Saker måste komma till en ände. I detta fall handlar det om två saker där det första är den intervju-podcast jag arbetat på att få klar sedan jag intervjuade Continuity-utvecklarna i Januari (!). Många timmar har jag lagt på att få klart den och det har definitivt varit lärorikt; men nu är den äntligen klar och jag är ändå grymt nöjd. Continuity är ett väldigt intressant plattformspusselspel gjort av några göteborgare på Chalmers. Själva ljudkvalitén på intervjun är inte särskilt bra (göra intervju över Skype är inte att rekommendera) men jag har arbetat med det jag har och i slutänden tycker jag att det blev ganska bra och definitivt intressant. Jag vill också tacka min bror Daniel som har hjälpt mig med all ljudredigering men som också gjort all musik själv. Själva podcasten kan ni ladda hem här, jag tar gärna emot kritik i kommentarerna eller genom PM!

Om ni har möjlighet så rekommenderar jag er att ta er till Swedish Game Awards finalen idag där Continuity är med och tävlar; de är nominerade under webbkategorin. Jag önskar att jag skulle kunna säga "ses där" men att bo i Örebro har sina nackdelar.

Gällande den andra saken som kommer till sin ände så är det denna blogg. Inte så förvånande även om jag försökt att återliva den ett par gånger men den har aldrig lyckats hålla sig vid liv länge. Anledningen till varför jag lägger ner den är delvis för att jag känner att FZ inte är rätt målgrupp för det jag vill skriva om samt så har min skrivlust försvunnit i princip helt och hållet. Jag känner inte det behovet av att förmedla saker som jag gjorde för två år sen. Så tre år efter sin start måste det sluta men jag är grymt glad för min tid och ser tillbaka över bloggen med glädje; jag har t o m börjat spara ner många inlägg på datorn för framtiden. Jag har lärt mig mycket om text och skrivande samtidigt som jag lärt mig hur jag bättre ska kunna uttrycka mig.

Så med det vill jag säga farväl... vi kanske ses i framtiden. Glöm bara inte, svaret är 42.

Jag har upptäckt något alldeles hemskt... något ytterst obekvämt och samtidigt chockerande. Vad är denna sanning som förblivit dold under all dess tid? Korrumption på FZ redaktionen... Stoppa det i munnen och svälj. Till bevis har jag det paket jag fått från FZ:as Göteborgsfilial, som jag hittar ett "kryptiskt" meddelande tillsammans med ett spel i. Det jag kan uttyda från denna lapp signerad /S är att spelet varit en av förra årets GOTY kandidater. Men varför fanns detta magnifika spelet inte med i "årets spel 2009"-listorna?

Jag anser att det är korrumption på högnivå; det är säkert Joakim Bennet som har ett starkt hat mot ny-revolutionerande teknik som t ex "Real-time 3D graphic enhanced with real motion capturing data". Kanske var det också Bennet tvingade ett hutlöst lågt betyg för detta spel just för att denne inte kunde se detta spelets sanna potential och istället skrämdes av vad detta spel kunde åstadkomma i världen. Jag vill inte avslöja vem avsändaren /S är då redaktionen på denna onda hemsida säkert läser allt jag skriver och om /S skulle avslöjas... nej, jag vill inte ens tänka på konsekvenserna som denna personen skulle få utstå.

Jag har presenterat er mina bevis på denna hemska situation på våran favorithemsida. Jag kände att jag var tvungen att ge er sanningen. Men nu vill jag också upphöja detta mästarnas spel; denna manna från himmelen; vårat viktigaste och enda spel, så länge jag bara kan innan kostymnissarna kommer och stänger ner denna sanningstalares blogg. Thou shalt kneel before it:

Nedan vill jag skriva några axplock av spelets gudomliga funktioner:

• Official Handball-Bundesliga (HBL) license with authentic club and player names, club logos and team photos
  
