Perspektiv. Jag får aldrig nog av att tjata om dem. Ovan en bild på en autentisk arkadsticka. Ganska precis en sån som jag betalade 1700 kronor för att kunna placera på mitt TV-bord, med löfte om att det skulle vara som PÅ RIKTIGT.

Jag vet inte, jag. Alltså, det känns som mer än jag skulle ge för hela KABINETTET ovan.

Arkadspel är ingen lyx. Tokyos game centers lever upp till myterna på många sätt, men glamourösa är de verkligen inte. Det är trånga, slitna betongbunkrar staplade på varandra, fyllda med oljud, cigarettrök, improviserad belysning och murriga bildrörsskärmar med inbränningar. Skulle jag vilja ha allt det där i en ask på mitt TV-bord? Nej, det skulle jag inte.

Jag har fortfarande inte fått min TE-sticka, så i Street Fighter IV-tråden på forumet fick jag några råd av den gode Voxbrallan inför mitt letande efter ett lämpligt substitut i Akiba. Jag är peppad, men mitt i allt det här börjar jag undra varför den "perfekta arkadkänslan" förvandlats till en exotisk lyx att sälja i exklusiva samlarboxar. Att detaljer som huruvida själva spaken och knapparna kommer från rätt tillverkare kan höja priset flera gånger om. Trots att det känns som något man borde kunna hitta på Konsum för 50 öre, allvarligt talat.

Jag vill också komma åt den där känslan jag får när jag dumpar 100 yen i ett kromat Street Fighter IV-kabinett och dundrar igenom arkadläget med en fet klickande Viewlix-sticka. Det är underbart, så långt bortom att spela med en handkontroll att det knapp känns som samma spel längre. Som att ha övat på en EU-moppe och plötsligt gränsla en chopper på ett halvt ton. Samma princip, men herregud.

Samtidigt börjar jag inse en sak. Underbara eller ej, arkadspel är bruksvaror. Det enda som får det att pirra i kroppen (och ringa i öronen) varje gång jag kliver in i en arkadhall i Tokyo är att vi inte har några där hemma längre. Och jag har börjat lära mig att göra skillnad på lyx och längtan.

Faktum är att de flesta arkadkabinett ser ut att kosta mindre än min mobiltelefon. Plastiga och otympliga, fyllda med billiga klistermärken, de vita ytorna missfärgade av svett och cigarettrök. Själva hårdvaran vinner inget på att vara dyr och flashig (Street Fighter IV snurrar på i ynka 2,13 gigahertz). De försöker inte erbjuda en exklusiv, dyrköpt upplevelse, de vill bara locka med omedelbar belöning och den där spontana gemenskapen som aldrig kan uppstå hemma i vardagsrummet. De behöver vara pålitliga och slitstarka, men framförallt, mer än något annat, och vad vi än inbillar oss när vi släpper ner den där TE-stickan i den virtuella varukorgen, ska de vara billiga att producera.

Och vet du vad som inte är billigt? 1700 kronor.