I serien "missade spel 2008" (alla bloggare har visst serier, den här är förvisso skittråkig, men nu är jag åtminstone del i gemenskapen igen) har jag nu kommit fram till Battlefield: Bad Company, Dices Kellys Hjältar-ripoff.

Som spel betraktat är det inget särskilt egentligen, en ganska generisk krigsshooter med en del riktigt tuffa vapen. Det är kort och lätt, eftersom man när man dör, (nu blir det svengelska!) respawnas och inte rewindas tillbaka till den senaste checkpointen, som brukligt är. Vilket jag i och för sig tycker är ganska trevligt eftersom Dice med Bad Company bjuder på ett jäkla helvete. Allt sprängs som kan sprängas - vilket är ungefär allt!

Och det är väl det som är tjusningen med spelet. Att få visa sin artistiska sida medelst sprängmedel. Måla hus och byggnader med hålfärg, dutta lite försiktigt på väl valda platser, skapa mönster, släppa fram sin inre Jackson Pollock.

Dekonstruktion är också en konst.


The Artist Formely Known As First Person Shooter-Hero gör det igen.