14 år efter att utvecklingen startade är nu #Duke Nukem Forever släppt. Läs den meningen igen, det är möjligt att innebörden inte riktigt sjunker in första gången. Det är släppt. Även om det vore tidernas bästa spel så kan en sådan oändligt lång väntan aldrig sluta i något annat än ett gigantiskt antiklimax, som bara skulle kunna toppats om stubinen till Big Bang hade gått av. Den upplevelsen ska jag nu sätta betyg på.

När jag tog mig an recension av Duke Nukem Forever, ett spel som är äldre än mitt dussinåriga förhållande, drabbades jag inte helt oväntat av en förlamande prestationsångest. Hur skulle jag kunna ge dig en saklig text som inte färgats av min egen nostalgi och förväntningar? Jag började analysera varför jag älskar #Duke Nukem 3D, spelet jag vid ett flertal tillfällen kallat tidernas bästa fps. Vad var det som fick mig att högljött försvara det mot alla #Quake-fanboys i skolmatsalen under högstadiet?

Det var inte, hör och häpna, det fåtalet lättklädda damerna och det grova språket som har fått så oförtjänt mycket fokus inför Forever. Eftersom jag knappt var byxmyndig, och garanterat okysst, när det släpptes 1996 borde det kanske ha varit så men när jag tittar tillbaka är det andra saker som tänder min nostalgi.

Brudar, bröst och bajs

Idag är nutida miljöer inget ovanligt i actionspel. Det är nästan så att jag börjar tröttna på dem, men då var det betydligt ovanligare. Vi var vana att slåss i medeltida borgar och monsterfyllda rymdstationer så att befinna sig på utanför en biograf och bekämpa monster som hoppade fram ur containrar var fräscht och spännande. Så obetydliga saker som att kunna släcka en lampa eller putta iväg en biljardboll tog nivån av interaktivitet till nya höjder. Fastän det inte bidrog till något gameplaymässigt sålde det in den verklighetsförankrade upplevelsen på ett övertygande sätt.

Gå in på egen risk

Därför har jag undrat varför brudar, bröst och bajs har fått en så stor plats när vi efter så lång tid ska få uppleva Duke Nukem Forever. Det var aldrig en särskild stor del i Duke Nukem 3D. Visst, hertigen förnedrade en boss genom att uträtta sina behov i hans sargade kropp, men det var aldrig flåsigt på det sätt vi ser idag. Bara en förstärkning av hans totala respektlöshet mot de hushöga monstren. Kärnan för mig var de ofta fantastiska miljöerna och action grundad i snitsiga vapen, såsom rörbomber och krympstrålar.