Kanske inte deras mest lyckade dock.

När det pratas om spel handlar det oftast om prestanda, som t.ex. grafik och ljud, eller innehåll så som berättelse och rollfigurer. Sällan tas själva namnet på spelet i fråga upp vilket är lite synd då det finns en del kluriga, tokiga eller bara rakt av sköna titlar där ute.

Själv har jag en svaghet för äldre diton från TV-spelandets barndom. Allt verkade enklare och mindre pretentiös på något sätt. Det var en tid då ett spel centrerat kring strider kort och gott kunde namnges Combat och varje seriös spelares samling innehöll minst ett spel med orden Space eller Star i titeln.

En av mina absoluta favoriter från det förgångna är Intellivisionliret Astrosmash från 1981 vilket var en sorts blandning av klassikerna Asteroids och Space Invaders. Namnet ligger perfekt i munnen och känns sådär härligt sent 70-, tidigt 80-tal då vartannat spel var en rymdshooter.

Vilket är ditt favoritnamn i spelvärlden?

Jag hyser en stark hatkärlek till detta fortskaffningsmedel. Friheten, bekvämligheten och den praktiska nyttan som bilen erbjuder är sådant som jag inte gärna skulle vilja leva utan. Men dessa positiva aspekter kommer till ett dyrt pris. Ett mycket dyrt pris.

Allting, vare sig direkt eller indirekt kopplat till bilen, kostar. Skatter och avgifter, körkort, bränsle, parkeringsplats, reservdelar och inte minst reparationer...


Mitt bankkonto fick precis en smärre hjärtattack.

Jag gillar spel. Det är kanske ett onödigt självklart påstående på en sida som denna så låt mig utveckla det en aning. Jag gillar spel oavsett dess ålder. För mig är det ingen färskvara som blir gammal och möglar med tiden. Ett spel som var bra för tio år sedan är fortfarande bra idag. Grafiken må ha åldrats och spelmekaniken är med all säkerhet simplistisk i jämförelse med moderna titlar men sett till vad det är och med utgångspunkt från de förutsättningar som rådde har spelet inte tappat gnistan.

Som ett resultat av denna inställning täcker innehållet i min samling nära nog fyra decennier av spelhistoria. Här trängs nya titlar med 30 år gamla ditton och allt däremellan. När tid ges (vilket tyvärr är mer sällan än ofta) och andan faller på så kan det bli en runda i någon 8-bitarsklassiker. Nästa gång är det kanske 360:n som får gå varm istället. Upplevelserna är olika men tillfredsställande på sina egna sätt.

Var vill jag då komma med detta? Jo, saken är den att jag ser ett potentiellt hot mot oss spelälskare som vill kunna njuta av gårdagens titlar såväl som dagens. I takt med att digital distribution, online-aktiveringar och Internetbaserade DRM-lösningar ökar i antal ökar också risken för att denna utveckling skapar ett stort svart hål i spelhistorian.

Hittills har tillgång till hårdvara (fysisk eller via emulator) varit den enda förutsättningen för att spela äldre spel. Har man rätt maskin är det bara att tuta och köra. Men hur kommer det att se ut i framtiden? När utgivaren har stängt ner distributionssystemet, aktiveringsservern eller vad det nu må vara, vad gör man då? Kommer dagens spel att upphöra att existera när supporten för dem försvinner?

Jag finner det högst oroväckande att frågor som dessa i stort sett aldrig tas upp. Fokus ligger enbart på de (för stunden) positiva detaljerna och om kritik skulle dyka upp är den i regel inriktad på kortsiktiga problem. Att det finns betydligt allvarligare konsekvenser verkar inte uppmärksammas.

Kanske låter jag som en bakåtsträvare som inte vill se någon förändring alls. Så är inte fallet. Inte på långa vägar. Jag är en ivrig påhejare av nya sätt att sälja produkter men, och detta är ett mycket viktigt men, bara om det handlar om sådana sätt som är hållbara både nu och i framtiden. System vars funktion står och faller med ett företag hör inte dit. I en ostabil bransch där företag läggs ner, köps upp och går i konkurs hela tiden är det ren idioti att låsa produkterna så hårt till dem.

För ca 20 år sedan fick jag mitt första spel. Jag har det fortfarande kvar och spelade det faktiskt så sent som för någon dag sedan. På samma sätt vill jag ha möjligheten att om 20 år spela spel jag köper idag.

Den gångna helgen spenderades med att se efter föräldrarnas 20 veckor gamla valp medan de var på en resa. Vanligtvis är jag inte en hundmänniska men det är svårt att inte charmas av detta lilla knyte.

En tumregel för vad som kan kallas en antikvitet är att föremålet ifråga är minst hundra år gammalt. Nedanstående konsoler har visserligen ett sjuttiotal år kvar tills de nått en sådan aktningsvärd ålder men i spelsammanhang får de nog ändå räknas som uråldriga. De är också de senaste tilläggen till min samling med retromaskiner.


