Så här såg det ut hemma hos mig i måndags:









Så här såg det ut i min inkorg när jag vaknade idag:

Hej!

De varor du beställt från www.megastore.se finns att hämta på
Megastore Mäster Samuelsgatan 32 idag efter klockan 13.00.

Följande produkter finns redo för leverans:

-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
-----------
MCSF4047380 X360 TBH MADCATZ STREET FIGHTER 4 FIG X360 1 1 1595.00 1595.00
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
-----------
Summa: 1595.00

Kan ni också höra hur ödet skrattar åt mig?

Viktig information.




På väg ut i Yokohama-bukten i ett tåg något tiotal över
marken. Freaky.


Hit ska vi! Sea Paradise kallas stället. Här har de fisk.


Det är en galet het dag med helt outhärdlig sol. Då
passar det bra att stå på Japans blåsigaste bro och
svalka sig.


Framme!


Vacker väggdekoration.


Riktiga varan.


Mer viktig information. Den här gången på ett språk
alla talar: slapstick-komik.



Många bergochdalbanor har det blivit. Den här var
rätt mjäkig, men som synes väldigt rolig ändå.


Sea Paradise rekommenderar inte sina besökare att
åka deras fritt fall-variant. Det förklarar varför den
var stängd idag.


Om det behövde påpekas har stället en egen
Sega-arkadhall också.


Fisk fisk fisk fisk fisk fisk fisk. Kanske något
däggdjur också.


Alltså, det är svårt att tro att vi är blott en halvtimme
ifrån Tokyo. Det här är rena söderhavet. Precis vad man
behöver efter några veckor i betongdjungeln.


Det enda som kan göra dagen bättre? CREPES!


Glad man.


Glada män.


Döda män.


Man (och kvinnor) i motljus.


När vi var på väg hem drog något slags dans igång
i en park på Sea Paradise-ön, alldeles intill
bergochdalbanan. En massa människor gick runt
i ring och viftade med armarna till någon
1500-talsdänga. Faktiskt väldigt fint och
stämningsfullt.

(Fotnot: mina egna mobilder blandas ut med min vän Peters foton.)

Tidigare inlägg:
Rivstart på resan
Kungen av fightingspel: drömmatchen 2009
Jag har iallafall tur med vädret
Tokyo i mobilder, del 1
A flaming good time
Tokyo i mobilder, del 2
Vardagslyx
Tokyo i mobilder, del 3
Tokyo i mobilder, del 4
Tokyo i mobilder, del 5
Roppongi vs verkligheten
Tokyo i mobilder, del 6
Tokyo i mobilder, del 7
Tokyo i mobilder, del 8
Mitt nya favoritspel
Jag recenserar Sega Joypolis
Tokyo i mobilder, del 9
[apa Jag bustar ännu en Japanmyt]
[aoa Närkontakt med nakna japaner]

När man varit i Japan några gånger händer något märkligt. Perspektiven börjar förskjutas. Plötsligt är det inte längre Hachiko-korsningen, Mori Towers utsiktsplattform och Super Potato som är de största upplevelserna. Det storslagna blir banalt, och det banala storslaget. Ifjol vågade jag mig till exempel på att köpa ett japanskt gymkort och träna i en dryg månad pa Sportsplex i Meguro. Det var rätt fascinerande att dels ta sig igenom hela registreringsproceduren (jag tror de behövde fem pers för att kommunicera med mig), dels uppleva själva gymkulturen, som förstås är pepprad med små japanska traditioner. Man har passerkort med personuppgifter, får vid varje besök rena handdukar av den ohyggligt artiga personalen, får absolut inte ha skor på sig i omklädningsrummet, dricker Pocari Sweat som man köper i automater pa plats, har tofflor på sig i badrummet (mycket viktigt!), och tränar i en clean men hopplöst varm sal med fin utsikt över Meguro-floden. Efter passet kan man göra sig fin med gratis hygienartiklar vid sitt privata handfat framför en lång rad av speglar (känns typ som att dela loge med 20 japanska affärsmän), chilla i poolen eller sova en skvätt i det mörklagda avslappningsrummets stora fåtöljer.

