Låt oss bara få en sak överstökad redan från början: #Red Faction Armageddon är en standardshooter. Du får standardskjutande mot standardfiender i standardkorridorer. Och givetvis ett par reglementsenliga standardbossfighter där du måste skjuta standardbossens standardmässiga weak spots för att åstadkomma standardiserad massive damage.

Rent handlingsmässigt bjuder spelet inte heller på några som helst överraskningar: arg ung(-ish) man blir förrådd och måste kämpa mot utomjordingar och mänskliga fiender tills planeten är räddad. The end. Om man bara tittar på dessa sidor av spelet hamnar det här spelet exakt mitt i normalfördelningen. Men här finns faktiskt lite mer än så.

Här lär vi oss att inte stå inuti en byggnad medan man demolerar den med hammare.

Jag hade aldrig spelat Armageddon om jag inte haft så fantastiskt kul med den virtuella lekstugan till föregångare, #Red Faction: Guerrilla. Där åkte jag omkring över ett Mars som förvandlats till en sandlåda där jag fick leka med några av de roligaste och mest destruktiva vapen som någonsin existerat i ett spel. Och varför skjuta alla fiender, när det är enklare att bara skjuta av de bärande delarna av den gigantiska byggnad de befinner sig i så att den rasar och mosar dem? Bara att plocka upp bitarna efteråt, eftersom de används för att köpa vapen och uppgraderingar.

Trean må utspela sig till 99% i gångar under Mars yta (eller 80%, enligt utvecklarna), men man har behållit den smått genialiska förstörelsemekanik som gjorde tvåan så underhållande att spela. Gamla bekanta som plasmakanonen som helt enkelt upplöser allt i sin väg gör också comeback, och får sällskap av ett vapen jag använder i princip hela spelet igenom: magnetgeväret. Dess handhavande är enkelt: skjut ett ”ankare” med första skottet och skjut sedan ett andra skott där du önskar. Vad du än satte ankaret i så sugs det nu handlöst mot skott nummer två, och om ett hus råkar stå i vägen är det värst för huset. Om du slåss mot en miniboss som är för tung för att kastas omkring på det här viset, är det lika enkelt att sätta ankaret i ett rejält klippblock och därefter skjuta bossen för att få en gratis, gigantisk kanonkula som med eftertryck mosar målet. Du kan nog själv lista ut vad du kan ha vapnet till om dina fiender är dumma nog att stå bredvid en ravin.

Magneter = makt

Jag använde ytterst sparsamt med ammunition under min genomspelning. Det är helt enkelt enklare, och framför allt mycket roligare, att skjuta ankaret på en fiende och därefter vända sig om och skjuta skott nummer två i väggen bredvid sig. Wheeee! Vips så ligger ännu en mosad fiende död framför mina fötter. Och det är minst lika tillfredsställande att skjuta ett skott på vardera kortväggen av ett hus som av någon anledning står i vägen. Båda väggarna försöker då passera genom varandra, och resultatet blir en omedelbar och högst roande implosion, samt ett hus mindre i Mars tunnlar.

Du får köra saker också. Först en sorts mekaniserat pansar, vilket är ganska kul. Därefter diverse gående stridsvagnar, vilket blir trist ganska snabbt. Och till sist får du flyga. Det borde ha varit roligt, men det är det inte. Istället är den en lång och pinsam plåga att ta sig igenom långa, fiendefyllda korridorer utan någon synbar anledning. Det hade varit roligare att gå. Men fordonssektionerna är, även om de känns evighetslånga medan du spelar dem, barmhärtigt nog en väldigt liten del av spelet.

När ska de lära sig att utomjordingar INTE är lika kul som mänskliga fiender?

Det här är, precis som sin föregångare, en gigantisk sandlåda där du får leka med bisarra vapen och rasera större delen av varje nivå på kreativa sätt. Det är bara en betydligt smalare, mer korridorlik sandlåda som inte släpper din destruktiva kraft fri på samma sätt. Det är lite trist att man så ofta slåss mot de relativt tråkiga standardutomjordingarna (en snabb närstrids-alien, en kraftfull men långsam, en som snajpar från hörnen och ett par gigantiska bossar med små svaga punkter), men å andra sidan kan man ha ihjäl dem på så många roliga sätt att man sällan har tråkigt. Jag hade tröttnat Armageddon inom tio minuter utan förstörelsemekaniken, men istället spelar jag mig igenom hela och har skitkul. #Volition vet var deras styrka ligger, och utnyttjar den fullt ut – ibland räcker det.