Det sägs att Kazunori Yamauchis strävan efter perfektion är varför #Gran Turismo 5 dröjt så vansinnigt länge. Ett första #köttben räckte inte för att stilla de svultna massorna – de fortsatte att hungra efter själva omdefinitionen av moderna racingspel. Och visst, skyhöga ambitioner, sex års kodande och mer än 60 miljoner dollar i kostnad trissar förväntningarna till absurda nivåer. När så #Polyphony nu äntligen släppt ifrån sig resultatet av ansträngningarna bör den gode Yamauchi vara... besviken.

Gran Turismo 5 är långt från perfekt. Det är ohyggligt ambitiöst, en mastodont som förutom asfaltsracing med allt från trötta 80-talsvrak till supersportbilar frestar med rally, banbyggarverktyg, möjlighet att agera stallchef och mycket annat. Jag har kört, skruvat, upptäckt och guidat mig igenom besten under någonstans mellan 15 och 20 timmar de två senaste dygnen, förmodligen långt mer än någon annan svensk spelsajt innan deras omdömen publicerades. Och jag har fortfarande massor kvar att göra. Stundtals skiner resultatet fantastiskt vackert, men lika ofta kliar man sig i huvudet över brister, buggar, inkonsekvens och vansinniga designbeslut.

Bilvärldens klassamhälle

Rötterna sitter stadigt förankrade i Gran Turismo-historien, vilket bland annat betyder trötta körkortslektioner och en svindlande bilpark på över 1000 kärror. Av dessa är omkring 200 stycken av så kallad premium-modell, med mer avancerad skade- och körfysik, krispigare utseende och detaljerade cockpits. För standardbilarna saknas "inifrån bilen"-vyn och de övriga tillkortakommandena gör dem till det naturliga andrahandsvalet när valmöjlighet finns.

Av spelets drygt 1000 bilar hör denna moderna Batmobil till de mer exklusiva.

Trimning av både prestanda och utseende står förstås till buds. Delar köps och monteras efter behag och plånbok, men till skillnad från #Forza 3 ligger tonvikten på de farthöjande aspekterna istället för att hitta balans mellan råstyrka och beteende. Bilar säljs både nya och begagnade, och en menysektion ägnar sig åt att återställa slitna kärror (oljebyte, knacka plåt, serva slitna motorer). Har du #PSP-versionen kan du importera de kärrorna.

Det så kallade GT-läget innehåller det mesta (men inte allt) av vad spelet har att bjuda: karriärlägena A- och B-spec, Special Events, multiplayer, frikörning, verkstad, bilhandare, community-funktioner, bara för att nämna några saker, medan arkadläget (enskilda race, tidjakt, splitscreen för två, drift) och banbyggarverktyget obegripligt nog återfinns i huvudmenyn. Det borde för övrigt kallas banjusteringsverktyg: banor slumpas fram, man kan ändra parametrar som vägbredd och kurvskarphet, men något byggande är det inte fråga om.

Veckans bus: smyg in i lackeringsverkstaden och kräks.

A-spec handlar om det gamla vanliga: kör ihop pengar och erfarenhet för att klättra i de fem nivåerna och få råd med bilar och uppgraderingar. Förutsägbart, men ofta bjuds fantastisk körning. Flerspelardelen beskrivs vänligast som grundläggande; den ger varken erfarenhet eller pengar, och under testtillfället körs mestadels hederliga gamla lopp på de mest kända banorna. Sektionen med speciallopp lämnar däremot standardmallen och är således mer intressant: gokart-lopp, officiella WRC-rallybilar, den fruktade Nürburgring Nordschleife uppdelad i fyra delmoment och stenhård kamp mellan tolv trötta VW-bussar årsmodell 1962 på Top Gears testbana. Toppar trängs med dalar: kart-racingen känns som att köra ett strykjärn med hjul. 250 blås genom tvåmilabanans S-kurvor skickar sköna rysningar längs ryggraden. Rallyn är ogenomtänkt och intetsägande. Den tajta Top Gear-banan får hornen att växa i pannan, muskulös Nascar-drifting likaså.