Och ju fler ganger man är här desto fler nedslag blir man tvungen att göra i den japanska vardagen. Igår behövde jag till exempel tvätta. Det kan låta enkelt, men det är ju det som är grejen med att vara i ett främmande land: minsta lilla vardagssyssla kan bli ett litet äventyr. Till skillnad från ifjol har jag ingen egen maskin, men jag har fått en adress till en coin laundry av min lägenhetsförmedlare. En adress som vid närmare inspektion visade sig leda till ett kapselhotell tvärs över gatan. Det verkade suspekt, men jag hade inte mycket att välja pa. Så jag gick dit. Och eftersom jag inte kan tillräckligt mycket japanska för att göra mer än köpa en hamburgare med smapotatis eller berömma någon för dess praktiska kläder försökte jag presentera mitt problem på engelska.

Givetvis gick det at helvete. I entren fick jag med nöd och näppe förklarat för mig att tvätten skulle öppna först klockan tre, och stanga en timme senare. Eh, va...? Hur många engelska ord jag än kastade på flickan bakom disken fick jag ingen mer information tillbaka, så jag gick hem sörjde en stund. Nar klockan var tre kom jag tillbaka och pratade med en ny expedit. Som gav mig ett blankt nej som tack for att jag varit tålmodig. Suck. Jag är rätt van vid att japaner ibland helt enkelt försöker skramma ivag en istället för att nedlåta sig till att prata engelska, och i vanliga fall hade jag svalt mitt nederlag. Men nu BEHÖVDE jag verkligen tvätta. Sa jag ihärdade. Vaddå nej? Jag var ju här för en timme sedan och fick hära att jag skulle komma tillbaka precis nu? Vad är problemet? Till slut gjorde han helt om och pekade på en automat som sålde nagon form av biljetter (de finns lite överallt har, många lunchrestauranger fungerar så att man köper sin matbiljett och lämnar in den istället för att beställa, äta, betala) och antydde så gott han kunde att jag skulle köpa en for tusen yen. Det är vad en hel middag kostar, men nu hade jag inget val och ingen lust att bråka pa ojämna villkor langre. De skulle dock inte bli av med mig, så mycket var åtminstone sakert. Så jag matade in en sedel, tog min biljett, överräckte den högtidligt till expediten, fick en nyckel, låste in mina skor i ett skåp alldeles intill expeditionen, blev ombedd att lämna tillbaka nyckeln och fick en ny, och pekades sedan upp till våning två.

Tydligen hade jag nu checkat in på hotellet för en timme (jag ombads dra åt helvete exakt en timme senare, annars hade det kostat ännu mer) och befann mig efter hissfärden på en våning med två myntdrivna tvättmaskiner, tre handfat och flera långa rader av skåp. Jag var helt ensam. Men det såg ju rätt ut. Dumpade min tvätt och ett par hundra yen i ena maskinen, hallde i lite tvättmedel och hoppades på det bästa (instruktioner fanns bara på japanska). Medan den surrade igång lutade jag mig över locket och spelade Meccha Taiko no Tatsujin DS: Nanatsu no Daibouken (mitt nya favoritspel) med hörlurar. Sedan kom en naken man och vinkade glatt. WHAT? Var har jag hamnat? Den nakne mannen fick sällskap av ett par andra i olika stadier av avklädnad, som obesvärat gick fram och tillbaka och slog sig ner vid speglarna för att göra sig fina. Jag tror att den naknaste av dem försokte prata med mig, men jag hörde inte mer än ett muntert mumlande genom hörlurarna och var anda fastfrusen av fasa, hukande över min brummande tvattmaskin.

Men det var nog ingen fara anda. Den nakne mannen tog glatt hand om sin tvätt i maskinen intill min, och sedan gick jag i rask takt ner med mina dyngsura kläder (hann inte tvätta OCH torka på en timme blankt) och checkade ut mig själv fran denna märkliga lilla värld dar vuxna män sover i tuber om nätterna och tvättar nakna i glatt sällskap om morgnarna.

På vägen hem var jag nära att gå vilse i den djungel av kärlekshotell som bildar en brokig krans runt mitt hus. Men förvänta er inga blogginlägg om DEN sidan av Japan. Min vardag ar spektakular nog som den ar.



