Lego Universe

Lego ska inte behöva någon introduktion. Den som inte känner till klossvärlden behöver inte instrueras, utan istället välkomnas till planeten jorden. Det har ju sedan tidigare bevisats att det går utmärkt att göra spel som inkluderar Lego. Och säga vad man vill, men #Lego Universe lever verkligen upp till sitt namn. I princip allting framstår som uppbyggt av legobitar på ett eller annat sätt, och när du slår sönder en fiende eller en pryl belönas du med en skur byggklossar, och din belöning är i form av pengar, hälsa, möjligtvis någon mackapär eller legobit (som du kan använda i byggläget) och fantasi. Fantasi är i det här fallet inte din fantasi utan näst intill fysiska prylar, och en del av kärnan i spelandet. Det är ”valutan” som används för att kunna använda färdigheter, bygga saker och så vidare.

Grundtemat är enkelhet. Grafiken, spelupplägget, inlärningskurvan - allting är enkelt. Det behöver i sig inte vara någon nackdel, men i fallet med Lego Universe är det precis vad det är. På sant MMO-manér finns det ingen speciell historia att följa, och det som finns i form av olika minivärldar tar inte speciellt lång tid att utforska, inte ens om du spenderar tid med de små begränsade småspelen. Själva questandet erbjuder med några undantag uppdrag i stil med att samla X antal av ”ditt”, följt av X gånger två ”datt” i följdquesten. När det inte handlar om att springa tio minuter i en riktning för att prata med någon, som i sin tur skickar dig på samma tio minuter långa returresa tillbaka till det första området.

Det vore inte lego utan byggande

Den andra stora delen är att bygga saker, främst sitt eget hus. Ritningar och byggdelar kan antingen köpas eller hittas när du dödar något, och precis som med lego i verkligheten handlar det om att plocka ihop bitar för att skapa sitt egna lilla krypin. För tillfället finns det över 700 olika bitar så du kan bygga i princip vad du vill så länge fantasin och antalet upphittade klossar räcker till. Meningen med att ägna sig åt detta byggande är att du kan låta andra spelare komma på besök och... inte speciellt mycket mer.

Lego Universe är en lightversion av ett MMORPG, men rollspelsbiten är så liten att vi lika gärna kan stryka den. Och MMO? Det finns inte speciellt stor anledning att samla ihop polarna och härja eftersom det finns alldeles för lite att göra, bortsett från att titta på varandras hus. Upplägget skulle passa precis lika bra i ett singleplayerspel, så av MMO-delen blir det nästan bara ett O kvar eftersom du måste vara online för att kunna spela. Känns mest som en kantig onlineverson av Super Mario 2.

Här i Sverige blir Lego Universe lite av en paradox. Det är, avsiktligt eller oavsiktligt, i alla avseenden ett barnspel - gulligt, enkelt och snällt. Barn känner igen sig, happy plastic, it’s fantastic. Med eftersom det är ett MMORPG (eller O som vi kom fram till tidigare) krävs att du plöjer en del text för att förstå vad du ska göra och hur du ska göra det, och spelets målgrupp kan för lite engelska. En annan stor nackdel är att det är belagt med månadsavgift. För att vara ett MMO är det visserligen en ganska låg dito; beroende på prenumerationslängt blir det 60-70 spänn per månad. 30 dagars spelande ingår när du köper spelet, och som det ser ut nu är det ungefär den maximala tiden för hur länge du kommer att vara intresserad av titeln.

Lego Universe borde egentligen vara ett trevligt spel, men fel språk, för lite att göra och en tunn röd tråd av meningslöshet går inte att bortse från. Vad som behövs är några månaders extra utvecklingstid, omvandla spelet till ett gratisspel där man med mikrotransaktioner får köpa ritningar, legobitar med mera. Men det är ju ett MMO, så det vet vi ju från andra spel i samma genre att det kommer att vidareutvecklas så länge det lever. I det här fallet är det nödvändigt för att vi inte ska få ett nytt #APB eller #Tabula Rasa. Och betala månadskostnad för att spela det? Näe.