Ja, inte nog med att jag nu är inne i ett Batman-tema på filmfronten och såg Batman - Återkomsten här om dagen, här kommer även min återkomst - på bloggfronten. Visst blev det ett inlägg här om dagen, men innan dess har bloggandet varit väldigt inaktivt.
November 2011 postades senaste och sedan dess har det hänt mycket, bland annat anledningen att jag inte haft lika mycket tid för skrivande.
I november månad gick stor del av min lediga tid åt till Battlefield 3. Även jobbet tog en hel del tid.
Det största och viktigaste som hända var dock när beskedet kom att sambon var med barn. Ett besked som lite oväntat kom och ställde om det mesta i våra liv, på ett positivt sätt.
Ett barn var beräknat till 19e juli, 2012.

Allt fick planeras om och en flytt fick göras. Våran lägenhet på tredje våning, utan hiss, fick lämnas för ett större boende mer centralt.

Nå, kom det något barn? Nu är det ju fyra dagar efter beräknad födelse.
Jodå, den historian börjar redan så tidigt som den femtonde maj. En dag då min sambo var lagom rund om magen och vi hade påbörjat vår flytt. Vi höll på att flytta saker ifrån den gamla lägenheten till den nya då min sambo plötsligt fick en blodblandad flytning. Utan några större tankar på någonting allvarligt så ringde hon för att kolla upp vad det kunde röra sig om. Hänvisningarna vi fick var att åka in för en undersökning. Eftersom det här hände på eftermiddagen var det enda alternativet att åka in till förlossningen i grannkommun, där förlossningen senare skulle ske.
Jag fick välja mellan att sitta och montera nya möbler eller följa med henne som sällskap. Efter en kortare betänketid valde jag till sist att följa med. Var lite nyfiken på hur det fungerade vid förlossningen och vart vi skulle ta oss senare. Möblerna kunde jag ju trots allt montera ihop när vi kom tillbaka på kvällen, trodde jag.

Utan större brådska tog vi oss dit vi skulle och letade snabbt upp rätt rum för undersökning. Då hände det som inte fanns på världskartan. Hennes fostervatten gick, trots att det var två månader kvar till beräknat datum. Tusen tankar spred sig fort och båda fick en mindre chock. Ett förtidigt fött barn för mig var en till två veckor för tidigt, inte två månader. Under de minuterna som hon fick göra CTG-test så hann jag säkert trampa upp ett stort dike mitt inne i salen. Beskedet vi fick var att vi inte skulle återvända hem utan ett förlöst barn.
Nu kom osäkerheten och ovissheten, då vi inte visste om det rörde sig om minuter, timmar eller dagar innan det var dags. Målet var att ha kvar barnet i magen så länge som möjligt, så efter en lång kväll på sjukhuset fick vi till sist komma i säng för att samla ihop oss.
Dagarna gick och sjukhusmat och CTG-test blev en vardag. Allt var som vanligt, nästan. En bebis var på väg och min sambo fick inte röra sig mer än nödvändigt, d.v.s. toalettbesök. Inte förrän på fredagen, tre dagar senare, fick vi prata med en läkare för en tidsplanering. Det nya målet var att behålla barnet i två veckor för vidare utveckling. Någonting jag inte visste var möjligt utan fostervattnet.
Efter läkarbesöket beslöt vi att jag skulle åka hem för att fortsätta flytten så att allt var på plats när vi alla kom hem. Väl hemma hann jag inte vara särskilt länge innan telefonen ringde, ringde och ringde igen. Min sambo hann på ca två timmar att ringa mig tre gånger och för varje gång hon ringde var det jobbigare, regelbundna verkar hade startat. Det var inte mycket mer att göra än att åka tillbaka till sjukhuset för att kolla vad som höll på att hända. Väl i bilen ringde jag till vårat rum på sjukhuset, utan svar. Efter att ha ringt tre gånger utan svar började oron dyka upp eftersom hon var sängliggande. Hon skulle ju vara vid telefonen hela tiden. Till sist fick jag ringa BB-avdelningen där vi låg och nästa besked kom - hon är nu på förlossningen. Rädslan och nervositeten kom samtidigt som jag närmade mig sjukhuset.
Väl på plats letade jag snabbt upp henne, kramade om henne och slog mig ner. Nu fanns det inget annat att göra än att vänta. Nu insåg man att det var på allvar. Inne i självaste förlossningssalen tycker jag att tiden flöt på väldigt fort och allt kändes otroligt nog lättare än vad jag hade väntat mig.
22.11, den 18e maj 2012, föddes våran lilla prinsessa Elsa.

Eftersom hon är ett prematurfött barn så går tiden efter förlossningen inte till som efter en vanlig förlossning. Strax efter att jag klippt navelsträngen så togs Elsa vidare till ett annat rum där andra läkare väntade. Medan min sambo, den nyblivna mamman, fick ligga kvar fick jag gå med dem för undersökning av barnet. Första tiden var nog den jobbigaste stunden i livet. Att se fyra människor hålla på med mitt barn, ett barn jag knappt hunnit se. Att se fyra människor med utrustning man inte vet vad de gör med. Samtidigt som de berättade på ett sjukhusspråk man inte förstod. Att sitta helt hjälplös och bara se på. Tiden gick, trots allt, framåt och till sist var hon redo för att åka upp några våningar, till sjukhusets neonatalavdelning. På rätt avdelning sattes sladdar och mask på henne, för att hjälpa henne med vad hon själv inte klarade av. Efter en lång vänttid fick jag för första gången hålla henne på mitt bröst och sladdar glömdes bort, äntligen kunde jag se henne, bara henne. Strax därefter kom också Hannah upp och hela familjen samlades för första gången.

Tiden efter förlossningen spenderades också på sjukhuset. Elsa behövde hjälp med att hålla värmen, hålla sina lungor utvidgade med en CPAP-mask och fick sondmatning. Vi fick ett rum intill salen där hon låg och trivdes i en varm kuvös. Elsa visade otroliga framsteg för var dag som gick och efter en veckas tid var kuvösen historia. Nu klarade hon sig fint i en säng med värmemadrass och kunde snart tas in till vårat rum. Efter tre veckor på sjukhuset var den efterlängtade dagen kommen, dagen D. Dagen då vi fick komma hem och bilda en familj på riktigt, en familj utan hjälp.
Även om tiden på sjukhuset var en bra och lärorik tid var det ändå otroligt skönt att få komma hem!


Idag mår vi såhär bra, och klarar oss utan all hjälp!

Är inte livet bra underbart?