Alla hatar eskortuppdrag. Det är en universell sanning att det är en olidlig plåga att eskortera hjärndöda AI-karaktärer från punkt A till punkt B medan fiende C, D och E försöker döda dem. Därför är det med häpen min jag måste meddela att det roligaste som står att finna i #Operation Flashpoint: Red River är dess konvojeskortläge. Inte minst för att man kan sno skruttiga bilar och köra bredvid konvojen – här finns friheten att sno fordon som i stort sett saknas i kampanjen. Det handlar om multiplayer, och minnesgoda läsare kommer ihåg att jag nämnt det förut på denna sida. Inte helt oemotsagt heller, men det bottnar i olika sätt att se på denna omtvistade spelserie.

Trots grovhuggen grafik har spelet stunder då det är vykortsvackert.

En kort resumé för den som bott i en garderob de senaste 15 åren: #Operation Flashpoint var (och är) ett av de mest inlevelsefulla sandlådespel som någonsin gjorts. Det börjar snävt, men snart är du fri att lösa dina uppdrag nästan på vilket sätt du vill på en enorm ö. Och känslan av att vara en pytteliten kugge i ett stort krigsmaskineri, för att inte tala om dödsskräcken när du kurar bakom ett träd medan blyet haglar omkring dig, är enastående väl simulerade. Det var inte vackrast, det var definitivt inte buggfritt, men när det gäller att simulera krig ur ett förstapersonsperspektiv var det bara bäst.

Fortfarande bäst?

Utgivarna #Codemasters och utvecklarna #Bohemia slutade så kramas och gick skilda vägar. Bohemia skapade Armed Assault-serien, som är exakt som gamla OFP, fast snyggare (och minst lika buggigt). Codemasters skapade en ny Operation Flashpoint-serie, som hatades av fansen för att den kom till konsol och hade förenklade kontroller. Och för all del färre buggar, måste man lite motvilligt medge. Det här är uppföljaren till det spelet.

Nu när vi klarat av introduktionen undrar du förstås vad jag tycker om Red River, så att du vet varför du ska kalla mig dum i huvudet i kommentarerna. Och svaret är att jag tycker det är rätt bra. Trots att mitt första intryck var att det första spelet i serien nog var snyggare rent grafiskt (och då menar jag originalspelet från 2001). Det är lite orättvist mot ett spel som trots allt utspelar sig i Tajikistan (mellan Afghanistan och Kina) där allt verkligen är gulbrunt och förtorkat. Men faktum är att den låga upplösningen på Xbox 360, som jag testade spelet på, gör att man ofta inte ser fiender förrän de kommer lite närmare. Ibland är det för sent, ibland har dina kollegor i Bravo Squad redan skjutit ner dem innan de kommer så långt. Det är irriterande, och förstör spelet lite för mig. Vad har jag för nytta av ett gevär med kikarsikte när jag inte kan se fienderna så jag vet vart jag ska rikta det?

Glöm inte att sikta – det här är inte CoD:BlOps.

Bravo Squad är alltså min grupp. Det är jag och tre killar till, alla med olika specialiteter. I början är det jag som är rifleman, det vill säga den icke-specialiserade klassen. Men precis som i en multiplayerlobby kan jag inför varje uppdrag välja mellan det, kulspruteskytt, sniper eller granatkastarkille. Och samtliga levlar upp separat vilket låser upp nya vapen och prylar. De har också en gemensam pool av färdigheter (spring snabbare, sikta bättre) som även den levlas upp efterhand du spelar. Så långt allt väl, en konventionell mekanik som funkar utmärkt.