Disclaimer: jag är inte i Japan längre. Inläggen publiceras med fördröjning.

Japaner älskar att prata.

Det finns två sidor av det här myntet.

Den ena är att de, åtminstone i drucket tillstånd, är otroligt kontaktsökande och inget hellre gör än att åtminstone försöka prata engelska med vilt främmande västerlänningar. Kontrar man med lite turistjapanska svimmar de nästan av häpnad, håller man sig till engelska är de ändå helt överlyckliga (vilket de inte drar sig för att påminna en om). Att stränga ihop några simpla japanska ord är för övrigt som att sätta en sällsynt hård combo i Street Fighter IV, man förväntar sig nästan att ett "Achievement unlocked" ska poppa upp efter varje avslutad mening.

Den andra är att japanerna i sina officiella roller håller hela små automatiserade föredrag om man så bara köper en läsk på 7 Eleven. För det mesta är det bara att nicka, le och säga "arigatou gozaimasu" medan man artigt backar därifrån, men ibland kommer man inte undan så lätt. Det var i väntan på Storm G, Sega Joypolis roligaste attraktion, som vi utsattes för den allra värsta attacken hittills. Till att börja med är det ett sjukt dåligt sammanhang att bränna besökarnas värdefulla tid i. Det är faktiskt riktigt jävla respektlös. Kvällspasset ger en tre timmar att testa hur många attraktioner man vill, vilket är ganska grovt i underkant. Och felet är till stor del personalens. De är ohyggligt noga med att instruera en så att man förstår varenda detalj till punkt och pricka innan man spänner fast sig i en attraktion, och de kan absolut inte tänka sig att göra det medan någon annan åker. Istället sker det i oändligt långa svep mellan varje åktur, vilket förstås drar ut väntan till helt olidliga proportioner. Och värst är alltså Storm G. Dels måste man gå igenom huruvida man ska åka tillsammans, få sin skåpnyckel och låsa in sina saker (räknar man in allt prat tar det här typ 500 minuter). Sedan får man se en film där kontrollerna förklaras i 1,5 evighet. Sedan, när föregående tävlande är färdiga, får man ett fruktansvärt långt föredrag om jag har ingen aning om vad på japanska. Sedan får man vänta ett tag. Sedan kommer en ännu längre utläggning om något som är ännu svårare att förstå. Till slut får man sätta sig. Sedan får man en väldigt ingående beskrivning av hur säkerhetsbältet och skyddsbalken fungerar. Sedan får man se en film där kontrollerna förklaras i en massa fler minuter. Sedan får man spela. Ett par minuter senare får man hjälp att resa sig och gå iväg. Vid det laget har ungefär 50 dygn förflutit, och man börjar undra vad det egentligen är för fel på det här landet.

Nästa person som säger att japaner är blyga hoppas jag har en bra tandförsäkring.


Vanlig scen i Tokyo-natten: spontan konversation med en
mycket lycklig (och mycket knappt engelskspråkig) japan i
korridoren utanför vårt karaokerum. Att japaner skulle vara
tystlåtna är en myt som spricker så fort man landar på Narita.

Skylt i Shibuya. Tror jag. Hittade bland Peters foton.


Om man glömt bort hur man tvättar händerna drar
sig inte McDonald's för att erbjuda instruktioner!




Kabukicho i Shinjuku. Här känns det som om 90 procent
av Tokyos barer klämts in på ett par kvadratkilometer.
Överallt jagas man av inkastare, och går man vilse
(vilket är lätt hänt) hamnar man bara bland ännu fler
barer. Ju längre ifrån huvudgatorna man rör sig desto
skummare blir de.


Som sagt, det råder ingen brist på vattenhål. Det här
är bara vad som ryms i en enda byggnad.


Här har vi slagit oss ner på ett gammalt favoritställe.


Det känns alltid bra när man önskar en låt och den redan
finns i skivhyllan bakom baren.


Som tur är kan man även spela arkadspel (och
framförallt beundra vindunderliga Blanka-mästare)
i Kabukicho. Eller leka med ufo catchers, vilket som.


En ovanligt ambitiös växlingsmaskin.


