Alpha Protocol är, utan att bryta embargot till den 20 mars, en blandning av Splinter Cell, Mass Effect och tidigare Obsidian-titlar. Vad det innebär berättar jag nästa vecka.

Imorgon bär det av till Prag, huvudstad i Tjeckien och platsen där Sega håller ett litet pressmöte för Alpha Protocol, Obsidians agentrollspel. Därför är jag inbokad på 06:10-planet från Arlanda till Köpenhamn och det är fan inte kärlek. Taxin kommer 04:00 så jag måste i alla fall kliva upp 03:30 och jag har precis börjat packa. Räkna också in att lillspik säkert kommer vilja krubba någonstans däremellan och min sömn är totalt fubar. Det är tur att man är gammal Lan:are och fungerar utan fullvärdig sömn.

Timmarna i Bad Company 2:s multiplayerläge visar att jag faller tillbak i samma spelmönster som när jag lirade Battlefield 2 som mest. Nittio procent av tiden föredrar jag att springa runt som medic, hiva läkande paket till höger och vänster samt göra heroiska utfall med mina akimbo-strykjärn i kortslutningsläge. Jag älskar verkligen att jag slipper beväpna mig med en ärtbössa bara för att jag gillar ryggsäckar med korstecken på och den enda gången jag byter klass är när en ettrig tank behöver få en raket i röven.

Nej, det är inte en barnslig tolkning på tv-serien Lost. Strax efter
midnatt började det låta som en torterad kossa, vilken det vanligtvis
gör när man trycker på cockpiten. Nu låg det för sig självt i ett
mörkt vardagsrum så jag såg ingen annan lösning än att dränka
det. I vigvatten.

Rise Against är vanligtvis ganska skrikiga, vilket det i och för sig inte är något att klaga på, men de har en riktigt skön ballad jag hörde första gången på samlingsplattan Punk Goes Acoustic - Swing Life Away.

- If love was a labour I would slave to the end...

Your face, your book, what's the difference?

Imorse hände det otänkbara, kaffet var slut! Så nu sitter jag här i de värsta av koffeinabstinensplågor och sörplar toksvart té bara för att hålla sinnet i någorlunda trim. Tröttheten och förvirringen börjar dock ta överhanden och risken finns att jag snart beger mig ut till soptunnan i jakt på lite gammal sump att suga på.

Nu när jag nått den anmärkningsvärda åldern 28 är det dags att gubba på sig rejält och innan baskern täcker flinten och käppen stöder min gång ska jag börja med ett krokigt, varningens finger. Använd öronproppar på konserter och ta det lugnt med volymen på din mp3-spelare.

Jag hade precis köpt en portabel minidisk och ett par fläskiga hörlurar när jag började på den sista praktiken i Hotell & Restaurang-programmet jag gick i gymnasiet. Det krävde att jag var på "jobbet" klockan 07:00 och eftersom jag gillade att vara uppe sent och spela redan då var sömnen något nedprioriterad. För att orka släpa mig på tunnelbanan så tidigt körde jag vansinnigt hög volym på den monotona skrammeltechno jag gillade då. Jag var också omogen nog att tycka att det var roligt när tanterna i lokaltrafiken undrade varför jag var tvungen att spela så högt, jag kunde ju få hörselskador. Det fick jag också.

Visserligen lindriga sådana, jag har inte ett ständigt pip i öronen men när jag är stressad eller utsätter mig för höga ljud under en längre tid brukar jag få leva med ett internt oväsen ett par veckor. Just nu är jag i en sådan period efter att ha sett Kent uppträda förra helgen och varje gång det är så blir jag lite orolig att det inte ska försvinna som det gjort under de tio åren jag haft det.

Så, kids. Tänk för fan på vad skydda öronen.