• Countries, leagues, teams and players can be easily added or modified with the included "User Friendly Editor" (inom citattecken för att editorn kan lätt vara för fantastisk för vanliga människor)
  
• Interactive 7m Penalty shoot-out game
  
• Various user tactical variations for teams and individual players
  
• Private life just like the real managers: get married, keep your wife happy, have children and help them to become handball stars
  

Avguda detta spel, skapa fansites och hylla det i inlägg härunder samtidigt som ni skickar starka hatbrev mot denna onda korrumperade monopol vi känner till som FZ.se. George Orwell hade rätt, 1984! Nittonhundra freaking åttiofyra!

... är verkligen inte lika lätt som jag hoppats på. Jag sitter här och försöker klippa ihop en 80 minuter intervju till en ungefär 20 minuter podcast som är lättlyssnad, kontinuerlig och intressant. Men det hela håller på att ta en sådan enorm tid. Jag har lyssnat på alla möjliga podcasts under de senaste åren och hört många olika stilar på podcastinnehåll men när man själv sätter sig ner och försöker är det inte alls lika lätt som det låter. Den stil jag försöker efterlikna är den som This American Life, Radiolab och A Life Well Wasted använder sig av, dvs ganska tungt men mästerligt redigerade stycken som kontinuerligt berättar personers berättelser men förmedlar fakta samtidigt, och får åhöraren att sitta som klistrad. Men vilka stycken ska jag fokusera på och i vilken ordning ska de vara? Vad ska tas bort och vad ska behållas? Hur ska jag få ihop det till en kontinuerlig berättelse? Och hur lyckas jag få en slutprodukt som är intressant?

För jag har en vision om hur det skulle vara... jag vet bara inte hur jag tar mig dit. Just nu känner jag starkt igen mig i det som Ira Glass (This American Life) beskriver i en intervju. Podcasting är något helt nytt för mig och jag känner mig ganska borttappad i denna nya värld. Förhoppningsvis lyckas jag ändå och bli klar med podcasten inom veckan och då dyker den självklart upp här på bloggen (som har stått tom allt för länge).

Ibland snubblar man över ett spel som gör något man verkligen inte förväntar sig. För hur många flash-spel är inte kopior av samma gamla spelkoncept? Small Worlds, ett bidrag i Casual Gameplay Design Competition #6, försöker med något lite mer unikt och tar verkligen ledordet Exploration till hjärtat.

Spelaren släpps in i spelet, utan någon inledning eller förkunskap om vem spelaren är, var han/hon befinner sig, när det utspelar sig eller hur spelet ska spelas. Det enda spelet förmedlar är "There is too much noise..." och sen börjar äventyret där du utforskar spelets miljöer och sätter ihop berättelsen alla delar. Och det är det som är spelets grund, dess kärna: utforskning både i form av miljöer och berättelse.

Spelarens syn av miljön är till en början väldigt liten men ju mer spelaren upptäcker av miljön desto mer zoomar spelet ut för att ge en större övergripande bild över miljön. Med detta drar jag slutsatsen att miljön är spelets story då det är det enda i spelet som faktiskt berättar något. Så ju mer du utforskar en miljö desto mer ser du miljöns helhet vilket betyder att du (förhoppningsvis) bättre ser berättelsens helhet, vilket jag tycker är en väldigt intressant berättelseimplementation.


Och den story som byggs upp under spelandet är svår att definiera då den är helt öppen för tolkning, det finns inget definitivt svar utan de flesta kommer bara med gissningar och tolkningar även om det finns vissa teorier som känns mer trovärdiga än andra. Denna svårdefinierade implementationen av berättelse gjorde att jag, som vill veta mer, spelade om spelet ett par gånger för att se om jag kunde hitta några andra detaljer som jag missat första gången genom, allt för att fylla ut berättelse-hålen och komplementera min teori. Utöver återspelningsvärdet som denna mera svårdefinierade berättelse ger så involverar detta sätt också spelaren mer. Han/hon får analysera och fundera över vad allt egentligen betyder och vad meningen är samtidigt som spelaren dras in snabbare i spelvärlden.

