Pirates of Black Cove

Låt mig först av allt säga att jag älskar Pirates. Sid Meiers piratspel fick en hel spelvärld att drömma om ögonlappar och träben, trots att det egentligen var ett spel där det bara fanns två saker att göra: slåss och handla med varor. Ända sedan det kom ut har utvecklare försökt göra en bättre version av det, eller åtminstone en som är lika bra, men inte ens Sid Meier själv har lyckats #upprepa bedriften. #Pirates of Black Cove är #Nitro Games försök att ge oss en lite mysigare, roligare och framför allt mer händelserik karibisk övärld. Och egentligen deras andra försök att göra ett nytt Pirates, eftersom det tidigare #East India Company innehöll vissa drag av klassikern det också.

Och min spontana känsla när jag sätter mig med spelet är att man har lyckats. En lummig, vacker och glittrande övärld breder ut sig framför mig (även om jag aldrig kan zooma ut riktigt så långt som jag vill) och jag har ett piratskepp som jag kan göra som jag vill med. Fast om jag vill komma framåt i storyn måste jag förstås hålla mig till vissa uppdrag som delas ut av guvernörer och pirathövdingar i de städer som ligger spridda lite här och var på öarna.

Så långt allt väl, jag seglar omkring lite på måfå och lär mig hur man slåss mot andra skepp. Det är löjligt enkelt och sker helt och hållet på världskartan. Du seglar upp till det skepp du vill anfalla (eller tvärtom ibland, när du börjar få dåligt rykte i en viss nation eller om de är fientligt inställda pirater) och börjar skjuta med en enkel knapptryckning. Därefter cirklar du och fienden runt varandra, eventuella öar och uppdykande blåvalar , vilt skjutande, tills någon av er sjunker. The end. Och du plockar upp ditt byte som flyter där fiendeskeppet nyss befann sig, glatt visslande på en piratvisa, och seglar vidare mot nästa uppdrag.

Uppdragen är smått humoristiska. Jag gapskrattar sällan när jag spelar Pirates of Black Cove – förutom kanske åt de fåniga piratskämt man hittar i flaskposter ute på havet. Fast även de genererar oftast mer ett stönande, men humorn genomsyrar hela spelet. Från den lite rundade, smågulliga grafiska stilen till de skämtsamt skrivna texter som introducerar uppdrag eller för fram dialogen. Allt är gjort med glimten i ögat och en skön stil.

Smolk i glädjebägaren

Tyvärr motsvarar själva spelmekaniken inte alltid utvecklarnas ambitioner. Det formligen kryllar av osynliga väggar så fort du kommer i närheten av en ö eller ett rev, och ibland fann jag att jag inte kunde segla inom en skeppslängd eller mer från land om jag inte ville studsa mig fram som en full radiobilsförare på Gröna Lund. Det blir lite jobbigt, eftersom det finns så många små prylar att hitta och samla på sig i världen, och utforskande är en stor del av spelet. Då är det inte roligt att upptäcka att man måste segla runt halva Kuba bara för att man inte kan pressa sitt skepp genom ett gap som är tre gånger så brett som skrovet.

Det är genom att hitta prylar du låser upp nya saker att köpa i spelet, som till exempel nya skepp och utrustning till dessa. Du hittar också småsaker som verktygslådor som reparerar ditt skepp i sjöstrider, eller grog-flaskor som ger dig mer hälsa i landstrider. De sistnämnda behövs verkligen, eftersom landstriderna är lite knepiga. Det är inte det att du möter överväldigande odds, men särskilt i början när du är ensam är det en lång och utdragen process att besegra ett fåtal fiender eftersom det tar tid att döda dem, och din hälsa regenerar oändligt långsamt mellan fighterna. Detta i kombination med onödigt stora kartor och klumpiga kontroller gör det här till den sämsta biten av spelet.

Pirates of Black Cove är ett bra spel. Trots sina brister har jag roligt med det, och om jag bara fick lite genvägar så jag slapp gå i sakta mak mellan varenda jäkla hus i hamnstäderna skulle jag nog höja betyget ett snäpp. Det är väl värt att kolla in om du gillar Pirates, eller bara pirater i allmänhet.