#Assassin's Creed fick inte det varma mottagande alla förväntade sig. Att det var ett kompetent visuellt verk var alla överens om men när varje uppdrag kopierade det föregående spelade det ingen roll att Jerusalem bjöd på sagolika vykortsvyer. 2007 fanns det inget mer monotont att spela än Altaïrs korstågsdrama. Därför finns det något väldigt vackert i #Ubisofts agerande efteråt. De lyssnade på vad vi ville ha, de gjorde om och de gjorde rätt. Helt i sin ordning blev #uppföljaren hyllad och när #Assassin's Creed: Brotherhood nu släpps har de putsat och filat ytterligare på sin mästarformel. Monotonin har gjorts om till något av det ombytligaste som finns.
Alla vägar bär till Rom och just den mytomspunna staden är platsen för det praktfulla skådespelet. Att kalla det något annat vore en förolämpning. De lyckas sömlöst väva in sina karaktärer och historiska tolkningar tillsammans med faktiska personer som Leonardo da Vinci och påven Alexander VI. Det hela görs så skickligt och trovärdigt att jag inte längre vet vad som fantasi eller verklighet.
Ezio nöjer sig inte med att bestiga torn – han tänder eld på dem också.
Upptakten är välkänd: Auditores villa anfalls och slås till spillror av den maktgalne och hämndlystne Cesare Borgia. Ezios farbror avrättas mitt framför hans ögon och med livet hängande i en skör tråd tvingas han börja om i Rom. Han har inget hem, hans vänner är antingen döda eller spridda för vinden och med hela staden under Borgias styre är situationen allt annat än hoppfull.
Vem sa att ensam är stark?
Det är här lönnmördargillet kommer in i bilden. När Ezio börjar samla ihop spillrorna av det som gått förlorat får vi för första gången chansen att rekrytera lönnmördare som kan komma till undsättning när som helst. Till en början är de inte speciellt skickliga och logiskt nog förlorar du dem för gott om de dör i strid. Därför kan du skicka ut de aspirerande lönnmördarna på uppdrag runt om i Europa, för att de på så vis skaffar sig erfarenhet. Det kan handla om allt från att sabotera tempelriddarnas vapen i Madrid till att spionera på den franska drottningen. Själva skedet får vi inte ta del av rent fysiskt men under tiden dina undersåtar är ute på uppdrag är de inte tillgängliga för assistans. Dessutom finns alltid en risk att de inte kommer hem levande. En del uppgifter är svårare än andra men belönar dig i gengäld med mer erfarenhetspoäng. Med tiden kan du levla upp dina män (och kvinnor) och ge dem mer kraftfulla vapen och starkare rustningar.
Att det hela styrs med statiska menyer låter inte mycket för världen – men känslan är i själva verket storslagen. Det finns en nerv i att sända sina tappra krigare på uppdrag där så mycket står på spel. När jag exempelvis förlorade mina fyra bästa lönnmördare på ett särdeles tufft jobb i London kändes det i magen. Likaväl är det mäktigt att se hur de stiger i graderna och slutligen blir fullfjädrade medlemmar av gillet under en pampig ceremoni.
Med ett starkt gille kan man slå världen med häpnad.
Ett enkelt litet knapptryck kan vara skillnaden mellan fiasko och succé. När Ezio står öga mot öga med ett tiotal ilskna tillika meriterade svärdsmän är känslan oslagbar när jag knäpper med fingrarna och de med ens blir överrumplade av mina två bästa krigare. Om jag vill vara säker på seger kan jag få en hel skur av pilar att regna ner från olika håll. Själv kan Ezio lugnt gå vidare och lämna det blodröda havet bakom sig. Soft.
Ekosystem à la renässans
Men det är inte så enkelt att du bara kan stövla ut på kullerstensgatorna och rekrytera folk till höger och vänster. Det hade varit lite för lätt. Brotherhood har ett noga utmejslat ekosystem som balanserar upplevelsen. För att ens kunna skaffa en allierad måste du befria en del av staden från Borgias styre. Och då dessa styrs av ett antal mäktiga generaler är det ingen överdrift att påstå att det inte görs i en handvändning. Att du sedan måste klättra upp i ett fasligt högt torn och sätta fyr på detsamma gör inte saken lättare. Men i utbyte får du inte bara en vidunderlig utsikt, du får också en del av Rom.
