Jag har försökt formulera något mer personligt och tillbakablickande än det jag skrev på blogemup.se, men det är svårt. Tungt. Även om man som frilansare härdats till att ta motgångar och nederlag som en anledning att jobba ännu hårdare så finns det förluster som stannar kvar. Att Super Play försvinner är en sådan förlust. Trots att jag aldrig varit en del av redaktionen, trots att jag bor så långt från kontoret och trots att jag inte skrivit för tidningen så länge så känns det som att en del av mej själv helt plötsligt saknas. Och det är ett hål som kommer att bli svårt att fylla.

Det var tre och ett halvt år sedan jag fick ett mail från Tommy där han frågade om jag ville skriva för Super Play. Precis där och då befann jag och min fru oss i en svår graviditet och min journalistutbildning var snart slut. Jag försökte ställa in mig på att möta mitt nyfödda barn som arbetslös. Utan någon annan plan än att skriva om spel utan att få betalt för det - bara för att jag älskade det så mycket. Samtidigt som mitt Super Play-frilansande startade fick jag också in foten i dagstidningssvängen, men det var mailet från Tommy som på riktigt markerade vändningen. Jag minns inte riktigt vad Tommy skrev, och jag minns bara att jag svarade bland annat med ett felstavat "grejer" (jag skrev greker) - men det gjorde tydligen inget. Och tur var väl det.

Jag vill passa på att tacka alla som gjort Super Play till vad den är och vad den varit. Jag vill tacka Tommy som headhuntade mej precis när jag behövde det som mest. Jag vill tacka Jocke för att jag så till slut fick åka till E3. Jag vill tacka Alfred för allt. Mats för ett par trevliga luncher. Anna för den brutala - men aldrig otrevliga - ärligheten. Jonas och Johan för lan-kvällarna på redaktionen. Carl-Johan och Jimmy för att vi hela tiden följt varandra åt, hjälpt och stöttat varandra. Resten av frilansstyrkan för att ni är så jävla bra. Alla ni som köpte tidningen, hängde på forumet och gav tidningen liv också utanför tidningshyllan.

Super Play var aldrig bara ännu en uppdragsgivare för en luttrad frilansjournalist. Super Play var en tidning jag lade ner stolthet, svett och en jävla massa hjärta i. Den här resan är över nu. Tack för att ni följde med.

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/vaCSajoE0uo&hl=sv&fs
=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/vaCSajoE0uo&hl=sv&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

...och det gäller dej med Jonas!

För sisådär en tre veckor sedan var det tydligen någon slags spelmässa i Los Angeles. Rätt stor. E3. Ni kanske har hört talas om den. Klart ni har. ALLA har ju hört talas om E3. Typ. När tusentals teknikhungriga nördar skyfflar ut bilder, twitterflöden och analyser över alla sociala kommunikationskanaler man kan tänka sig så märks det. Varenda liten kvadratcentimeter av den där händelsen finns på internet i en eller annan form. Ta bara min käre kollega och reskamrat Alfred Holmgren som ett exempel. För ett par år sedan kunde man skymta honom spelandes något precis bakom 1Up-gänget när de körde genomgång av en av mässdagarna i 1Up Show. Och i år kunde man se honom i N'Gai Croals Tumblr-flöde, tillsammans med Grin-bästisen Gunnar "Gunder Häck" Johansson.


Alfred studerar cirklar, N'Gai fotar nackar

Nintendo planerar att släppa en pulsmätare som nästa konsoltillbehör, för att göra "spel" som hjälper dig att somna. Och ingen vågar skratta. Cynikerna har blivit brända för många gånger för att våga öppna munnen och ifrågasätta dumheterna, för de vet att den där vita plastbiten förvandlades till guld i samma ögonblick som Satoru Iwata stoppade in sitt pekfinger i den. Här är andra delen av min montertäckning från Nintendo.

