Bloggen har ömsat skinn. Den nya hittar ni här. Tack för att ni har läst!

Hittade detta på Mike "Gabe" Krahuliks twitter.




Bara att gå en intensivkurs i photoshop, java, webbutveckling, css, html osv, samt flytta till USA och tävla med en miljon andra som vill ha jobbet då...

Sökt!

Länk

Då fortsätter den fantastifioniska 00-talet-listan trots att vi är nära på två veckor in i det nya årtiondet. Vi sparkade igång med 30-21 och idag kör vi plats nr 20 till 11. Sprid listan till alla ni känner och risa och rosa gärna i kommentarerna.

Ett spel per serie, personlig lista och allt sånt där disclaimer-tjafs.

Ett av listans svåraste val. GTA3 var först, men samtidigt inte mycket mer än först. Vice City har den mest strömlinjeformade upplevelsen och sätter tempo, stämning och spelvärld bäst av alla. San Andreas är däremot roligast. Ofta för att det är så over-the-top att man börjar klia sig i huvudet och undra om man faktiskt spelar GTA eller något Flash-spel av Tom Fulp.


Jag missade den första Pokémon-vågen lite. Jag samlade visserligen kort och Pokémon upptog min vardag och fritid på så gott som varje sätt, men jag spelade inte spelen. Det var svårt utan Gameboy. Upprättelsen kom med Sapphire och jag fick därmed både en makalös spelupplevelse samt en retorspektiv nostalgiinjektion stor som en rymdfärja.


I min bok så är Resident Evil 4 världens mesta GOTY. När vi tittar tillbaka på det så kanske vi inte riktigt känner lika starkt för det, men när vi väl var där så räckte det med att höra motorsågen för första gången för att inse att detta, detta skulle bli årets spel. Längden, variationen, stämningen och det genomgående fullt-ös-medvetslös-tänket slog bara ytterligare in den insikten.


Snabbt summerat: Jag drog igenom COD4 på ett par dagar. Efteråt kom jag på att jag varken hade ätit eller gått på toa under den tiden. Det talar nog för sig självt.


Jag har inte spelat Wind Waker ordentligt. Eller Twilight Princess för den delen. Vill bara ha det som en fotnot. Så ni vet. Jag tror ändå inte mitt beslut hade rubbats så där väldigt för med med Majoras Mask hade jag ofta roligare än vad jag hade med självaste Ocarina of Time. Storyn var originell och riktigt drabbande. Världen kändes fullfjädrad och maskerna är en av spelseriens bästa funktioner. Allt från den tidigare delen i serien hade slipats till perfektion och tweakats. Shigge och hans gäng var säkra på formen, vågade mer och vågade snurra till det.


Om spel vore filmblockbusters (såg ni vad jag gjorde där?) så hade det första PoP produktionsvärden och kvalité som hämtad från en Cameron film. Allt är rätt i Prinsens återkomst. Det är så gott som felfritt för sin tid. Det är nästan så man stör sig på att det är så perfekt.


Det är fult och smaklöst. På gränsen till provocerande dumt och jag hade hatat detta spel om det inte vore för att det har en av de tajtaste extreme action-kontrollerna någonsin. Svårt men aldrig frustrerande. Spel.handsvett, Ninja Gaiden varde ditt namn.


Sett till hela serien så är förmodligen 2:an det bästa av dem men 3:an ligger mig personligen närmast hjärtat. Möjligheten att kunna reversa in i manual mellan ramphoppen gav möjligheten att bygga upp helt sinnesstörda poäng och av alla spel jag någonsin spelat så är nog Tony Hawk Pro Skater 3 det enda jag känt mig riktigt bra på. Ibland räcker det för att bli #13.


Hade egentligen satt 1:an här om det inte vore så att spelet kom ut tre dagar före milleniumskiftet, i Japan. Håller tummar, tår och hår för att Shenmue någon gång ska få avslutas med en 3:e och sista del. Spelmässigt fanns här en bländande spelvärld, en grafik som var så in i bänken före allt annat, ett djupt och förbisett fightingsystem, samt QTE. Tack och hat för det.