Vänster: Atari 2600 från tidigt 80-tal. Höger: Fairchild Channel F från 70-talets andra hälft.

Jag gick igenom några lådor i förrådet tidigare idag och hitta i en av dem ett stycke intressant kuriosum; en fickkalender med titeln Nintendo skoldagbok 1992/93.



Förutom kalender, schema, adresslista, blanka anteckningssidor och en lista där man kan fylla i sina high scores (som ett primitivt alternativ till achievements) innehåller boken även spelrelaterat material inriktat på Super NES som hade släppts tidigare under året.

Här kan man läsa om grunderna i Pilotwings, vilka byggnader som finns med i Sim City, hur banorna ter sig i Super Castlevania IV och att Street Fighter II förmodligen var för våldsamt för att släppas i Sverige (en farhåga som lyckligtvis inte slog in). För varje vecka i kalendern finns dessutom ett tips om Super Mario World, Nintendos flagskepp vid den här tiden.



En av de mer intressanta nyheterna som tas upp i boken handlar om den CD-station Nintendo tillsammans med först Sony och senare Philips planerade att släppa som ett tillbehör till Super NES i syfte att konkurrera med rivaliserande produkter så som PC Engine CD och Sega Mega-CD.

Tanken var att den skulle anslutas till expansionsporten på konsolens undersida och göra det möjligt att köra spel från CD-skivor med de fördelar det extra lagringsutrymmet erbjöd i jämförelse med de klassiska kassetter som dittills hade använts.



But alas, 'twas not to be. Oenigheter uppstod vilket ledde till att samarbetet företagen emellan föll isär och Nintendos CD-station blev därmed aldrig en realitet. Resten är historia. Sony gick vidare och gjorde succé med Playstation baserat på arbetet, Philips gick vidare och gjorde bort sig med Nintendorelaterade spel till sin egen CD-i och Nintendo själva fick en storsäljare i Super NES trots avsaknaden av spel på skivor.

Det är intressant hur små, till synes obetydliga, saker kan sprida lite ljus och glädje i vardagen. Ända sedan jag flyttade till min nuvarande lägenhet har tillgången till parkeringar alltid varit ett gissel. Jag bor centralt och det verkar alltid finnas dubbelt så många bilar som platser. Det har lett till att jag den senaste tiden har haft min bil stående hos mina föräldrar som bor i villa. En inte helt optimal lösning då de bor några kilometer härifrån.

Men så imorse fick jag ett telefonsamtal från det kommunala bolag hos vilket jag stått i kö för en plats och de meddelade att det blivit en öppning i ett parkeringshus inte långt ifrån där jag bor. Så efter dryga två och ett halvt år slipper jag äntligen detta huvudbry och min bil får dessutom tak över huvudet. En bra start på dagen med andra ord.

Have a must mate.

Det har lovats vitt och brett, stora ord har kommit från alla håll och alla har hävdat att deras ståndpunkt är den bästa. Allt detta med en intensitet som bara uppstår var fjärde år. Att det har varit val har knappast undgått någon.

Som så många andra svenskar denna dag traskade jag iväg till närmaste vallokal för att utöva min demokratiska rätt att rösta. När jag stod där bakom den gröna skärmen och stoppade valsedlar i kuverten kunde jag inte låta bli att tänka på vilket omodernt förfarandet det hela är. Jag sköter i stort sett allt annat i mitt liv via dator och internet, varför kan jag då inte rösta på nätet också? Visst finns det nackdelar men dessa åker ändå på storspö av fördelarna när jag väger dem mot varandra. Kanske missar jag något vitalt som skullle sänka en digital lösning men jag kan inte se vad detta skulle vara.

En annan sak i samband med valet som jag har svårt att förstå är konceptet bakom valvakor. Vad är det med rösträkningsprocessen som är så facinerande? Att man nästan vet hur det gick? Det är väl ändå det slutgiltliga resultatet som är intressant? Att sitta och titta på preliminära siffror känns meningslöst och att spekulera kring dessa än mer så då det inte påverkar något.

Jag ställer mig också frågande till en liten detalj i den storm av information (och skitsnack) som lett upp dagens val och det är alla dessa plakat som besudlat varenda väg, korsning och cirkulationsplats i landet. De förmedlar inget mer än några diffusa slagord och förutom att agera trafikfaror ser jag inget direkt syfte med dem. Visserligen kan jag förstå att man vill banka in partinamnen i väljarnas huvuden men finns det verkligen någon som tar sitt politiska ställningstagande baserat på en pappskylt vid vägkanten? Det borde finnas bättre alternativ att spendera våra pengar på.

Det finns mycket annat med valrörelsen som är konstigt, ologiskt och rent ut sagt dumt men jag ska inte bli långrandig utan sätter punkt där.