Mario & Luigi: Bowser's Inside Story
Nintendos första- och andrapartsgalenskaper behöver inte innebära nya plasttillbehör och casualinriktat målgruppstänk. Det kan också resultera i sinnesutvidgande upplevelser där alla får plats så länge de är öppna för märkligheter. Tänk Wario Ware, Rhythm Paradise och Jungle Beat. Actionrollspelet Mario & Luigi går ut på att Mario-bröderna äntrat Bowsers kropp och ska hjälpa honom att utföra en rad olika äventyr. Kanske måste man undsätta en fransk ost som fastnat på en öde ö? Bowser börjar dra i ett snöre fäst i en av öns sidor, samtidigt som Mario och Luigi skickar elektriska impulser till Bowsers biceps. Otroligt charmigt.

The Legend of Zelda: Spirit Tracks
Phantom Hourglass, Links första äventyr på Nintendos bärbara DS-konsol, är fortfarande det mest kompletta spelet för sin plattform. Men plocka bort det minst sagt störande Temple of the Ocean King, stället man tvingades spela om alldeles för många gånger på sitt äventyr, och spelet hade varit ännu bättre. Spirit Tracks går i rälsens tecken, och Link reser land och rike runt kuskandes ett kanonbestyckat lokomotiv. Det mesta verkar vara sig likt ? förutom tågåkandet då, som påminner en hel del om Wind Wakers sjöfarande ? från Phantom Hourglass, med små fantasifulla tillägg. Bland annat så har Link hittat en Phantom-kompis att ta hjälp av i några av spelets många grottor. Mer av samma behöver inte vara dåligt - så länge det inte är exakt samma sak.

Microsoft visade egentligen inte upp så mycket nytt att hänga i julgranen. Förutom Halo: ODST (som Alfred naturligtvis tog sig an) och Forza Motorsport 3, var det mest tredjepartsspel som trängdes runt de avstängda intervju- och demonstrationsnummen. På Live-fronten bjöd Microsoft på nyheter som att man inom kort kommer att kunna köpa och ladda ner retailspel över den digitala distributionskanalen. Äntligen verkar också en svensk filmdistributionslösning vara på väg.

Alan Wake
Det råder allmän konsensus kring ett av senare års hetaste E3-spel, Alan Wake. Alla verkar nämligen vara besvikna på den presentation som finska Remedy körde på Microsofts förkonferens. Jag, å andra sidan, tycker att det såg riktigt fint ut. Men då har jag ju faktiskt också sett en längre demonstration av spelet. Visst var det mesta av presentationen oväntat fartfylld, men hade vi verkligen förväntat oss något annat än att det skulle bjudas på rensaction från Max Paynes-skaparna? Utvecklarna försäkrade oss dock om att mycket av Alan Wake ska utspela sig under dagtid ? då det onda mörkerväsen som vänder djur, människor och grävskopor mot Alan, inte kan visa sig ? och då kommer fokus ligga på utforskande och äventyrande. Det drygt 20 minuter korta utsnitt vi fick av spelet säger kanske inte så mycket av spelmanusets kvalitéer, men röstskådespelandet lät som att det var av allra yppersta klass.

Forza Motorsport 3
Efter att ha spelat ett par av de banor som Turn 10 tog med sig till E3 var det dags att ställa sig den viktigaste frågan: vad har Forza-teamet upp i skjortärmen när det kommer till community-stödet? För är det någonstans som Forza-serien verkligen överskuggar all konkurrens så är det just där. Mer kraftfulla modifierings- och målningsverktyg samt highscore-listor för en rad olika sorters användaskapat innehåll ska motivera den lilla kreativa klick spelare som är tänkt att dra den stora massan efter sig. Turn 10 vill skapa en bråddjup racingsimulator samtidigt som de speltestar det på 6- och 65-åringar (med styr- och bromshjälpmedel uppdragna till max). Planen är att göra ett bilspel för alla. Och om inte det räckte så har man stoppat in i runda slängar 400 bilar och 100 olika banor (varav ungefär 60 procent är banor som finns i verkligheten).

