Du, hjälten i spelet, ligger blödande (och jag menar blödande, vi snackar smärre oceaner av ketchup här) och dör i en röra av dina egna tarmar medan en uppenbart ond och galen vetenskapsman släpar bort din unga flickvän för att förmodligen våldföra sig på henne på något hemskt sätt. Här någonstans börjar jag fatta att #Splatterhouse inte döptes av misstag, det här är ett spel som inte skäms för att vara blodigt och äckligt. Och då har jag tillbringat ungefär tio sekunder med spelet, och i stort sett inte sett någonting av vad det har att erbjuda.
Problemet kommer som ett brev på posten efter ett par timmars vadande genom ett veritabelt Niagarafall av blod och inälvor – jag har fortfarande inte sett något som imponerar på mig, och det börjar så sakta gå upp för mig att det här är ett spel som, kanske, inte HAR mer att erbjuda än röd vätska och ändlösa rader av identiska rum, fyllda av ändlösa horder av identiska fiender. Jo, vänta, någon gång i timmen har man samlat ihop tillräckligt många fotofragment, och då får man som ”belöning” se en snuskig bild på den flickvän man försöker rädda. Ibland blir jag bara så trött.
Den onda masken – om den bara hade lite större ordförråd.
Trött blir jag också bokstavligt talat i speltummen. Jag spelar på Xbox 360, och för att ta mig igenom ett enda rum måste jag misshandla mina X- och Y-knappar så illa att inte ens den värsta tortyrtest Microsoft kan ha utsatt sina handkontroller för kan har testat dess hållbarhet på ett effektivare sätt. Handkontrollen håller, men både min tumme och mitt tålamod börjar brista efter några timmars spelande utan minsta variation.
Nej, vänta, nu ljuger jag en smula. Då och då avbryts hackandet och malandet för att ge plats för något som med lite – eller mycket – välvilja skulle kunna placeras under rubriken ”plattformsspel”. Du får springa genom en korridor som plötsligt förvandlats till ett enda plan, så du kan bara röra dig höger och vänster. Oftast är de här sektionerna fulla av ändlösa hål att falla ner i, spjut och kollapsande sektioner som omedelbart dödar dig. Men den slappa kontrollen och de gråbrunmurriga texturerna gör att det allt som oftast inte är din egen klantighet som tar kål på dig, utan bara dålig speldesign.
Fyra nyanser av blod
Det gråbruna kan jag möjligen ursäkta om jag tänker på att man slåss i något slags gammalt spökhus, med dess tillhörande tortyrkammare (givetvis) och så vidare. Men när det sträcker sig till karaktärsdesignen också är det inte roligt längre. De fiender du slåss mot spelet igenom påminner mest av allt om något man hittar i toan efter en hård dust med en före detta pizza på väg att lämna systemet bakvägen. Och de är ungefär lika varierade och roliga att slåss mot. Visst, vissa fiender kräver att du hamrar på något annat än X-knappen (Y-knappen, oftast) och någon enstaka tvingar dig att göra undanmanövrer. Och ja, du kan utföra en särskilt blodig (och låååångtråkig) avslutnings-move på skadade fiender; hela två stycken per fiende. Det tar inte lång stund innan du tröttnar på att upprepa dem om och om igen.
Utdragna, men dåligt varierade quicktime-event är inget plus.
För det mesta är det en enda, bajsbrun flod av elaka dvärgar som du måste städa upp för att dörren till nästa rum ska öppna sig. Då vidtar mer av samma sak, allt kommenterat av den onda mask du satt på dig, som kläcker trötta skämt om blod och din flickvän med djup TV-reklamröst. Det händer att du stöter på en boss, men förutom att de är större än de övriga fienderna har de inte ett enda intressant eller utmärkande drag.
Så här i efterhand kan du få en bra bild av min upplevelse i Splatterhouse om du tänker dig att du stirrar på en långsamt förbiscrollande, brun tapet där någon har tejpat fast en vagt erotisk bild på en tecknad blondin var femhundrade meter. Samtidigt som någon hamrar på din knapptryckartumme med en gummihammare, förstås. Jag skulle nog föredragit tapeten om jag fått välja.
Splatterhouse är ett spel som står stadigt med båda de blodbestänkta fötterna i åttiotalet, i den allra sämsta bemärkelsen. Det är enformigt, fult och plågsamt korkat. Om du har självplågartendenser och/eller känner att ett upprepat tryckande på X (eller Y, om du har tur) kan kallas spelglädje så ska du absolut skaffa det här spelet. Eller kolla sopnedkastet i min trappuppgång, om du vill ha det gratis.
