Noterat:

Cirka tvåhundra miljarder sjuhundrafyrtiofyra miljoner sjuhundratjugo tusen, eller 264 744 720 000 sekunder har passerat sen min födsel. Benevolence har även passerat 200'000 visningar, och jag bugar och bockar för denna trevliga siffra. Jag hoppas att ni tycker det är lika roligt att läsa, som jag gör att skriva här.

Skål! Till mig och till er.

Polyrytmik. Synkoper. Dessa två ting framträder oblygt fram i det Australienska bandet Dreamscape Measurements musik. Detta unga band lirar progressiv metal (föga förvånande om man har läst mina skrifter) och lyckades med bedriften att fånga mitt intresse mitt i internets musikdjungel, YouTube.

Det svänger till ordentligt vill jag lova, så håll i takthatten och dras med!

Frågan är... klarar den Crysis?

Kort sagt så är Frank Drakes ekvation ett verktyg för att försöka räkna ut hur många utomjordiska civilisationer vi har i vår galax, Vintergatan. Detta räknas ut med hjälp av ett gäng faktorer och ungefärliga siffror, som allas våran Carl Sagan kommer att berätta mer om i videon nedanför. Det är alltid en spännande tanke att leka med, om det skulle finnas något annat, intelligent liv i vår galax, och såklart så ställer vi oss själv en massa frågor om vi naivt antar att det finns minst lika intelligent liv i vår galax.

Är de fredliga? Hur ser de ut? Hur kommunicerar dom?

Det finns självfallet inga svar, men man kan ändå resonera lite. En del människor har väldigt vilda fantasier om hur dessa intelligenta varelser ser ut. I princip så beror det självklart på i vilken miljö de bor i, vilka fysiska krafter de påverkas av, som gravitationen exempelvis. På en planet med hög gravitation skulle livsformarna rimligtvis vara mer kompakta än de på planeter med lägre gravitation. En del, däremot tycker att sannolikheten att annat intelligent liv mycket väl kan vara lik oss, förutsatt att liv tillkommit på den planeten under åtminstone liknande förhållanden. Sanningen är dock att det kan se ut nästan hur som helst beroende på alla faktorer som spelar in.

Avsikterna då? Ja, det kan bero på hur intelligenta den andra livsformen är. Låt oss säga att livsformen är mycket längre fram i sin utveckling än vad vi är. Skulle en väldigt högt utvecklad livsform vilja ta kontakt med oss? Tveksamt. Försöker vi ta kontakt med, säg, myror? Om skillnaden skulle vara i den proportionen då. Det kan mycket väl vara så att andra livsformer vet om att vi existerar, men bedömer att vi är så lågt utvecklade att de inte bryr sig om oss. Sen finns det ju såklart det motsatta, att livsformen ser oss som ett hot av någon anledning, eller att de är ute efter någon resurs på vår planet som vi är i vägen för. Avsikterna då kanske inte skulle vara lika fredliga. I det bästa fallet skulle den andra civilisationen vara lika nyfikna som vi är, och inte ha något emot att inte vara ensamma i den här galaxen, vilket vore väldigt trevligt.

Chanserna att det finns liv därute är ganska goda, men att det ska vara intelligent liv finns det tyvärr inga större chanser på vad vi vet idag. Terra, eller planeten jorden var väldigt snabb på att skapa liv tack vare väldigt gynsamma förhållanden. Att våra exakta förhållanden skulle finnas vid en annan stjärna är antagligen kosmiskt liten, men å andra sidan finns det väldigt många stjärnor.

...Derpdederpiderpiderp! Underbart. Den bäst beskrivande trailern i världens historia.

Utan att dra ett större föredrag om personerna som visas, så kan jag nämna att Richard Dawkins, född i Kenya, är en framstående etolog och biolog som har gjort betydande forskning inom evolutionen och är en populär författare. Wendy Wright är CEO för den politiska aktivistgruppen "Concerned Women for America" som är en kristen, konservativ grupp som bl.a. starkt motarbetar abort.

Intervjun, eller "debatten" (två monologer skulle man kunna säga) är i sju delar, där Dawkins försöker konfrontera Wendy och hennes tro.

De som har följt Cardiffgrabbarna Lostprophets sedan deras start har fått uppleva några tvistar i stil, kvalité och musiker. Det började med en väldigt intensiv och "slarvig" form av tonårsmetal, Nu metal med "Thefakesoundofprogress" (2000), följt av fullkomlig briljant rock, tack vare den fantastiska producenten Eric Valentines (Slash, Queens of the Stone Age mm.) grymma ljudbilder med "Start Something" (2004). Albumet efter, "Liberation Transmission" (2006) producerades av Bob Rock (Aerosmith, Metallica mm.) och bjöd på lite mer lättsamma kompositioner, men fortfarande med lite tyngd från det förra albumet, till skillnad från "The Betrayed" (2010), vilket lite humoristiskt kan referera till lyssnarna, som övergav det bästa bandet hade, enligt mig, och blandade friskt in engelsk pop in i mer kaotiska spår som "Dstryr/Dstryr".

Den andra April i år släppte de "Weapons", som är en mix av de tidigare albumen kan man säga. Det är ganska välkomponerat, det har hejarklacksfaktor och är lite för radiovänligt. Ken Andrews (A Perfect Circle, Tenacious D mm.) produktion lyser tyvärr lite svagt dock, han brukar nästan vara lika bra som Rick Rubin på att få fram bandets bästa, och förstärka det med lämpligt sound. Något man inte kommer ifrån dock, är herr Watkins tveksamma sångprestationer, som förvisso har blivit bättre med tiden. Bandet väger upp sången som tur är, och de går fortfarande att lyssna på.

För er nyfikna därute, så kan jag rekommendera en app, som tyvärr bara finns till iPad än så länge: Brian Cox's Wonders of the Universe. Det är inget jätteavancerat, men bra med information på ett trevligt sätt, som kan göra en kväll lite intressantare, om man har té då vill säga.

Appen finns på iTunes.

Utedass. Hardcore.

Meshuggah, metaljättarna från norr släppte sitt sjätte studioalbum "Koloss" (2012) den 23:e/26:e Mars och levererar tung, arg mattemetal. Och där slutar nyheten egentligen. De har kvar soundet från föregående album, vill jag påstå, men det känns som Johanna Paulsen (DN) beskriver det:

"På nya albumet "Koloss" verkar de matematiska metalmännen från Umeå däremot ha bestämt sig för en ännu enklare förklaringsmodell och talar själva i termer av "organisk brutalitet".".

Men Meshuggah är alltid Meshuggah, och vet man det, så vet man vad man kan förvänta sig. Det är bra, även om komplexiteten inte alltid skiner igenom som det gjort innan.