Summer of Arcade
En remake av tidernas bästa Ninja turtles-spel, Turtles in Time. En konsolversion av finska Red Lynx motocrossplattformare Trials, Trials HD. Gratisracingspel Joyride där du kan ställa din Xbox Live-avatar mot dina vänner. Eller Epic-ägda Chair Entertainments, företaget bakom det där halvtrevliga Undertow, metroidvania-spel Shadow Complex. Microsoft satsar hårt på sitt Xbox Live Arcade i sommar. Räkna med att åtminstone två av de där titlarna kommer behöva uppta ditt hårddiskutrymme.

Sista dagen på min första E3-mässa. Trots år av mentala förberedelser hade jag inte kunnat förstå vilken fullständig frontalkrock E3 är mot alla sinnen. Och då ska det här ändå vara lugnt i jämförelse med hur det var för några år sedan. Jag har plöjt flera mil heltäckningsmatta på de här tre dagarna. Jag har skämts ögonen ur mej över alla butikskedjechefer som fotat sig med varenda ung båsbrud de sprungit på. Jag har bett om ursäkt för att jag knuffat folk med objektiv, ryggsäckar och anteckningsblock. Jag har haft en diet som nästan helt bestått av socker, vitt bröd och kaffe (men också sugit i mej Mana-energidrycker med schampokaraktär).

Men jag har också sett några av framtidens bästa spel innan alla andra. Jag har suttit på presskonferenser och sett ny (halvfärdig) teknik demonstreras för första gången. Jag har pratat om det jag uppskattar allra mest ? spel ? med människor som lever för uttrycksformen. Jag har haft en galen, märklig och alldeles, alldeles underbar vecka i spelvärldens centrum. Det här är ett urval av vad jag såg under sista dagen. Först ut är Ubisofts monter, resten följer i halvtimmesintervaller. Håll till godo.

Ubisoft
Ubisoft styrde upp en klassiskt godkänt-monter med Assassins' Creed 2 och Splinter Cell: Conviction som de två lysande ledstjärnorna. Galna kaniner, rödhåriga snowboardåkare och ungdomsfotboll i regi av svenskdödaren Pelé visades också upp, men här kommer istället fransosernas tre viktigaste - och en av de konstigaste - spelsatsningar för den närmaste framtiden.

Assassins' Creed 2
När militärmaskinen Altaïr från originalspelet byts ut mot den karismatiske Casanova-karaktären Ezio Auditore di Firenze flyttas inte spelaren bara ett par hundra år högerut på tidsaxeln, utan fokus skiftas också bort från stel fajting till mänsklig kontakt av det mer sociala slaget. Ezio kan använda sig av folksamlingar på nya sätt, simma i Venedigs kanaler och använda sig av Leonardo DaVincis militära ingenjörskonst för att nå sitt mål - att hämnas sina föräldrars mord. Trots att den första delen av trilogin hade sina brister - och det egentligen är oklart om stridssystemet överhuvud taget blivit bättre - så är det svårt att skaka av sig upphetsningen över att snart få ta sig an ännu en tur i meta-lönnmördarskrået..

Avatar
Inte ens 103 tum högdefinierad plasma-tv kan rädda det faktum att spelversionen av James Camerons magnum opus, Avatar, ser ut att bli ett riktigt dåligt spel. Planeten Pandora plågas av ett anfallskrig som mänskliga marinkårssoldater startat mot det infödda Na'vi-folket (och resten av planetens flora och fauna). För den mänskliga invasionsstyrkan handlar kriget enbart om resurser, men för djur- och naturälskande Na'vi betyder det mer än så. Det känns som en väldigt svartvit historia om imperialistiska européer mot naturnära ursprungsamerikaner, men utvecklarna lovar gråskalor. Avatar ser generiskt och förutsägbart ut, sportar ett knippe riktigt dåliga animationer och ser ut att ha gjorts helt utan finess. Men filmen blir säkert bra.