Gammelmor för alla "konsols-"äfpeäs". Att förneka dess betydelse
är som att ta ifrån sig rätten att kalla sig gamer. Personligen har det för mig bara handlat om fyra saker. Spelsoffan full med vänner. Dubbla tv-apparater. Fyra-spelars co-op och en Warthog.

Topp 10 kommer inom kort! Stay tuned...

Varför en så obskyr siffra som 30? Jo, för att jag ombads göra en Topp 30-lista över 00-talets Bästa spel till en sajt och nu verkar det hela rinna ut i sanden. Ergo: smarta jag publicerar istället listan på FZ och fubbar till mig lite billig besöksstatistik. Det blir tre stycken magiskt simpla inlägg med tio spel i taget. Idag kör vi #30-21. Listan är personlig, ingen allmän åsikt och annat youtubeskitsnack. Ber om ursäkt för klent bildmaterial. Då kör vi!

Jag har spelat sönder mig på det här spelet ett flertal gånger och aldrig tagit mig tid att klara det. Det är så stort att jag blir mörkrädd och det var innan det kom en expansion som fördubblade längden. Ändå har jag nog aldrig återvändt till ett rollspel så många gånger som just Baldurs Gate. Det är nåt särskilt med Sword Coast, DnD-settingen där allt mäts i D och framförallt med Minsc och hans rymdhamster. Gad, jag vill också ha en rymdhamster.


Dummerjöns RPG med så beroendeframkallande dungeonröj att det borde klassas som amfetamin. Jag är själv ingen maskin när det gäller spelet men har i alla fall dragit igenom det + expansionen på Normal ett par gånger. Mina kompisar körde vid den här tiden med drop mod som gjorde att det regnade Stones of Jordan vart de än gick. De tyckte mycket om att jämföra EQ och menade bestämt på "att det bara var ett alternativt sätt att spela på" och absolut inget fuskigt med drop mod. Jag prövade på det där en gång efter att ha hamnat sist i alla tänkbara EQ-tävlingar men det kändes lite som att borsta tänderna med godis. Diablo-scenen lämnade jag kort därefter. Good times.


Jag måste tyvärr lite skamset medge att jag PGa det första The Sims och dess expansioner. Min "Mikael Ungkarl" förvandlades till Citizen Kane med alla stats uppskruvade till max och en ziljon flyktiga bekantskaper (som användes för att få bättre jobb). Han drog de flesta jobben till max och satt till slut ensam i sitt stora hus byggt av pengar och både han och jag kände att vi hade missat något på vägen. Var det detta livet gick ut på? Jag startade om med en familj av flambojanta bögar som hemsöktes av spöken och björnar och vars fester vad världsberömda för sin sugighet. Då såg jag Sims storhet på riktigt. Strax därefter så pajade spelet av för mycket nedladdade home brew-möbler. Det var kul och framförallt en revolution för spelarbredden.


"Hideki är ett kärleksbrev skickat tusen gånger" ska jag tatuera in i nacken någon gång. Cloverstudios verkade bo en lite bättre värld där det handlade om att göra så orginell och vanvettigt rolig arkadaction som möjligt medan resten av spelutvecklarna var upptagna med att nalla försäljningsord som sand box och havoc från varandra. Viewtiful Joe är ett färgsprakande unikum av kitch, patsich och camp-kultur. Spelmässigt är det svårt som tusan och läckrare än din mamma.


Värst vad många rollspel det blir då. Dreamcast-epos som blev precis allt vad jag hoppades på när det kom. Jrpg-serien med världens bästa jrpg-gameplay. Dynamiska strider och en älskvärt klichefylld fantasyhistoria gav mitt 13-åriga jag frysloppor många gånger om och gör det fortfarande.


Fumito Uedas märkligt simpla men o så vackra spelpoem som gjorde honom till motvillig galijonsfigur för spel-är-konst!-korståget. Att spelet är så nedskalat och subtilt i sitt utförande gör att många "gramers" ser i kors när de prövar ICO. För de som kan kliva ur lådan och tänka i fler banor än motorsågar väntar en spelupplevelse så öm och rörande vacker att den kommer ge fotavtryck i själen på dig.


