Men of War: Assault Squad

Först en liten utvikning: en gång i tiden älskade jag ett spel som hette #Soldiers of Anarchy. Det var ett efter-katastrofen-spel där du styrde något tiotal soldater som försökte samla ihop resurser till sin lilla klick överlevare efter ett kärnvapenkrig, och du lärde känna allihop, tog hand om dem, snodde helikoptrar och stridsvagnar till dem och fick på det stora hela en mycket mer personlig koppling till dem än man brukar få när det gäller realtidsstrategi.

Men of War-serien debuterade för ett antal år sedan, och den återupplivade konceptet. Det är ett strategispel i realtid där du styr ett fåtal män. Åtminstone i början, eftersom du i nya #Assault Squad kan få förstärkningar lite när du vill så länge du har samlat ihop tillräckligt med resurspoäng. Så efter ett tag har dina åtta man vuxit till en hel liten armé om du är duktig och tar tillräckligt många kontrollpunkter. Det är nämligen så man får nya resurser. Glöm att hacka mineraler eller samla blommor i skogen, här får du ett visst antal poäng varje sekund baserat på hur många flaggor du håller på kartan. Oftast är det en balansgång mellan att anfalla nästa flagga för att få lite mer poäng (och kanske rentav låsa upp en ny stridsvagn, eller få en bonusgrupp med kommandosoldater) och att försvara de flaggor du redan har.

Jag har flera gånger tagit en flagga med uppbådande av mina sista krafter – eller rättare sagt, mina stackars mannars sista krafter – bara för att upptäcka att den lede fi har tjogtals med män vid nästa flagga och nu använder dem i en mycket effektiv motattack. De få soldater jag har kvar klarar då inte av att försvara flaggan så den återgår raskt till fiendehänder.

Assault Squad handlar till stor del om multiplayer. Eller rättare sagt; det har multiplayer, som faktiskt fungerar. För den som föredrar att slåss på egen hand finns det flera singelplayerkartor att spela igenom i skirmish-läget, för tyskar, amerikaner, engelsmän, ryssar, britter och japaner. Med tanke på varje kartas storlek tar det en bra stund att ta sig igenom var och en av dem.

Tid är pengar

En del av den tiden går förstås åt till micromanagement, pillande med dina mäns inventory och fordonens ”hälsa” om du så vill. Precis som föregångarna är det här ett småskaligt spel; varje man på skärmen är en enda soldat, och varje stridsvagn eller lastbil är ett fordon med besättning och egna data. Om en pansarvärnskanon du inte sett skulle spränga av bandet på en stridsvagn kan du skicka ut besättningen (eller varför inte en närbelägen infanterist, så att vagnen fortfarande kan skjuta och försvara sig) för att hämta verktygslådan och reparera det. Och om dina soldater får slut på ammunition eller råkar behöva en Panzerfaust för att ta hand om en fientlig stridsvagn, kan du alltid plundra fiendens döda på vapen, ammunition och utrustning.

Enda nackdelen med det här systemet, som funkat så bra i tidigare spel där man styrde kanske tio man, är att när du har femtio soldater på skärmen orkar du förmodligen inte detaljstyra var och en. Jag finner att jag oftast bara väljer en hel grupp och beordrar in dem i lämpligt skydd (lätt att göra tack vare det smidiga ordersystemet, som visar exakt var dina män kommer att ställa sig om du klickar just då) eller ber dem skjuta på en viss fiende. Det funkar också, men man missar ju Men of Wars största unika funktion – detaljpillet.

Multiplayer spelar som sagt huvudrollen. Kartorna är stora, rent av enorma, och innehåller en mängd kontrollpunkter som ska intas och hållas. Du kan spela mot andra mänskliga spelare eller välja att spela tillsammans mot AI:n, som faktiskt är överraskande kompetent. Eller kanske behöver den bara inte jonglera ammunition i sina soldaters ryggsäckar fullt lika mycket som du. Varje karta tar en bra stund att klara, men med hyfsad kommunikation är det väldigt kul att dela ansvaret för de små arméerna. Det känns som om det kan vara dags att uppdatera inventory-systemet i serien, men de gigantiska multiplayerkartorna räcker för att jag ska fortsätta spela ett tag till ändå.