Timmarna i Bad Company 2:s multiplayerläge visar att jag faller tillbak i samma spelmönster som när jag lirade Battlefield 2 som mest. Nittio procent av tiden föredrar jag att springa runt som medic, hiva läkande paket till höger och vänster samt göra heroiska utfall med mina akimbo-strykjärn i kortslutningsläge. Jag älskar verkligen att jag slipper beväpna mig med en ärtbössa bara för att jag gillar ryggsäckar med korstecken på och den enda gången jag byter klass är när en ettrig tank behöver få en raket i röven.

Läkare utan gränser får en ny betydelse