Det enda DS-spel jag behöver. En minispelssamling fylld med så mycket Monty Pytonsk galenskap att till och med Terry Gilliam hade kroknat.


Världens minst indiega (varför är indie så dåligt att böja?) indie-spel som fick genren att explodera över hela mainstream utbudet. Tack! Väl uttänkta självreflexiva och konventionsbrytande pussel tillsammans med en Van Goghsk presentation gjorde att Jonathon Blow blev namnet vi skrek ut i sängkamrarna.


Hade Tim Schafer varit manusförfattare på Nickelodeon hade jag nog vågat titta. Parodiskt välskriven spelpärla om den freudianske astronauten Raz som dyker i folks undermedvetna. Kanske tidernas snyggaste upplägg för ett plattformsspel.


David Cage verkar för tillfället hålla på att tävla med Peter Molyneux om vem av dem som har störst hybris. Hans kommande Heavy Rain är tydligen "inte något spel utan något större. Något nytt!" Vad vet inte herr Perry riktigt, men han vet att det är större. Farenheit ger dock kvarnen-Cage rätten att fortsätta mala på. Spelets story får visserligen fnatt ju närmare slutet du kommer och gameplayen är i huvudsak QTE-sekvenser staplade på varandra. Men en en spelupplevelse likt de första timmarna i Farenheit har jag aldrig fått uppleva igen.

Håll utkik efter topp 20-11!

Alla ombord på pepptåget för Platinum har startat nedräknaren för sitt 4:e och sista utlovade spel för Sega! Förutom Fumito Uedas Team ICO så är det här det enda gänget vars spel jag fortfarande lyckas peppa upp mig ordentligt på. De är som tv-spelsversionen av Studio Ghibli, fast med mer "blood and titties" och mindre sublim vardagsromantik.

Djungeltrumman (Fantomen-referensen alltså, inte sajten) talar om att det kan röra sig om ett PSP-spel den här gången, för att Platinum ska visa att de behärskar att göra spelguld till alla systemen. Kul tycker jag. Jobbigt tycker jag samtidigt för det kommer innebära att jag måste köpa en PSP. Tills vidare underhåller jag mig med att leka Robert Langdon och klura ut vart nedräknaren skall sluta. Den verkar göra lite som den vill. Kotaku hade på något sätt räknat att den skulle klocka noll på fredag. Jag antar att de räknat på siffrorna som sekunder men här är kruxet. Jag spanar på den ibland (jag är en nörd ifall ni missat det) och när mätaren slog i 26000000... eller vad det var så forsatte den inte med 259999999.. utan hoppade tillbaka till något i stil med 2689835659398... Jaha och nu hoppade den precis från 263593869.... till 243584958..... Jag fattar inte nåt. Någonstans sitter bergis Shinji Mikami och Hideki Kamiya och skrattar arslet av sig.

Länkelände!

Glöm Kratos. Glöm Ryu Hayabusa. Glöm Snake och glöm Dante. I det som i mediesammanhang flitigt titulerats som gubbens år är Umbrahäxan Bayonetta både som spel och karaktär en välbehövlig motvikt och en ikon som bryter från den än mer gubbiga spelindustrin. Hon är inte en stum betraktare likt Samus. Inte heller en paradoxalt bystig som platt halvfigur likt Lara Croft. Hon är istället en naturkraft av coolhet ? tänk Samantha Jones från Sex and the City korsad med Alucard från Hellsing plus fossingar försedda med Manolo Blahniks .75M smidda av Lucifer - som vida överträffar alla hennes manliga motparter. Och hon kommer med ett av årets bästa spel.