Vaddå inte beträda hästspelet?!


Hemma i Shibuya har någon hunnit hänga upp dessa
märkliga dekorationer lite varstans medan vi varit
borta.


Viktigt meddelande till personalen på "brittiska"
hangouten Hub.


Plaskblöta bakgator. Att bara promenera
runt här mitt i natten kan vara en upplevelse.


Kommentar överflödig.


Hit skulle jag vilja åka.

(Fotnot: mina egna mobilder blandas ut med min vän Peters foton.)

Tidigare inlägg:
Rivstart på resan
Kungen av fightingspel: drömmatchen 2009
Jag har iallafall tur med vädret
Tokyo i mobilder, del 1
A flaming good time
Tokyo i mobilder, del 2
Vardagslyx
Tokyo i mobilder, del 3
Tokyo i mobilder, del 4
Tokyo i mobilder, del 5
Roppongi vs verkligheten
Tokyo i mobilder, del 6
Tokyo i mobilder, del 7
Tokyo i mobilder, del 8
Mitt nya favoritspel
Jag recenserar Sega Joypolis

På den konstgjorda ön Odaiba i Tokyo har Sega ett eget nöjesfält. Inomhus. Och det är förmodligen det minst märkliga med ön som byggts på ett sopberg i Tokyobukten och fyllts med museer, shoppingcentra, galen arkitektur och en Gundam-staty i naturlig storlek (skynda hit, i höst är han borta).

Efter en dag i denna besynnerliga framtidsvärld känns det faktiskt rätt avslappnande att gå till Joypolis, som Sega-spektaklet kallas, och lösa en kvällsbiljett för 1900 yen. Då har man tre timmar på sig innan stället stänger, precis lagom för att hinna med de mer spektakulära attraktionerna. Utöver dem finns dessutom en massa arkadspel (som man får betala extra för), men det känns ju rätt ovärt eftersom vi har typ åtta (jag skojar inte) välsorterade arkadhallar på gångavstånd där vi bor.

Joypolis är inget Disneyland, men om man besökt Grönans omgjorda och fantastiskt tragiska "spelhus" nyligen är det hit man ska åka om man vill få tillbaka tron på livet.

För att illustrera detta gör jag helt enkelt en Jonas Högberg och rangordnar sakerna jag hann med.




8. Spin Bullet
Broschyrens version:
"Extream Roll!!! Spining type coaster!"

Min version:
Precis som berg och dalar hör bergochdalbanor hemma utomhus. Detta förstod inte Sega när de klämde in Spin Bullet i ett hörn av Joypolis-komplexets nedersta våning. Tyvärr är åkturen inte mer omskakande än radiobilarna på Gröna Lund. Att ens kalla den "bergochdalbana" känns lite missvisande. Låt oss mynta begreppet "guppochgropbana" istället.




7. Sky Cruising
Broschyrens version:
"Cruise through the sky and head for the tropical islands!!"

Min version:
Galna gitarrsolon, Nights-barn och smaragdgröna polygoner? Sky Cruising måste vara den äldsta attraktionen som fortfarande är i bruk på Joypolis, och känns som prototypen till ett arkadspel från Saturn-eran man aldrig hört talas om. Kanske har det till och med hunnit provspelas av en och annan gästande kändis på 90-talet. Vilket ju vore exotiskt nog i sig. Man sitter två personer i ett slags glidflygare som hänger strax framför en välvd videoskärm och styr genom att dra ett slags tvärstång åt olika håll. Krångligt och inte särskilt fagert, men om hela Sega Joypolis varit fyllt med luxuösa arkadspel från tidigt 90-tal hade jag gett vadsomhelst för att bli insläppt.





6. Initial D
Broschyrens version:
"Enjoy high speeds and drifting in this realistic racing attraction!"

Min version:
Njut av att sitta i en stillastående sportbil och snurra fram och tillbaka! Denna enormt påkostade specialversion av något av Initial D-spelen (utöver Mario Kart Arcade Grand Prix 2 de enda racingspel som finns kvar i arkadhallarna här, men det är svårt att bry sig om man inte är insatt i animen) låter en kliva in i en Impreza eller motsvarande som kastas och snurrar fram och tillbaka i synk med hur bilen i spelet skulle bete sig i verkligheten. Tyvärr simuleras accelerationen knappt alls, vilket gör det till en märklig känsla när man snurrar våldsamt på stället i varje sväng. Men trots att jag är besviken är det förstås en upplevelse att ha kontroll över en hel krumbuktande sportbil. Om inte annat lyckas det göra Initial D värt att spela.




