#Torchlight är själva urtypen av ett hack’n’slash-spel i samma genre som Diablo: hacka på horder av fiender och... ja, det är ungefär allt man gör. I takt med att ens karaktär går upp i nivå får man poäng att fördela på grundegenskaper och färdigheter, men att kalla det för rollspel vore som att kalla en enda pralin för en chokladfest. Torchlight är action, tro inget annat.
Det måste däremot erkännas att Torchlight är intelligent gjort, och det märks att flera av personerna som medverkat även var med och utvecklade Diablo-spelen en gång i tiden. Det intelligenta sitter i detaljerna. Enligt formulär 1A kan spelaren välja en av tre klasser för sin karaktär. De kallas för destroyer, alchemist och vanquisher, vilket är omskrivningar för krigare, magiker och jägare. Spelaren har även sitt trogna husdjur (katt, hund eller Chakawary, ett tvåbent grodyngel med suspekta utväxter). Djuret är helt automatiskt och hjälper till att slåss, men kan anpassas genom att man lär det olika besvärjelser vilket leder till att varje djur blir lite mer speciellt. Djuret agerar även packåsna, och kan skickas till stan på egen hand för att sälja prylar åt dig. En mycket praktiskt idé.
Din följeslagare är inte bara väldresserad utan dessutom mycket praktisk. Människans bästa vän är... Gekkonidae Erectus?]
Spelet innehåller en historia att hacka sig igenom, och självklart är den otroligt tunn och ointressant. Varför man nu skulle behöva en ursäkt för att göra pyttipanna av några tusen monster. Den uppgiften är ett självändamål, men någon form av handling är väl kutym att ha med, irrelevant eller ej. Hur som helst anländer din hjälte till staden Torchlight, monster överallt, bla bla bla, ditt jobb är att ordna upp allting.
Slumpad spelglädje
Men här dyker nästa intelligenta tilltag upp. Om du inte vill hacka dig fram genom historien, kan du köpa en karta av en handlare i byn. När du använder den öppnas en portal till en ”dungeon” som du kan avverka på allt från tio minuter till runt en halvtimma beroende på svårighetsgrad. Suveränt för en stunds spontanslaktande.
Bara för att du en gång har slaktat dig igenom hela spelet betyder inte det att det kommer att ligga och samla damm på hårddisken. Till att börja med slumpar spelet fram stora delar av kartorna och grottorna, så du vet aldrig riktigt vad som väntar. Det medför en del spänning, men ibland också att spelet kan kännas än mer enformigt eftersom du kan råka ut för att olika områden blir väldigt lika varandra.
Ta en paus i monsterdödandet för att döda fisk i stället. Mata ditt husdjur med fisken och du kan få uppleva en del synnerligen verklighetsfrämmande resultat.
En annan intelligent detalj som påverkar återspelbarheten är att du kan låta en karaktär som klarat spelet gå i pension, och det kommer att medföra olika bonusar för efterföljande karaktärer. Det finns dessutom en kista i staden som alla spelarens karaktärer kan använda för att dela prylar med varandra, vilket underlättar när man jagar kompletta uppsättningar av utrustning som annars skulle vara svår att få tag på.
En av de stora frågorna med Xbox 360-versionen av Torchlight, i alla fall när jag satte mig ner för att testa det, var hur det hysteriska musknappklickarspelandet skulle funka med handkontroll. Det mest uppenbara är förstås att hammra lika vilt på en handkontrollsknapp, men lyckligtvis har det gjorts intelligentare än så. Det räcker att hålla inne X-knappen för att ta hand om alla attacker. På PC-versionen gick det i och för sig att hålla ner musknappen för attacker, men eftersom samma knapp även kontrollerade förflyttning blev det stundtals lite stökigt. Xbox-versionen är betydligt smidigare eftersom attack och styrning har blivit åtskilda.
Grafiken hade varit otroligt snygg 2004, och har en del likheter med World of Warcraft i sin serietidningsliknande framtoning.
Torchlight lyckas med något som kan tyckas vara två oomkullrunkeliga motsatser – det är enformigt och underhållande på samma gång. Hela spelet går ut på att via korridordesignade banor timme ut och timme in hacka på allt som rör sig. Okej, monstren ser lite annorlunda ut, ibland kommer det en spak man ska dra i, men allting är hacka hacka hacka. Det är faktiskt enformigt. Samtidigt är det, på något outgrundligt sätt, väldigt underhållande. Man placerar ut några poäng när man går upp i nivå, man blir översköljd av framslumpade föremål, och det är en tillfredsställande hjärnslö underhållning att gå fram som en skördetröska genom en hönsgård. Torchlight är verkligen ett fackelljus i hack’n’slash-mörkret.