Vad jag vill visa med detta korta och väldigt tunna inlägg (det går att gå ännu djupare) är hur miljö kan användas för att låta spelaren analysera fram vad spelets berättelse är och låta denne skapa sin egen tolkning av den. Självklart, det kan få motsatta effekten och få spelaren att helt tappa intresse om denne väntade sig att få berättelsen matad till sig, men det är något utvecklare får tåla då det är omöjligt att få alla nöjda. Och jag tar gärna denna mera engagerande typ av berättelse än den där man får storyn nedtryckt i halsen.

Eftersom detta inlägg är tänkt att handla om miljö och berättelse så undviker jag att nämna den underbara musiken, vackra grafiken och medelmåttiga spelkontrollen... oops.

Spela spelet här.
Musiken går att hitta här.

I ett någorlunda gammalt avsnitt av Gamers With Jobs som jag satt och lyssnade på nyligen diskuterades det om vem inom spelindustrin de skulle vilja sitta ner och ha en diskussion med om absolut vad som helst, t ex spelidéer, åsikter, tankar, historier, m.m. Det fick mig att börja tänka på vem jag skulle vilja träffa om jag kunde träffa vem jag ville. Så, utan att krångla till det här något mer, här är de fyra som jag skulle vilja sätta mig ner och prata med:

John Carmack
Få är lika vågade som John, han bryr sig knappt om PR eller hur hans åsikter reflekterar företaget (Id Software) utan är helt öppen med vad hans åsikter på spelindustrin är. Det är bara att se på QuakeCon panelen han brukar ha, han kan stå där i timmar och prata om vad han håller på med och vad han tycker och tänker. Killen har gjort ett flertal utvecklingar inom spelprogrammering och är utan tvekan ett geni på det området också. Men jag skulle också vilja träffa honom för att höra historier från Ids tidiga år, när de var en mycket mindre studio än de är idag.

Eskil Steenberg
Ytterligare en programmerare på min lista är Eskil Steenberg som kanske inte är lika stor och känd som Carmack men fortfarande minst lika intressant. Eskil utvecklar just nu spelet Love, ett verkligen annorlunda MMO-sandlådespel där spelaren skapar sin egen berättelse mer än får en berättad för sig samtidigt som världen hela tiden ändras. Men minst lika intressant är motorn under spelet och utvecklingsprocessen som fungerar på en minst sagt speciellt sätt. Dessutom så skriver han djupa inlägg om i princip vad som helst i sin blogg. Så jag skulle gärna vilja träffa honom och få höra hans idéer om speldesign, programmering, interaktiva berättelser i spel och spelindustrins framtid.

Gabe Newell
Mannen behöver nog ingen introduktion, en av grundarna av Valve som då och då dyker upp för att visa sitt ansikte för pressen. Varför Gabe? Jo, för jag tror att han har en grym koll på spelmarknaden och många tankar om framtidens industri och marknad. Nu när företaget har en egen affär att sälja spel igenom så skulle jag gissa att han har intressanta åsikter om piratkopiering och om DRM. Sen har han säkert många roliga historier från utvecklingen av Half-Life serien också.

Jeff Green
För att runda av listan har jag med Jeff Green, en veteran inom speljournalistik men som nu gått över till spelutvecklingssidan. Det skulle vara ett nöje att höra hans åsikter om speljournalistik, GFW/CGW historier och om hur det är att byta sida inom spelindustrin.

Vem skulle du vilja träffa och prata med och varför?