Splinter Cell: Conviction
Efter att ha insett sitt spels begränsningar för närmare två år sedan bestämde sig de Conviction-ansvariga Ubisoft-anställda för att göra slag i saken och inte släppa något de inte kan stå för. Och Sam Fischers resa för att hämnas sin dotters död är betydligt snabbare, skitigare och effektivare än vad något Splinter Cell tidigare varit. Sam svingar sig runt på husfasader, spöar terrorister och skjuter fiender med "dödlig precision". Utvecklarnas ambition att göra huvudkaraktären till ett enormt kraftfullt skugg-rovdjur (ej bokstavligt talat) och de många otroligt smarta grafiska hjälpmedlen placerar Conviction bland mässans intressantare hälft.

Ruse
Tänk dig en flerpunktsinkännande pekskärm stor som ett kaffebord. På skärmen ligger ett parti krigsspel utspillt med marker som representerar pansarplutoner och infanteritrupper, som flyttas runt över ett andravärldskrigsscenario. Tänk dig sedan att du zoomar in spelplanen och att de abstrakta representationerna byts ut mot mer och mer detaljerade enheter. Till slut sitter du och stirrar på enskilda blad i en trädallé. Sedan bryter helvetet lös.Uppbackande artillerield från allierade slagskepp seglar in över kustremsan och sliter den lede i små, små beståndsdelar. Tekniskt otroligt imponerande, och tillsammans med ambitionen att göra ett lättillgänglig strategispel kan det mycket väl bli ett väldigt intressant konsol-strategi-spel. Men den där pekskärmen kommer nog ingen att ha råd med.

När spel visas upp i ett tidigt skede, till exempel på spelmässor, händer det att saker och ting buggar ur. När det händer kan presentatören kanske skruva på sig lite nervöst och ge en menande blickar. Oftast brukar det bara ignoreras, det säger ju sig självt att tidig kod inte är färdig kod (att sedan väldigt många spel fortfarande dras med samma buggar när spelet väl är släppt är en annan femma). Men ibland blir felen till något mer, till nätlegender, magiska gif-animationer och youtubefenomen.

Och är det något som förtjänar att förevigas från årets E3-mässa så är det när Kudo Tsunoda, den gamle 3DO-profilen, demonstrerar Microsofts Project Natal. Natal ska göra allt det Nintendo och Sony drömmer om - utan plasttillsatser. Det kan säkert bli bra. Men hur ser det ut nu?

<object width="560" height="340"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/nB_GMm5qxpM&hl=sv&fs
=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/nB_GMm5qxpM&hl=sv&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="560" height="340"></embed></object>

E3-mässans andra dag inleddes med panikstressad insikt: här finns närmare 70 000 kvadratmeter utställningsyta som är helt fullpackad med spel, och ungefär hälften av dessa ska jag ta mig en närmare titt på. Närmare 20 spel hann jag beta av, och med facit i hand får det nog räknas som väl godkänt.

Först ut var Electronic Arts monter. Här hann jag med att få se tio stycken av speljättens kommande spel, allt från de hetaste sporttitlarna till de allra mest hårdnackade rollspelen. Här är ett urval:

NHL 10
NHL 09 gjorde mycket rätt. Så pass mycket att man nästan skulle kunna kalla det ett av tidernas mest kompletta sportspel. Men det fanns irritationsmoment. NHL 10 ser ut att ha plockat bort många av dessa, och har dessutom lagt till en hög nya detaljer. Spelet vid sargen har blivit mer realistisk och det går att skjuta trots att man börjat falla. Lite tråkigt att den nordamerikanska fokuseringen gjort att så mycket av utvecklarkrutet verkar ha lagts på på slagsmålen.

