Tidigare i veckan kunde vi läsa att den numera stenrika Markus Persson, även känd som Minecraft-Notch, var intresserad av att finansiera en uppföljare till det dåligt säljande men väldigt omtyckta Psychonauts. Vida webbens spelälskare var inte sena med kommentarer som "det vore fantastiskt", "jag skulle också kunna tänka mig att betala för det" och framförallt "ta mina pengar och gör Grim Day of the Fandango Tentacle 2!". Ett knappt dygn senare sparkar Tim Schafers Double Fine Studios igång en insamling för ett nytt peka-o-klicka-äventyr med tillhörande dokumentär. Är det bara jag som anar en liten marknadsföringsuggla i mossen?

Är det inte väldigt bra tajming för Persson att antyda att han (spelare) skulle kunna ordna pengarna för att bekosta utvecklingen för en uppföljare han vill se? Momentumet, som på vida webben kan vara ganska kortvarigt, nådde nog sin högsta punkt just när Schafers kampanj inleddes och inom ett dygn hade över en miljon dollar samlats in. Det kan också vara så att jag precis har tittat klart på första säsongen av den överraskande bra serien Homeland och min hjärna fortfarande är inställd på "trust no one!"-läget.

Inga berörda parter har hörts i frågan då det riskerar att rasera min mysiga lilla konspirationsteori.

Jäklar vad jag längtade efter att Microsoft skulle lansera möjligheten att spara spelframgångarna på centrala servrar. Tidigare har jag kört med minnepinnar mellan konsolerna på redaktionen och hemmet men det har inte känts speciellt säkert. Särskilt inte när mitt närminne är halare än Carl Bildt i gladpack och olivolja. Extra virgin.

Aktiverat och klart, med 512 megabyte allokerat på den lokala disken som spegel, började jag spela Doom som en vettvilling. Till den dagen då det blev uppenbart att Telia inte har någon kalender och stängde av min uppkoppling två dagar för tidigt. Jag blev minst sagt förvånad när jag inte kunde komma åt sparfilerna utan internetaccess, trots att jag var inloggad på Live-profilen. Min resa genom helvetet finns ju lokalt på disken, det var väl därför en halv gigabyte togs i besittning?

Genom att dela telefonens uppkoppling kunde jag till slut fortsätta att lira ett av tidernas bästa spel men inte utan en lätt beska i munnen. Snacka om molnlagring på fel sätt.

Den som inte får gåshud under "White Blank Page" som inleds vid 2:56 är en kall människa. Jättekall!

Penny Arcade levererar nördfnitter. Igen.

Jag läste halva första boken för ett par år sedan och som många andra
älskade jag den första säsongen av Game of Thrones. Önskade mig därför
böcker av julklapp och Tomten (mor) leverade. Nu måste jag bara bli klar
med del ett innan säsong två drar igång i april.

Den milda vintern har gjort att forskarna släppts ut på grönbete lite tidigare än vanligt. Du kan ofta se dem springa över ängarna med en bunt papper i sina uppsträckta händer, kacklandes det typiska "kan kan kan k-k-k-kaaaan" i hopp om att någon ska lyssna. Är det inte dags att vi förbjuder ordet "kan" i alla dessa forskningsrapporter?

"Våldsamma spel kan leda till aggressivitet" säger några men vad betyder "kan"? Vilka procentsatser ligger bakom detta påståendenötta ord som mer och mer skaver i mina ögon. Vilka faktorer spelar in? "Mina fotbollsskor kan leda till att jag gör mål" men det är inte särskilt troligt. Dels spelar jag back men mest för att jag är värdelös. Risken för poäng är dock större än om jag inte hade dessa trasjoxartillbehör.

Nu är det såklart inte bara rubriker och sammanfattningar som ska avgöra om personerna med dessa påståenden är jubelidioter, att göra en sådan slutsats innan ha läst hela deras rapport skulle sätta samma dumstrut på en själv. Jag undrar bara hur dessa avhandlingar skulle se ut utan brasklappen "kan". Skulle argumenten hålla lika bra eller skulle de behöva gräva djupare i sociala förhållanden innan PEGI 18 blev syndabocken?

Jag tror inte det men jag kan ha fel.

Jag är inne på min tredje månad som heltidspappa, utan några som helst åtaganden arbetsmässigt. Jag trodde att det skulle vara svårt att släppa taget om sajten jag spenderat en tredjedel av mitt liv med, och bloggandet visar väl kanske att så inte har skett fullt ut, men det är faktiskt väldigt skönt att ha tyckarsemester.

Jag spelade klart Batman: Arkham City för några dagar sedan och har sedan dess haft en "jag måste tycka!"-stress i bakhuvudet. Ett inre tvång att formulera mina åsikter om spelet i bloggen men det tänker jag högaktningsfullt skita i. Att inte behöva formulera mina känslor för spelet så att bara det allra envisaste trollet kan hitta luckor i mina argument är en befrielse jag tänker unna mig. Det räcker med att konstatera "det här tyckte jag väldigt mycket om". Inga förklaringar, snitsiga formuleringar eller halvnördiga referenser. Bara jag och njutningen.