Om 16 år har det mesta gått åt skogen. Ännu en finanskris har raserat USA, Förenta Nationerna har upplösts och i Asien har Kim Jong-Un, son till den nuvarande Nordkoreanska ledaren Kim Jong Il, lyckats ena de gamla fienderna och med de framgångarna som språngbräda annekterat Japan. Maskerat som ett nytt satellitprogram som ska ersätta GPS-systemet, vilket USA inte längre har råd att underhålla, slår de ut hela elnätet i Nordamerika med en välriktad EMP-explosion i stratosfären. Kort därefter står 20 miljoner beväpnade koreaner på jänkarnas verandor och ockupationen är ett faktum. Det har inte bara gått åt skogen, träden har brunnit ner och asfalterats över.
Charlie don't surf
Så långt är allt kalaspannkaka. Storyn är skriven av John Milnius som bland annat var delaktig i manuset i Apocalypse Now och skrev det klassiska citatet "I love the smell of napalm in the morning" samt Clintans lika välkända monolog om tur och återstående pistolskott. Respekt. Efter de senaste åren tumult i omvärlden känns de prekära förutsättningarna nästan obehagligt trovärdiga. Redan från början visar #Kaos Studios också ambition att inte bara servera en skottfest utan även visa den psykologiska misären bakom varje väpnad konflikt. En scen där en femåring får bevittna sina föräldrars avrättning i ett gatuhörn medan de vädjar till honom att titta bort gör att det knyter sig i magen på mig även i efterhand.
Att lite plåt kan förstöra en så vacker soluppgång.
När jag som en del av motståndsrörelsen kämpar mig igenom staden Montrose i Kalifornien, vilken tycks bestå av pittoreska villaområden så långt ögat kan nå, börjar sömmarna synas. Mina vapenbröder (och en syster) instruerar mig tidigt att ammunition är en bristvara men inte en enda gång under spelets gång klickar det i något av mina gevär. Vid ett flertal tillfällen får jag dessutom bestämma över ett militärfordon som har ett oändligt antal högexplosiva raketer till sitt förfogande. Motsägelsefullt? Tillräckligt för att störa.
Det märks också att utvecklarna, som kom in i branschen genom #Battlefield 1942-modden Desert Combat, har sneglat en hel del på konkurrenterna. Ett flertal scener, som slowmotionpangande efter att jag sparkat in en dörr, känns igen direkt. Tyvärr har de också tittat lite väl mycket på #World at War och anammat den kanske sämsta komponenten – eviga strömmar av fiender som bara avstannar när du kämpat dig fram till en specifik punkt. Jag tycker inte riktigt det håller i ett actionspel anno 2011.
(Don't) stay in school kids!
Att bokstavligen slakta horder med fiender förtar också de tankar som planterades i inledningen, att krig gör monster av människor. Att se massgravar fyllda till bredden med ruttnande lik blir inte lika obehagligt när jag precis mejat ner ett helt kompani på egen hand. Därför blir också effekten när spelet försöker visa att även amerikanska soldater kan bete sig som svin väldigt överkomlig. Det känns som om Homefront försöker berätta en historia med för klumpiga instrument.
To be continued
Kampanjen är också över snabbt. De sju uppdragen varade i kanske fem-sex timmar och då dog jag oprofessionellt mycket i vissa delar. Jag kan godta kortare spelupplevelser om varenda minut blir en anekdot till fikarasten men egentligen är det bara i den sista delen som Kaos Studios ansträngningar faller på plats. Arvet från manusförfattaren bäddar för en intensiv trekvartslång strid som jag kommer att minnas länge.
Eftersom det alltid är svårt att testa multiplayer på ett bra sätt innan spelet är släppt blir detta också en "to be continued"-recension. Vi vill ha mer kött på benen hur väl spelets på pappret intressanta flerspelarläge fungerar i praktiken. Battlefield-pangande med #Counter-Strike-influenser där intjänade pengar kan läggas på stora (tanks) och små (bestyckade radiobilar) tillskott i arsenalen verkar lovande. Därför får du vänta ett par dagar på det slutgiltiga omdömet och vårt betyg.
