarande skitkul att spela som den löjligt mäktige jedi/sith-hybriden Starkiller. Jag roas fortfarande av att hitta på nya sätt att ta livet av stormtroopers och det är lika maffigt varje gång man slår upp en dörr med kraften, som om en jättehand mosat den som en fluga. Men det räcker inte riktigt, det tar aldrig fart på allvar. Det börjar redan när jag ser Darth Vader väcka en klon av Starkiller (eller är han?!) som ska förstöra rebell-alliansen en gång för alla. Och rakt igenom spelets alla fantastiskt stiliga actionscener är det något som inte känns riktigt hundraprocentigt, som ett instrument i en hundramannaorkester som är lite ostämt.
Efter ett tag kommer jag på vad som stör mig: det går helt enkelt lite på tomgång. Filmsekvenserna är bättre animerade än någonsin, med levande ansikten och snygga miljöer. Men dialogerna i dem är ordbajsigt nonsens och storyn är så platt och livlös att om Starkiller försökte sexa upp Darth Vader i finalen så skulle det här platsa på vilken usel fanfic-sida som helst. Star Wars har alltid handlat om pampiga strider där galaxens öde ligger i vågskålen, men vi får inte ens det. Det känns hela tiden som en parentes, något som inte spelar någon roll i det stora hela och jag finner att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om huruvida vi vinner kampen eller inte. I det första spelet hade man åtminstone försökt anknyta till filmernas tidslinje men här är allt lösryckt, trots att man lite omotiverat stoppat in Yoda i ett tämligen meningslöst och snabbt bortglömt besök på planeten Dagobah.
Visst är det vackert? De intensiva striderna är det som räddar The Force Unleashed 2 från totalsågning.
Jag måste ändå medge att jag har kul när jag spelar. Även om jag inser att man skulle kunna skapa en enda lång bana bestående av en oändlig bro fylld av stormtroopers för att uppnå samma underhållningsvärde som hela det här spelet så har det ändå högt underhållningsvärde, särskilt som spelmekaniken slipats en del och saker överlag flyter smidigare än i originalet. Vilket för all del gör det ännu mer svårbegripligt att det inte finns något flerspelarläge med ljussabeldueller. Och de våldsamt omotiverade bossfighterna är lättare än i föregångaren, men så sövande tråkiga att jag helst av allt önskar mig en knapp jag kan trycka på för att bara hoppa över dem. The Force Unleashed 2 är något så kluvet som en skön actionorgie med en av världens tristaste inramningar.
