Med andra säsongen av The Walking Dead avslutad är zombietänket frekventare än vanligt - hur skulle du egentligen överleva apokalypsen?

Ponera att du fick komponera ett eget drömgäng av överlevare, säg fem stycken personer inklusive dig själv. Vilka skulle det vara? Två av mina är redan klara, först ut är Jörg Sprave, den galna slangbelletysken som redan nu har en plan - bygg en sjuhelvetes massa kådisbellor!



Sen har vi hans bekantskap på Cold Steel, tillverkare av allsköns vassa handvapen. Ägarens slutplädering om tvåhandssvärdet vid 7:40 övertygade mig om hans förträfflighet när de döda vaknar till liv.

Istället för att städa köket, och därmed kunna gå och lägga mig, sitter jag fast på Youtube och drömmer mig bort till en ny konsert med Prodigy.

Chocolate, never leave me. Love you!

Behold the spikey hair! 1999 var ett bra hårår.

Tidigare i veckan kunde vi läsa att den numera stenrika Markus Persson, även känd som Minecraft-Notch, var intresserad av att finansiera en uppföljare till det dåligt säljande men väldigt omtyckta Psychonauts. Vida webbens spelälskare var inte sena med kommentarer som "det vore fantastiskt", "jag skulle också kunna tänka mig att betala för det" och framförallt "ta mina pengar och gör Grim Day of the Fandango Tentacle 2!". Ett knappt dygn senare sparkar Tim Schafers Double Fine Studios igång en insamling för ett nytt peka-o-klicka-äventyr med tillhörande dokumentär. Är det bara jag som anar en liten marknadsföringsuggla i mossen?

Är det inte väldigt bra tajming för Persson att antyda att han (spelare) skulle kunna ordna pengarna för att bekosta utvecklingen för en uppföljare han vill se? Momentumet, som på vida webben kan vara ganska kortvarigt, nådde nog sin högsta punkt just när Schafers kampanj inleddes och inom ett dygn hade över en miljon dollar samlats in. Det kan också vara så att jag precis har tittat klart på första säsongen av den överraskande bra serien Homeland och min hjärna fortfarande är inställd på "trust no one!"-läget.

Inga berörda parter har hörts i frågan då det riskerar att rasera min mysiga lilla konspirationsteori.

Jäklar vad jag längtade efter att Microsoft skulle lansera möjligheten att spara spelframgångarna på centrala servrar. Tidigare har jag kört med minnepinnar mellan konsolerna på redaktionen och hemmet men det har inte känts speciellt säkert. Särskilt inte när mitt närminne är halare än Carl Bildt i gladpack och olivolja. Extra virgin.

Aktiverat och klart, med 512 megabyte allokerat på den lokala disken som spegel, började jag spela Doom som en vettvilling. Till den dagen då det blev uppenbart att Telia inte har någon kalender och stängde av min uppkoppling två dagar för tidigt. Jag blev minst sagt förvånad när jag inte kunde komma åt sparfilerna utan internetaccess, trots att jag var inloggad på Live-profilen. Min resa genom helvetet finns ju lokalt på disken, det var väl därför en halv gigabyte togs i besittning?

Genom att dela telefonens uppkoppling kunde jag till slut fortsätta att lira ett av tidernas bästa spel men inte utan en lätt beska i munnen. Snacka om molnlagring på fel sätt.

Den som inte får gåshud under "White Blank Page" som inleds vid 2:56 är en kall människa. Jättekall!

Penny Arcade levererar nördfnitter. Igen.