Non-stop Climax Action
Änglarna har kommit för att hämta mig. De avtecknar sig mot den klara fullmånen och glider i elegans mot platsen där jag står. Men deras uppenbarelse är inte som bibeln förtäljer. Ansiktena, förvridna till mardrömsfigurer och kropparna likt puckelryggade vildvittror i snövit fjäderskrud. I händerna bär de himlens vapen för att förpassa kättaren till helvetet. Behöver det sägas att det är jag som är kättaren? Ovanpå ett sönderslaget klocktorn som störtar nerför ett gigantiskt berg tar årets dittills mest episka actionscen vid. Sen står det klart att detta bara är första banan. Eller inte ens det. Det är förtexterna innan första banan! Det som följer sedan är en konstant stegring i intensitet, snygghet och awesomeness som kulmineras efter tio timmar i ett gigantiskt klimax, varpå sluttexterna rullar. Vid det laget är Bayonetta så långt över over the top att det snarare brutit ut ur atmosfären. Det är mer regel än undantag att man gång på gång måste lägga ifrån sig kontrollen och bara komma ihåg hur man andas. Hade Hideki Kamiya värnat om sina fans så hade special utgåvan inkluderat respirator.



Kratos will cry
Nyligen nämnda Hideki Kamiya som regisserat Bayonetta har en kort men naggande god meritlista med spel som Resident Evil 2, Devil May Cry (knäböj här), Viewtiful Joe + uppföljare och Okami (kyss fötter här). Han är en spelgud hos många om än inte hos försäljningssiffrorna. I och med Bayonetta hoppas han och Platinum Games återvända till en bredare publik. I Bayonetta har alltså inslag från nästan alla hans tidigare spel fått följa med. Själva grunden i spelbarheten är givetvis från Devil May Cry, fast i en 2.0 version som slipats och putsats spegelblank. Därtill kommer en Viewtiful Joesk årgång av slowmotion i spelet kallad Witch Time. Witch Time är ett av spelets grundelement vad gäller strider såväl som dramaturgi. Den aktiveras när du tajmar Bayonettas pareringar och undanmanövrar perfekt. Fighterna handlar i huvudsak om att synka sig med fienden för att utföra oändliga slag och magikombinationer och sedan stilfullt undvika och gå in i Witch Time när fienden hittar en lucka och attackerar. Bayonetta bestyckar du med både närstrids- och avståndsvapen på händer såväl som fötter och genom att hålla in knappen efter en utförd attack så övergår den aktuella attacken till en avståndsattack, vilket ger dig möjligheten att strida med nära som avlägsna fiender samtidigt. Efter lite övning så gun fu-ar du värre än Christian Bale i Equilibrium, gör kerubkebab av dina fiender med deras egna vapen eller använder ditt förhäxade hår för att frammana allsköns demoner och tortyrredskap att köra dina motståndare i. Bataljerna har sedan också en försmak för att ske ovanpå kärnvapen som susar fram genom storstadsmetropoler, motorvägar som slits sönder av Gud eller liknande. Adrenalinet bokstavligen sprutar ur näsan på dig när du hittar flyt i striderna, samtidigt som dessa kan vara evinnerligt svåra. Det faktum att den försupna kameran ofta förtrollat gubbdreglar över Bayonettas delikatare delar istället för att ge en bra översikt av vad som händer gör inte heller det saken bättre (att skruva upp känsligheten rekommenderas varmt). En del mindre fungerande QTE-tillfällen finns också på ett annars tomt minuskonto. Kamiya har gjort klart i intervjuer såväl som i gameplayen att Bayonetta är ett spel för hardcorepubliken. Du ska dö. Du ska börja om, träna och bli bättre för att sedan vråla vid seger. Så räkna med att det stundtals blir ett pendlande mellan avgrundsvrål och triumferande yl. Ställningstagandet syns också i det gulligt hånfulla Easy och Very Easy Mode där man kan spela spelet med endast en (1) knapp. Den överhängande visionen med actionen verkar ha varit att ta de där häftiga actionmellansekvenserna som finns i alla actionspel och göra dem spelbara. Med det har Platinum Games lyckats ur varje aspekt för mellansekvenserna i spelet känns mer som regisserade gameplay-strider än en ouppnåelig utopi. Ni kan läsa det sista stycket igen om ni vill. Bayonettas action är precis SÅ bra.