Mass Effect 2
Shepard är inte död, och nu är det att låta universum få reda på det. Blade Runner-doftande presentation, förbättrade actionsekvenser (det har blivit lättare att sikta utan att pausa spelet) och en atmosfär som få andra spel kan leva upp till gör Mass Effect 2 till ett av mässans allra hetaste spel. Bioware vill att du ska kämpa för att Shepard ska överleva den mörkare andradelen i Mass Effect-trilogin - men utgången är allt annat än viss.

Dante's Inferno
Electronic Arts version av Sonys enormt framgångsrika God of War-serie är osmaklig på så otroligt många plan. Förutom att det är en av de allra mest skamlöst hårdkopierade koncepten någonsin har utvecklarna dessutom mage att inleda sin presentation med att klappa sig själv på ryggen och mena att man gör Den gudomliga komedin rättvisa - fast bara i en lite mer förbannad version. När den benlie-bestyckade Dante sedan anfalls av syndigt odöpta monsterbäbisar med meterlånga järnklor går proppen i smakskåpet.

Need for Speed: Shift
Den påklistrade attitydracingen verkar ha åkt ut genom sidorutan när Electronic Arts långkörande bilserie återvänder än en gång. Nu handlar det om trimmade tävlingsrace inom inhängnat område, i något som mer liknar förra årets ProStreet (eller kanske ännu bättre, Codemasters Race Driver: Grid). Slightly Mad Studios, som jobbat med svenska Simbin på GTR 2, är företaget som utvecklar Shift - och DICE-höjdaren Patrik Söderlund roddar. Rörelseoskärpa i kvadrat.


Activision satsade stenhårt på att inte bara ta E3 till Los Angeles, utan också ta Hollywood till E3. Förutom den enorma Guitar/DJ/Band Hero-festen de rev av i anslutning till mässan (där bland annat Jay-Z, Eminem och Warren G uppträdde för en publik där Leo DiCaprio och Niki Hilton skymtades) bjöd man också in Marvel-farfar Stan Lee, DJ Z-Trip och Mini-Me för att liva upp montern. Allt för att dölja Blizzards frånvaro.

Tony Hawk Ride
Är en gedigen plastskateboard utan hjul slutet för den traditionellt handkontrollsstyrda Tony Hawk-serien? Robomodo, som utvecklar Ride-spelet, tror att det mycket väl kan vara fallet. Sanningen ligger förmodligen någon annanstans. Visst är kontrollkänslan betydligt närmare verklighetens skateboardåkande än i det balansbräde-styrda Skate It, men det här kommer ändå aldrig kunna konkurrera med överlägsna Skate. Särskilt inte med ännu en svindyr plastleksak att fylla vardagsrummet med.

Modern Warfare 2
Infinity Wards oväntade jättesuccé med Call of Duty 4: Modern Warfare knuffade till och med självaste Halo 3 av stapeln när det kom till det nätbaserade matchandet. Nu, efter att Call of Duty-serien tagit en andra världskrigs-avstickare, är uppföljaren här och man lovar revolutionerande nyheter i nivå med de genialiska detaljer som gjorde CoD4 till vad det var. Enspelarläget ser imponerande ut - trots att det fortfarande är lika hårdscriptat som vanligt.


Nintendo-montern var, tillsammans med Sonys, egentligen den enda som plågades av riktigt långa köer. Det här gjorde att jag blev tvungen att dela upp arbetet på två dagar - för att inte missa alla de inbokade möten som redan fanns på schemat.

New Super Mario Bros. Wii
Att jämföra det ena av de båda Mariospelen som utannonserades på E3 2009 (det andra, Super Mario Galaxy 2, visades inte på mässgolvet) med festliga Zelda-spelet Four Swords har sina poänger. Att påpeka dess likheter med Little Big Planet likaså. Men oavsett hur man väljer att förklara det så är en sak garanterad: när man sätter sig i soffan, greppar wiimoten i NES-fattning och ger sig ut i svampvärlden tillsammans med tre vänner så är det kiknande skrattkaoset aldrig långt borta.

