Så, med en nackspärr i nacken och ont i högra axeln försöker jag kräka mentala kaskader i ditt paraply. Eller åtminstone spotta visdomsord i mina egna öron.

Det har varit en sån där kväll, som inte blev som jag hoppades. För vissa är det känt att jag har ocd (att skriva förkortningen med stora bokstäver vore att ta i). Några kanske tror att det handlar om att folk har svårt att acceptera att spisen är avstängd, eller att ta i trä tre gånger. Så är det inte för mig, inte just nu. Ju mer mentala tvångstankar blir, desto svårare är det att undvika agerandet på dem - att i det här fallet undvika tänka på dem, på den rosa elefanten i rummet så att säga. Mitt tvång har benämningen "confession ocd", vilket innebär just vad det säger. Detta är även något en del religiösa lider av, då de ständigt skall bikta sig som ångestlindring.

Men efter nu två psykologer det senaste året, så känns det ibland som om man är på ruta 0. Eftersom jag blivit 25 år gammal får jag inte vara kvar på det stället jag är, och en remiss till en ny avdelning skulle ta för lång tid "om du ens kommer in där" för att citera min ex-psykolog. Men jag har ändå bett om en remiss, det är nog bra med hjälp när man mår som sämst.

När ångesten kommer besök, med gåvor, hamnar jag i tunnelseende och förlorar både vett och reson. Vilket är tärande, eftersom det emellertid inte tillåter mig att ha kul.

Så, nu har jag ordbajsat ångest. Nu vill jag ha en kram.