You want to touch me?
Estetiskt finns det mycket att diskutera i Bayonetta. All sin porriga vulgoestetik till trots så är Bayonetta ett oerhört stilmedvetet spel som står stolt och rakryggat för sin campiga kitschattityd. Det är i dess blandning mellan hög och lågkultur, fult och snyggt, ironi och allvar som ett coolt spel föds. Staden Vigrid som Bayonetta reser till i spelet för att söka återställa sitt trasiga minne är som en japansk Fritz Langs tolkning av Vatikanen. Väl i staden så går hon in i ett fullt krig med självaste Gud och hans makter. De som blev upprörda av Muhammedkarikatyrerna har här en hel Marilyn Mansonsk tolkning av Bibeln att tappa hakan åt. Ikonografin med änglar, pärleportar, apostlar, Gud, Jesus och den heliga anden har här antagit en morbid expressionistisk, nästintill mardrömsaktig look tack vare Platinum Games kreativitet och naivt söta respektlöshet mot Kristendomen. Hela storyn håller en metafysisk presentation där vi som Bayonetta får pendla mellan himmel, helvete, verkligheten och det limbo där de alla möts. Det är alltjämnt en väldigt mångfacetterad och smart spelvärld vi får vistas i och en story som håller intresset uppe. Den tonsätts därtill av ett smakfullt soundtrack som frångår spektakelactiongenrens typiska kompott av brötig metall. Här blandas istället mer feminina pianospår i upp- och lågtempo med sakrala körer och en inte lite catchig tuggummipopversion av Sinatraörhänget Fly Me To The Moon. Kort sagt går verkligen allt till 11 på skalan när det gäller Bayonettas hela presentation vilket i tid och otid gör det till ett oerhört humorfyllt spel. Det var faktiskt länge sedan jag garvade så mycket både åt och med ett spel.



T N A
Det finns många intressanta allegorier att avläsa i spelet. Det är exempelvis inte svårt att hitta en nutida referens till kvinnan Bayonetta som med sin fria sexuallitet och person försöker tyglas och besegras av kyrkan och religionen som förkastar henne som något fult och kättigt. Frågan är bara hur mycket av den tolkningen som delas av Hideki & co som i förhandsintervjuer mest tycks ha suttit och fnissat över bröststorlekar. För visst är karaktären Bayonettas kroppsproportioner av parodiskt snitt och ett helt internet har gått i häxjakt över detta. Skulle de däremot ta sig ur det ideologiska ekorrhjulet så skulle de upptäcka att det inte handlar om objektifiering. I all självständighet, coolhet och sexism så skapar Bayonetta motsägelsefullt nog istället en feminism olikt något vi någonsin sett i spelvärlden. Den som stirrar sig blind på tuttarna kommer ha väldigt svårt att ta till sig Bayonetta. Väljer de däremot att se förbi pojkrumsidealen så väntar inte bara en karaktär så nyanserad och cool att hon slagit ner min tidigare favorit från första platsen, utan även nästa steg i actionspelens utveckling.



Efterord: Hej! Vad kul att du kom ända hit ner trots den långa texten. Den här recensionen skrev jag som ett arbetsprov att skicka runt. Eftersom den troligen inte kommer publiceras så tänkte jag lägga upp den här på skoj. Så nu vet ni det.

Killarna på MagFest håller för tillfället på med ett speed run-marathon där de under två dagar spelar och samlar in pengar till välgörenhet. Vad jag förstår ska de dra igenom en lista på 72(!) spel och närmar sig redan sista dygnet med stormsteg. Spelet i skrivande stund är Donkey Kong Country 2.