Humöret kan verkligen svänga fram och tillbaka. För idag, till skillnad från förra veckan, har jag känt mig väldigt teknikglad, all teknik fungerar som det ska och jag är helt enkelt nöjd. För de som är intresserade kan jag säga att processorn inte var död, utan tydligen så hade 8-pinkontakten som går in i moderkortet hoppat lös, troligtvis efter jag tog ut ljudkortet. Men det konstiga är att jag använde datorn hela kvällen efter jag tagit ut ljudkortet och den kabeln som åkt ut sitter fast med en liten flärp på kontakten som man måste trycka ner...

Backupdatorns problem lyckades jag också lösa men fick skaffa mig ett kontrollerkort för SATA för att knäcka den nöten. Kortet var till min glädje väldigt enkelt att installera (även om det krävdes en diskett för installation). Så med Remote Desktop igång kunde jag enkelt göra backup till mina SATA diskar, vilket behövdes då senaste gången jag gjorde backup var för 6 månader sen. Att 250GB ska ta flera timmar är segt (en ny disk med filer som inte blivit säkerhetskopierade), men det kommer ta mindre tid ju oftare jag gör backup så det är dags att det blir en vana.

Tycker att det är lite konstigt att jag som max endast får 200mbit med medel på ungefär 150mbit. Vet inte var det flaskhalsar, kör med inbyggt gigabit (nForce 630i) på den ena och Netgear GA311 (PCI) på den andra över en korsad cat6 kabel. Som sagt så delar GA311'an PCI-buss med Promise SATA controllern men PCI ger ungefär en gigabit per sekund så det borde ändå inte vara problemet. Men det hela spelar mindre roll i slutänden om jag gör lite mer frekvent backup då det endast handlar om enstaka gigabyte då.

(tydligen har jag inte förstått det här med vettiga inlägg så ni får hålla till godo lite längre)

Tekniktrött... det ordet beskriver känslan jag känner just nu. Vad är det? Det är den där känslan man får när tekniken bara bråkar med en och man bara vill ge upp och bli eremit, bo långt ifrån allt elektroniskt. I mitt fall är det speldatorn som inte vill starta och jag anar att det är processorn som gett upp. Men det är inte det första som går fel i år för mig teknikmässigt då både grafikkort och ljudkort har gett upp över sommaren. För att strö salt i såren så vill inte backupdatorn starta med SATA diskar inkopplade nu längre efter en BIOS update.

Så här sitter jag, slösurfandes på internet och för tekniktrött för att ta tag i saken och börja felsöka datorn. Jag funderar om inte jag är teknikförbannad av de mäktiga datorgudarna som endast vill ge mig problem och smärta. Ack och ve!

(dvs, vettigare inlägg kommer senare när den jäkla datorn fungerar som den ska)

Du hade en av FZs djupaste och mest intressanta (för att inte tala om mest välskrivna) blogg, som jag följde med förtjusning... men nu är du inte längre kvar. Varför försvann du? Var är du nu? Nu med ditt användarkonto raderat och din blogg borta kan jag inte annat än fälla en tår för vad FZ förlorat.

Vi ses kanske i ett annat liv.

//En av dina bloggföljare

EDIT: Tydligen så missade jag hans farväl blogginlägg då det går att hitta rubriken om man söker på depthless. Riktigt trist, men önskar dig all lycka i framtiden.

EDIT 2: Depthless är tillbaka, men denna gång som DAUNTLESS! Hans blogg går att följa här och jag rekommenderar att ni gör det!

EDIT 3: Jahopp, tydligen har DAUNTLESS också försvunnit från FZ nu. Orsaken är också denna gång okänd (för mig iaf) så får väl bara önska honom det bästa i framtiden. Förresten, kommer någon ihåg adressen till metrobloggen han hade?

I MAED A GAM3 W1TH Z0MB1ES!!!1 är, tro det eller ej, titeln till ett Xbox Live Indie Games (XBLIG) spel som, ännu mer förvånande, är en av de bättre spelen på XBLIG, för endast en dollar också. Men det är också en intressant kommentar på dagens spel och dess spelare.