5. Hummer
Broschyrens version:
"A thrilling off-road racing game with rough obstacles designed to show the optimum ruggedness of HUMMER!"

Min version:
Ja, faktiskt något åt det hållet. Jag var inte bekant med det här spelet i förväg, men visade sig vara rätt mäktigt. Eller en sak i taget: själva spelet är en ganska blek och väldigt uppenbar Motorstorm-kopia, där allt från bandesign till boost kopierats minutiöst. Men själva kabinetten är stora, tunga och krumbuktar nästan ännu mer våldsamt än bilarna i lyxversionen av Initial D. Den fysiska upplevelsen kan verkligen göra all skillnad i världen. Bonuspoäng för livekommentatorn som kvittrade på hyperentusiastisk japanska hela loppet igenom trots att vi tydligt visat att vi är dumma utlänningar som bara kan engelska.


4. Wild Wing
Broschyrens version:
"The third stage of the Wild series! We take you to the wild sky this time."

Min version:
Nämnda Wild-serie är tre åkturer som tillhör en kategori det säkert finns något säkert facknamn på, men som på ditt och mitt språk går iallafall ut på att 10-15 pers sätter sig i en förvuxen bergochdalbanevagn som vrider sig av och an i för att simulera rörelserna på en film som spelas upp på en panoramaskärm med rätt bra djupkänsla. I bästa fall känns det alltså som att man rör sig i ett hisnande tempo medan vagnen kränger och krumbuktar som om den vore i filmen istället för framför den. Två bra exempel på hur tekniken kan utnyttjas är den relativt nya (och väldigt spektakulära) Simpsons-åkturen på Universal Studios i Hollywood och den nästan antika men hemskt charmiga Star Wars-motsvarigheten på Tokyo Disneyland.
Wild Wing, då? Jorå. Man glider runt över en exotisk sjö, dundrar igenom hangarer och bestyckas till slut med ett par kortslutna jetmotorer som får allt att bli ännu lite snurrigare. Det är väldigt underhållande, men inte riktigt i klass med de två föregångarna.




3. Wild Jungle Brothers
Broschyrens version:
"Enjoy the jungle environment on this ex-citing ride!"

Min version:
Den här Wild-varianten simulerar att man åker i en jeep kors och tvärs genom en lömsk djungel. Väldigt omtumlande blir det när man faller från träd och broar, störtar in i mystiska tempel och backar ifrån tre rullande stenklot samtidigt. Jag säger som speakern i Cyborg 009: djunglen är OBARMHJÄRTIG.




2. Wild River
Broschyrens version:
"Experience the thrills and rush of a rapid river rafting!"

Min version:
De som konstruerade Wild River måste hata min ryggrad. Det gör det här till den bästa versionen av de tre. Såna här åkturer ska ju vara så brutalt hisnande att man vadar i barnspyor på vägen ut, och Wild River kommer ganska nära med sina ständiga chockmoment och pisksnärtrörelser. "Wildoooooo!!!" var ordet.




1. Storm G
Broschyrens version:
"Enjoy a high powered bobsledding race."

Min version:
Jag vet inte ens om det här spelet var särskilt bra, vilket säger en del om hur omtumlande hela upplevelsen var. Och det är ju så det är med arkadspel nuförtiden: de blir inte bättre eller ens snyggare än dagens monster till konsolspel, men det glömmer man lätt bort när det känns som att man sitter i en neonbelyst tvättmaskin på full hastighet. Och Storm G har åtminstone en väldigt bra idé: co-op-racing! Man sätter sig två och två i futuristiska bob-slädar och synkar sin styrning så gott det går för att optimera kurvtagningen. Då och då uppmanas man att snabbt som fan trycka in speciella knappar för att boosta, och gör man det rätt belönas man med att kabinettet spinner 720 grader. Det hade lika gärna kunnat vara Pokemon på skärmen framför oss, jag hade haft lika kul ändå.