Ett utdrag på spel som kommer förekomma under marathonet

Super Mario Bros. 1-3 + Super Mario World
Mega Man 1-3 and X-X3
Sonic 1?3 & Knuckles
Castlevania: Symphony of the Night
Donkey Kong Country 1-3
Contra
Metroid + Super Metroid
Gunstar Heroes
Super Mario RPG
Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time
Secret of Mana
The Legend of Zelda
Final Fantasy VI [US: III]

Kan någon säga mig hur i hela världen man speed run:ar Final Fantasy VI? Enligt schemat förväntas det ta ynka 6 timmar. Första Mario går på 6min... Galningar.
Själv har jag aldrig hittat tid för speed running även om jag på avstånd (och i smyg) stillsamt beundrat denna ädla konst. Är det något spel jag kan speed run:a så skulle det väl vara det första Donkey Kong Country. Kanske också Max Payne. Mot en vanlig dödlig är jag nog ganska giftig faktiskts men mot proffsen suger jag förstås bäverpung. Hårt dessutom.

Så spana gärna in denna underliga välgörenhet som pågår just i denna stund! Lägg också gärna märke till hur mycket pengar de faktiskt samlat in. Heja, heja!

Länk till marathonet hittar du här.

Maraton-tittande av 30 Rock och svettig co-ops rättstavning i Typing of the Dead med flickvännen. Att medparten folk spelat/känner till House of the Dead men aldrig hört talas om Typing of the Dead är för mig vad arvsynd är för min mormor. Alltså inte något bra. Du har helt enkelt INTE genomlevt en zombieapokalyps förens du gjort det beväpnad med ett tangentbord, dödandes zombies genom att blixtskriva fingervrickande ord och meningar likt "Ergonum Phinorious". Natten har sedan ägnats åt att i myxbyxe-mode dra igenom en twittrande speljournlists nära 700 tweets. På raken. Funderar på om jag borde stämplas som stalker.

Det blir nog ett fint år i alla fall.

Åh vad jag älskar att köpa spelkonsoler! Det finns nog inget bättre i hela världen. Kanske är det för att jag inte gjort det så ofta. Jag tycker verkligen om allt i hela ritualen man går igenom. Allt pirr innan köpet. Känslan av att betala och göra rätt för sig. Därefter den studsiga ivrigheten när man står och väntar medan expediten omsorgsfullt lägger ner allt i påsen. Det går knappt att bärga sig för man vill bara slita upp alla förpackningar på plats och börja spela direkt på golvet i butiken. Nu hindrar man ju sig alltid i sista stund när man inser att det skulle se dumt ut. Utan tv och så. Sen får man äntligen påsen och ler sitt största och mest ärliga leende med hela kroppen varpå man svävar ut ur butiken. Promenaden från butiken är nästan det bästa. Då slås man av tyngden i påsen. Hur plastkassens handtag riktigt skär in i fingrarna för att påsen väger så mycket. Man vet att det är spelglädje som väger och blir alldeles varm i magen. Då kan det gärna få skava lite. Det är nästan skönt. Jag hoppas att alla människor får uppleva det skavet.

God Jul från mig till mig. Nu ska här packas upp!

Först och främst. God fortsättning!

Nu till mitt lilla problem. Jag funderar starkt på att till sist göra slag i saken och skaffa mig en 360. Valet står mellan att antingen köpa den nu eller fega ur och vänta tills den börjar bundlas tillsammans med "Natal". Vilket troligen inte blir förens i slutet av nästa år. Så det lutar märkbart mot det första alternativet att inhandla en nu i mellandagarna som ni kanske förstår. Så nu behöver jag er hjälp. Vart får jag mest 360 för pengarna? Jag har tittat runt en lite längre sväng på nätet och har till min förvåning fastnat för ett erbjudande hos GAME av alla ställen.

För 2999:-
360 Elite (HDMI) 120 Gig med tillhörande mic, kontroll och en månad guld på Live. Samt Halo 3, Fable 2, Lego Batman, Pure och en extra Trådlöshandkontroll (ej svart).

Det känns ju sjukt värt eller? I min bankbok i alla fall. Jag vill gärna höra ifall ni råkar se något annat erbjudande som ni tycker är bättre. Utöver ovanstående så lär jag också inhandla åtmindstånde en battery charger och en billig hdmi-kabel. Trånar också en del efter GTA: Episodes from Liberty City.

Eller ska jag skita i alltihop och spara pengarna till spelvåren?