Precis som spelets "meny" säger så är I MAED A GAM3 W1TH Z0MB1ES!!!1 en twin stick shooter som så många andra liknande arcade spel som översköljt oss de senaste åren. Denna är dock mycket simplare och har i stort sett inget djup över huvudtaget. Varför skriver jag om detta spelet då? Jo, för att detta är ett av de ytterst få spelen där själva spelandet är mest satt ur fokus. Det är spelets låt och dess presentation i spelvärlden som är till mest underhållning medan spelkänsla och kontroll är mer för att hålla händerna ockuperade, precis som hur jag när jag var liten brukade bygga Lego framför Tvn för att ha något att göra med händerna.

Med det menar jag däremot inte att det är trist, för det är det verkligen inte och "miljö"-bytena tillsammans med fiendevariationen håller spelet spännande. Men mer än såhär behöver jag nog inte säga, spelet kostar en dollar, stödjer fyra spelare lokalt och underhåller i minst 15-30 minuter så jag ser ingen anledning till varför man inte bör köpa det direkt istället för att läsa mig pladdra på. Vill bara varna att det är en del blinkande mot slutet så ni som kan få epileptiska anfall bör se upp.


Är ni fortfarande kvar? Har ni spelat igenom spelet? Ok, då kan ni få höra lite om varför jag tycker att detta spelet driver så bra med spelindustrin. Bara titeln är ren komedi som gör narr av (eller hyllar?) leetspeak och grammatiken som brukar hittas på internetforum. Menyn, om det går att kalla den det, fortsätter samma trend med samma typ av språk och spelaren vet fortfarande inte vad det är för spel han spelar (om han/hon inte sett bilder) och det är inte förrän du trycker igång spelet som du får veta att det är en twinstickshooter.

Du antas helt enkelt förstå vad detta innebär vilket jag ser som en kommentar på den lavin av twinstickshooter under de senaste åren på spelmarknaden. Den typen av spel är helt enkelt så vanlig att du bör veta vad du ska göra och ungefär förstå hur spelet ser ut då många spel av denna typ ser väldigt lika ut.

Som jag sa innan gör spelet narr av den nivå av grammatik som forum brukar innehålla, men det är ytterligare en sak som James Silva (utvecklaren) lyckas driva med. Det är nybörjar- och okunnighetskänslan spelet har, som om utvecklaren inte vet hur ett spel bör göras, med t ex info om vad spelet går ut på, hur det körs och hur ett spel bör presenteras samt att det saknas den röda tråden som bör finnas genom hela spelet.


För spelets miljöer och fiender har ingen som helst sammanhållning, i ena stunden springer du runt på en gräsmatta och dödar zombies, i den andra ute i rymden med asteroider som fiender. Spelet saknar helt enkelt någon typ av röd tråd för att hålla ihop spelvärlden för att få den att kännas vettig. Men skulle inte det betyda att spelet är dåligt på de fronterna? Inte alls, detta är ett larvigt och humoristiskt spel och precis som Monty Pythons sketcher så försöker det inte vara vettigt och det är precis det som gör de delarna bra i spelet.

Tänk att jag kommit såhär långt utan ens ha börjat prata om spelets största punkt, låten, för alla som hört vet att det är den som tar lampljuset i centrum med dess komiska kommentarer om spelet. Men jag tycker att det inte är så mycket att säga om låten som ni själva inte redan förstått. Det är musik blandat med något som skulle kunna liknas med bakom-scenerna extra material där spelets utveckling visas, fast i detta fall på ett extremt oseriöst och humoristiskt sätt. Sången är delvis separerat från spelvärlden, då den kommenterar om spelet och från ett utomstående perspektiv, men samtidigt med dess grafiska display av ord och discoljus så blir det ändå en del av spelet. Klart, vad spelar det för roll i spel som detta?