0. Crepe Ojiisan
Broschyrens version:
"Take a break and enjoy a sweet crepe!"

Min version:
Crepes! Bästa med Japan med flera ljusårs marginal, och därmed by default den fräckaste attraktionen på Joypolis. Sorry, alla ni som slet i hundra år med att bygga ihop Storm G och alla 3D-åkturer!


Vad jag missade:
Lola & Carla
"Be the No. 1 host/hostess! Lola & Carla will observe your potential in the night club!"

Fortune Forest
"Foutune Telling Attraction"

Pink Panther - The Missing Diamond -
"Genuine diamond has been stolen at 'Pink Panther's 45th anniversary'. You will be the agent and solve this case!"

The Room of Living Dolls
"This attraction is available only in Japanese."

Prison Break
"Based on the film 'PRISON BREAK', this walk-through attraction will take you into a thrilling world. The tour in this attraction is in Japanese."

Dark Chapel
"Can you stand going through this mysterious Mass in the chapel?"

Cafe & Dining JP
"Entertainment restaurant based on Japa-nese Pop music."

Mc Studio
"Let's keep your best smile in the picture! The state-of-the-art digital photo studio."

The Quiz Show
"This attraction is available only in Japanese."

Carnival Zone
"It's show time! (carnival coins only)"

Medal Zone
"Place your bets! (medal coins only)"

Let's Go Jungle! Special
"Shoot your way through the jungle in this gun-shooting attraction!"

The House of the Dead 4 Special
"Shoot the threatning zombies!"

Burnout Running
"Run on the machine and feel the track and field!"

Halfpipe Canyon
"Test your snow-boarding techni-que!"

Aquarena
"You can touch and communicate with beautiful fish in this virtual aquarium."

V-stage
"A stage for live events, complete with a huge wide-screen!"

Internet Zone
"Charged Internet corner where you can use 10 minutes by 100 yen. It is compliant to 12 Languages."

Dippin'dots Ice-cream
"Try our ice cream with a funny sensation!"

Prize Corner
"UFO catcher Area with attractive plush and prize!!"

3D Panic Labo "Yatterman the 3D"
"Once it starts, it will create a mysterious atmosphere? Be careful not to get ripped of by the 'Dorombo Family''s fraud items."

VARNING! Sega Joypolis välkomnar inte följande grupper: "expectant mothers (because of a bad influence to an embryo caused by a heavy movement)", "if you're in some kind of medication", "despite your body parts, if you are suffering from a fracture or osseus anomaly", "if you are coming from some other foreign countries and cannot understand the reuirements that is shown in this brochure (because of incomprehensibility of our expositions, they could have an undesirable behavior)". Samt, förstås: "you should be in good health (to play with the attractions could take a turn for the worse)".


"If you haven't satisfied these conditions, you can't get in. You are
an expectant mother. You have high blood pressure or ailments
affecting your neck, spine or heart. You are prone to motion sickness.
You are not in good health. You are under the influence of alcohol. You
are taking medication that may make you drowsy or result in impaired
consiousness. You are unable to comply with the warnings affixed to
machinery or instructions issued by park employees. You are unable to
properly fasten your seatbelt or secure your safety bar. You have a bone
fracture or other skeletal anomaly irrespective of the location. You have
previously experienced convulsions, loss of consciousness, or other
neurological symptoms when watching television, playing video games,
or in response to flickering light on water or other visual stimuli. You
are a guest from another country and cannot understand the restrictions
of usage as outlines in this brochure. You have a disease or are
otherwise in poor health."

Nämnde jag att jag gillar Taiko no Tatsujin?

Det gör jag. Men be mig inte förklara varför. Det är lika svårt att reda ut som att jag tycker att japansk karaoke är exakt 600 gånger roligare än att sjunga Singstar hemma i Sverige. Till viss del handlar det förstås om sammanhang, att karaokebarerna i Tokyo är så underbart tacky och billiga (precis som arkadhallarna), att det hela är så prestigelöst och simpelt, att all fokus hamnar på hur jävla roligt det är att låsa in sig i ett rum med några vänner och sjunga in gryningen till någon gammal Iron Maiden-dänga.

