Från ett land där djuren blivit förvandlade till människor (och tvärtom), till ett land där människorna klär ut sig till djur och partajar dagarna (och nätterna) igenom. Makalöst underbart och vansinnigt festligt! Och till råga på allt blev tre till fyra. Gabo är den tappra skarans senaste tillskott. En gång var han en vit vargvalp. Nu är han bara en pojke.

Och färden mot framtiden, dåtiden och det okända fortsätter. Det är en gränslös resa.

Mitt Dragon Warrior-spelande har gått på sparlåga ett litet tag. Töntigt? Jo. Dumt? Javisst. Men ibland (vart fjärde år) händer OS och då kan jag inte stå emot tevetablån. Men samtidigt gör spelets fristående natur och många, brokiga delar att det är lätt att sugas in igen. Och igen.


Och så blev trion till en kvartett.

Resan går genom tiden, till glömda kontinenter och djupt ner i rykande vulkaner. Allt för att återställa den förlorade världen. Aldrig är vemodet så starkt som när de tre vännerna kommer till en liten ö med en liten, liten by. För 50 år sedan föll ett regn som förstelnade människorna. Byns tafatte krigare är den enda överlevande och numera en gammal, fårad man.

I 50 år har han väntat och längtat.

Det är en kavalkad av känslor som sköljer över mig när jag går runt bland de skimrande statyerna för att bit för bit återuppleva människornas sista ögonblick i livet. De har hopp, om att de just i år ska få regn för att kunna odla åtminstone lite mat. Men när regnet till slut faller, precis i slutet byts hoppet mot en desperat panik. Och som spelare kan jag inte göra något, bara se på.


Eller också är det en krass verklighet.

Äventyrets koncept blir allt tydligare – och världen i sin tur allt mer komplex. När vi räddade Rexwood påverkade det inte bara människorna där utan även den verklighet de tre äventyrliga vännerna alltid levt i. Kanske för all framtid?

Deras ö är inte längre ensam i världen. Ett kort stenkast norrut har en ny landmassa plötsligt dykt upp ur tomma intet. Naturligtvis handlar det om Rexwood. Men för att göra saken krångligare har det gått många, många generationer sedan händelserna Kiefer, Maribel och den namnlösa hjälten upplevde så sent som igår. Och lika överraskande som det är för "ursprungsöns" befolkning att världen växer, lika självklart är det för människorna i Rexwood att deras blomstrande och lyckliga stad alltid har funnits. "What's all the fuz 'bout?", tror jag de vill säga.

Få polygoner, enkla sprites. Men den historia som tar form är allt annat än anspråkslös. Visst är det en rad klassiska sagor som berättas men det är sällan rakt igenom lyckliga människoöden i förarsätena. Ta prinsen som ett träffsäkert exempel. Visst, han är bortskämd och burdus, men ibland skiner hans sorg igenom (om så bara för ett ögonblick), över att ha hela sin framtid utstakad. Trygg, javisst. Men också oändligt trist. Det är bara ett exempel, ett öde, och jag har känslan av att äventyret kommer förändra mycket, för att inte säga allt, för väldigt, väldigt många.

Bra eller dåligt? Antagligen både och.


Mot nya öar, öden och överraskningar!

Men det är en sorglig värld. På den lilla ön (som faktiskt är mindre än spelets ursprungsplats vi tog avstamp från igår) skiner inte solen – bokstavligt talat – och folket i den lilla staden Rexwood har sedan länge gett upp. Människorna fördriver tiden med att hålögda stirra upp mot den mörka himlen. Krigarna är lemlästade och kvinnorna har förts bort av en mindre monsterarmé, som i sin tur tvingar de bittra männen att förstöra sina åkrar och bit för bit riva byn.

Det är en sorglig syn men det här är också en saga, och sådana tenderar ju att sluta lyckligt. Och efter en tur i gruvorna och ett högt torn samt en hel del "ATK" och "DEF" (det är ju trots allt också en rollspelssaga) blir det också så den här gången. Solen och kvinnorna kommer åter och världen är som den ska igen. Men att fem timmar in i ett j-rpg säga att "de levde lyckliga i alla sina dagar" vore dagens lögn.

Dragon Warrior VII är verkligen ett inbjudande smörgåsbord av både stora och små sagor, traditionella som oväntade. Det lärde jag mig när jag testade det en gång för massa år sedan. Jag ser fram emot att följa berättelsen ända till slutet den här gången.


Sorgligt och sollöst, åtminstone innan jag började döda blå slemklumpar.

Välkommen till min sommar med Dragon Warrior VII, ett stort och oerhört mångsidigt j-rpg. Tanken med den här bloggserien, som är sprungen ur en idé från Sebbz, är att berätta spelets historia, men kanske främst om platserna jag besöker (spoilers, ahoy!) på ett personligt och förhoppningsvis mysigt sätt. Blir en enda läsare glad har jag lyckats.

En liten värld. En enda ö med ett flådigt slott och en by med tjurskalliga fiskare.

Och så hjälten: son till byns storfiskare. Med två vänner: en bortskämd prins och den högljudda divan Maribel, dotter till byns borgmästare. Det finns inte så mycket att göra, alla känner alla men det är ett lugnt liv. Rentav ett bra liv. Spänningen i den stillsamma vardagen handlar mest om att utforska den gamla ruinen på ön östra kant, men ärligt talat börjar det nog bli ganska tjatigt att "upptäcka" samma rum dag efter dag, år efter år.

Detta borde vara det enkla livet personifierat och definitivt inte starten på det stora äventyret. Men man gör rätt i att lita på det oväntade och, mycket riktigt, en dag får prinsen tag på ett urgammalt pergament. Med detta och god hjälp av den gamle stofilen på klippan lyckas prinsen och fiskarsonen till sist öppna ytterligare en port i ruinen.

Den inre kammaren leder djupare in än vad de någonsin kunnat ana. Uråldriga inskrifter, sinnrika pussel bland resliga statyer och stenhelgon, underjordiska floder och – till sist – en rad kammare med pelare i olika former och storlekar.

Och en av dem har något på toppen, en pusselbit. De hittar en till. Och ytterligare en. En ö träder fram i det ofärdiga pusslet. Och efter hjältens far på ett osannolikt hittat den sista biten i sitt fiskenät förstår de tre vännerna att det här inte bara en sällsynt lyckodag utan snarare ödet som har ett finger med i spelet.

Det färdiga pusslet ger i från sig ett plötsligt och starkt ljussken. Och på den andra sidan skenet väntar en ny värld.


En liten, liten bit i ett sjukt stort pussel.