I MAED A GAM3 W1TH Z0MB1ES!!!1 är precis som en Leslie Nielsen film, larvigt rolig och fylld med parodi. Spelet är gjort för att vara humoristiskt och driva med dagens speldesign (t ex zombietrend vi är inne i nu) och lyckas mycket väl. Som en kaka för att ni orkat läsa hela min text tänker jag avsluta med att länka till den roliga låten, så att man kan höra den när man vill. Cause I maed a bl0ggp0st bout a gam3 w1th zomb1es in1t!

Jag hade verkligen hoppats på att Indie Games skulle vara ett ställe där intressanta koncept kunde testas och nya spelutvecklare växa fram. Tyvärr är det inte så nu, det mesta där är undermåliga remakes, kassa applikationer (betala för en miniräknare? Suuure) och opolerade spel. Men, det finns guldklimpar, det gäller bara att hitta dem och det är det jag bestämt mig för att göra. Men jag vill också ge varningar om spel som jag inte tycker bör spelas av någon.

Till min hjälp använder jag en mycket simpel betygskala: Skippa, Testa, Köp. Notera också att jag endast testar demoversionerna då jag tycker att det mer än väl bör visa om ett spel är värt att köpa. Xbox Live Indie Games kommer jag härefter förkorta till XBLIG.

Halfbrick Blast Off
Kostnad: 240 MS Poäng (3 dollar)
Lätt att lära sig, svårt att bemästra... men fantastiskt skoj ändå. Detta var min tanke efter att ha spelat några minuter av detta fantastiska exempel på hur ett XBLIG bör vara. Ditt mål är att skicka ett litet rymdskepp ut i rymden, plocka på dig några astronauter som flyter omkring och väntar på sitt öde, för att slutligen hoppa in i en portal till nästa bana.

Som sagt, toksimpelt koncept. Men svårigheten kommer ifrån alla andra saker som finns i rymden (planeter, rymdsonder), dessa använder bland annat sin dragningskraft för att krascha skeppet (eller slunga det vidare) mot dess yta. Svårigheten går fort upp men ändå sitter jag där och försöker om och om igen. Alla spelets delar är så enormt välgjorda och underhållande så att jag utan tvekan ger detta ett Köp.

Headshot
Kostnad: 80 MS Poäng (1 dollar)
Headshot är en av de populärare spelen på XBLIG troligtvis på grund av att det har lite mer våld än de flesta andra spelen. Här ser spelaren genom ett kikarsikte över en mängd människor och du måste skjuta mördaren som går runt bland folkmassan, innan han tar ännu ett offer. Detta låter kanske lite intressant? Det är det inte.

Det blir inte mer än att vänta tills mördaren avslöjar sig genom att dra sin pistol (vilket hörs högt och tydligt, så man missar inte det) för att sen avrätta denne. Tillsammans med ful grafik, tröttsamt ljud, dålig presentation och onödigt lång tid tills mördaren avslöjar sig, då spelaren inte kan göra något av fördel tills dess, gör att betyget blir Skippa. Inte ens för en dollar vill jag köpa det.

Little Racers
Kostnad: 240 MS Poäng (3 dollar)
Många spel på XBLIG är baserade på spelidéer från många år sen, inte minst Little Racers där en eller flera spelare kör runt med små bilar sett uppifrån. Tyvärr når inte LR alls upp till kvalitén som många av de gamla klassikerna har då jag inte kan komma ifrån den hemska körkänslan. Det är bara obekvämt att styra runt bilen på nivåerna, jag kan inte spela mer än någon minut innan jag måste stänga av. I övrigt var det helt ok, om än ganska jobbig musik, men om kontrollen inte är bra så faller det hela. Jag säger att detta är ett spel man bör Skippa.

Dessa tre spel får vara nog för denna första del. Även om mängden dåliga spel är extremt hög så ser jag fram emot framtiden när XBLIG har mognat mer, då kanske min dröm om fantastiska och annorlunda koncept blir sann.