På samma sätt sammanfattar Taiko no Tatsujin så otroligt mycket av det som får mig att känna mig som en fisk i 35-gradigt vatten i Japan. Det är bara det att jag inte kan sätta ord på det. Det enda jag vet är att det inte handlar om något slentrianmässigt Japannörderi. Nog för att det är det charmigaste som finns med sina jublande trummor och heliumröster, men i grunden handlar det minst lika mycket om en spelidé som är enkel och effektiv nog att överleva nedgraderingen från arkadets massiva taikotrummor till Wii-versionens miniatyrvariant, till DS-portningarnas knackande med små specialutformade stylusar (förstås med leende trummor på), ända ner till gångerna då man sitter på tunnelbanan och får nöja sig med att antingen knacka med tummarna eller, gud förbjude, spela med knapparna. Att jag i såna lägen fortfarande knappt kan förmå mig att fälla ihop min DS för att hinna hoppa av på rätt hållplats säger mig en hel del om hur bra det faktiskt på allvar är.

Någonstans där, på tåget längs Yamanote-linjen mellan Shibuya och Shin-Okubo, slutar nämligen de jublande trummorna, heliumrösterna och alla mina minnen av sena nätter och ömma händer efter för mycket trummande i Tokyos arkadhallar att ha någon relevans. Till slut handlar det helt enkelt om att Taiko no Tatsujin är ett riktigt awesome jävla spel, även när man tar ut det ur sitt naturliga sammanhang och blir av med den djuriska njutningen i att banka sig svettig i takt till polerad j-pop. Trots att det ser otroligt oavancerat ut är det fullproppat med utrymme för finess och det djup som alla japanska arkadspel får med modersmjölken. Jag skulle vilja säga att det med sitt synbarligen råsimpla upplägg nöter bort all den prestige och överlägsenhet som omger de alltmer insnöade Rock Band och Guitar Hero, men samtidigt finns det för mig inget vackrare just nu än en 518-combo på Oni-svårighetsgraden och dubbel hastighet.

Jag får fortfarande inte riktigt tag på de där orden som ska förklara det här på ett sätt som kan få er att förstå varför ett spel som bara kan registrera två olika knapptryckningar blivit min största besatthet sedan Street Fighter IV. Men jag kan åtminstone trösta mig med att Taiko no Tatsujin, till skillnad från karaoken, faktiskt är en bit av Japan jag kan köpa med mig hem.

Tokyo går egentligen bara och väntar på den stora jordbävningen som ska avsluta jobbet åt andra världskrigets bombräder.

På samma sätt undrar jag hur länge det kommer dröja innan den här staden slutligen ger mig min första hjärtattack.

Och nu har jag kommit ganska nära.

Det var svenskarna på språkskolan Kai som tipsade om Nakano Broadway, och jag förstår varför. I en anonym stadsdel ett par minuter ifrån neonpulserande Shinjuku ligger en outtömlig guldgruva av underbart nördiga butiker, det är fyra enorma våningar med ett oöverskådligt myller av plastvapen, vintage-leksaker från 60-talet, japanska actionfigurer, TV-spel, Gundam-modeller, Bearbricks, arkadhallar, t-shirts med kitschiga tryck, mangaböcker och DVD-filmer, som om hela Akihabara imploderat och trängts in i en enda byggnad. Om man bortser från de mer seriösa arkadhallarna och retrobutikerna finns här allt. Turtles, Playmobil, ofantliga mängder Star Wars-figurer av alla tänkbara storlekar och årgångar, gachapon-leksaker och såna där små dosor som gör ljudeffekter från spel, anime och annat (man kan klicka och lyssna på alla innan man köper!). Så gott som allt i originalförpackningar, oavsett om det är en nyproducerad Gogg-modell i vinyl, 18 år gamla Turtles-figurer eller den allra första serien av Star Wars-leksaker.

Vi hade några timmar på oss vid vårt första besök, och ändå hann vi bara gå igenom en enda våning. Om ens det, de flesta butiker rusade vi igenom med våra mentala klockor ständigt tickande neråt mot stängningsdags.

Imorgon ska vi dock tillbaka för att dammsuga resten av detta nördnirvana.

Om ni inte hör av mig igen vet ni var ni ska leta efter mina kvarlevor.

Sweets Paradise i Shibuya är vad det låter som. En
tårt- och sötsaksbuffé av monumentala mått, där
man får äta tills man storknar i 90 minuter. Sedan
tar man efterrätt. (Bilderna ovan togs för övrigt
innan vi högg in på mjukglassen.)


Jag kände mig stursk efter att ha fixat fyra vinster
mot en mystisk utmanare, så jag bestämde mig för
att ge mig på vad som verkade vara arkadhallens
regerande mästare. Så här bra hann det gå innan
jag fick det pisk jag förtjänade.


På väg in i UT.


Blir inga problem att få hem det här!


Så här glada var vi när Peter fyllde år (apropå
tårtätandet ovan). Av mig fick han en sticka.


En av många, många indiska middagar.


Här har jag hittat ett litet tempel på en bakgata i
Akiba. Sånt händer hela tiden.





Smårandom bilder från vår senaste runda i Akiba.


Peters vän Ryoji.


Ett regnigt Shibuya.


(Fotnot: mina egna mobilder blandas ut med min vän Peters foton. Tidigare inlägg: Rivstart på resan, Kungen av fightingspel: drömmatchen 2009, Jag har iallafall tur med vädret, Tokyo i mobilder, del 1, A flaming good time, Tokyo i mobilder, del 2, Vardagslyx, Tokyo i mobilder, del 3, Tokyo i mobilder, del 4, Tokyo i mobilder, del 5, Roppongi vs verkligheten, Tokyo i mobilder, del 6, Tokyo i mobilder, del 7)

Cross Tower. Några minuters promenad från smeten
i Shibuya. Att hitta vettiga biograder i Tokyo kan vara
ett äventyr i sig, men här finns iallafall en. Dock med
rätt skoningslösa biljettpriser.


Anledningen till att jag grimaserar i smärta är de hårda
kastvindarna här uppe, några meter ovan jord.


Ett litet snack inför filmvisningen.



I väntan på Harri Pottaa.


Pepper Lunch. En liten upplevelse att man själv steker
maten tills man är nöjd på en snabbmatsrestaurang.
Betydligt godare än det ser ut också.


Det här börjar bli lite tjatigt, men det är svårt att
sluta fota Hachiko-korsningen.


Det händer faktiskt att jag vinner i Street Fighter IV.


Väldigt finkänsligt namn på ett kasino.


Vid entrén till ett kärlekshotell.


Solig lördag i Akiba.


Hårdvarujakt på Super Potato.


Här har de så många Famicom-kassetter att de inte
vet vad de ska göra av alla.


Inte ens arkadhallsinnehavarna kan stava speltitlar rätt.


Det syns inte när bilden är förminskad, men denna
försynta lilla flicka hade i fotande stund lyckats
komma upp i en 518-combo, till den hänförda
publikens förtjusning. (Jag lyckades även filma
henne trots fotoförbudet.)


Ett tips för känsliga själar: besök inte modevaruhuset
La Foret i Harajuku när de har rea. Den här bilden
säger inte mycket, jag vet, men trycket där inne
var något alldeles omänskligt. Folk stod liksom på
bord med megafoner för att valla hjorden av pop-
flickor till just sina butiker.


Peter studerar utbudet på underbara T-shirtbutiken
UT i Harajuku.


Och här posar han i deras stiligt cleana hiss.


Sömlöst!


Futurustisk byggnad i Harajuku.


(Fotnot: från och med nu blandas mina egna mobilder ut med min vän Peters foton. Tidigare inlägg: Rivstart på resan, Kungen av fightingspel: drömmatchen 2009, Jag har iallafall tur med vädret, Tokyo i mobilder, del 1, A flaming good time, Tokyo i mobilder, del 2, Vardagslyx, Tokyo i mobilder, del 3, Tokyo i mobilder, del 4, Tokyo i mobilder, del 5, Roppongi vs verkligheten, Tokyo i mobilder, 6)