Sin and Punishment 2
När japanska shoot 'em up-utvecklarna Treasure nu äntligen får ta Sin and Punishment-formeln västerut (Nintendo 64-originalet släpptes aldrig på riktigt utanför Japan) ser det ut som att det blir precis så bra som man skulle kunna vänta sig. En tredjepersons railshooter som osar av Treasures kantigt vackra estetik och förkärlek för massiva fiendevågor.

Det är först när man slappnar av som det börjar kännas. Att bära en ryggsäck full med kameror, datorer, anteckningsböcker och reklamblad hela dagarna tär. För att inte tala om hur jobbigt det är att springa mellan visningarna av några av 2009 och 2010 års bästa spel. Men någon måste ju göra det. Det tuffa jobbet.


Sugar Ray på väg för att göra reklam för Fight Night Round 4

Gårdagens nybörjartempo är som bortblåst. Idag har jag bland annat avverkat Electronic Arts jättemonter, med spel som Fight Night Round 4, Need for Speed: Shift och Brutal Legend öppna för ?allmänheten? (hälften av mässans säkerhetsvakter och annan personal verkar vilja ta rast framför FN4 och Madden 10). Bakom låsta portar har jag dessutom fått ta lite i Dragon Age: Origin, spelat FIFA 10 och NHL 10 samt blivit demad Mass Effect 2 och Dante's Inferno. Hos Activision sprang jag på Stan Lee, som signerade autografer och hajpade Marvel Ultimate Alliance 2. Bakom kulisserna fick jag en snabbtitt på Modern Warfare 2 och fick testa skateboard-kontrollen i Tony Hawk Ride. På väg in till Ride-visningen var jag en centimeter från att bli påkörd av Mini-Me-snubben.


Mannen Stan

Nu ska jag springa iväg och kolla in ett par bilspel, Forza Motorsport 3 och Dirt 2, innan jag tittar in uppföljaren till märkligt bortglömda DS-skräckspelet Dementium. Imorn ska jag få tid med The Beatles Rock Band. Och eventuellt titta på något spel som handlar om en finsk Allan...


Notera Mario och Sonics personliga assistenter

Södra entréhallen, sekunderna innan portarna slår upp för dag ett

Så var blåbärsstatusen då äntligen mosad. Min första riktiga E3-dag någonsin. Och som jag har längtat. Varje år har jag bänkat mej, oftast lika mycket av nöje som för jobbsyften. Så länge jag kan minnas har jag följt strömmade förkonferenser, live-bloggade gruppintervjuer och köpt specialnummer av mina favortispeltidningar - allt för att få ett grepp om vad som hänt på denna den viktigaste av spelhändelser. Men nu är jag här, på plats, och det gick verkligen inte att tänka sig hur det skulle vara på riktigt. Snurrigt storslaget och peppande stressigt. Final Fantasy-samlarleksaker i glasmontrar och en Steven Spielberg som, omgiven av några abnormt stora vakter, gick förbi mej på typ en meters avstånd. Att utföra ett professionellt arbete är naturligtvis nummer ett på prioriteringslistan, men det är svårt att inte dras med i atmosfären här.


Square Enix samlar leksaker

Med det sagt finns ju allt det där vidriga man bara anat tidigare med också. Båsbrudar som driver runt i klungor med svansar av flåsande fotografer efter sig. Säljande hajar rapar pr-mantran om sockerfria energidrycker som kommer ta ditt spelande till nästa nivå. Desperata PR-människor som försöker köpa uppmärksamhet med gratisprylar och falska leenden. Men kanske är det just dynamiken, blandningen av allt man älskar och allt man hatar, som gör upplevelsen. För uppblandat med alla trippel A-titlar och spel som producerats enbart i syfte att tjäna pengar, finns det också en hel del små pärlor.


Erik Svedängs prisbelönta Blueberry Garden

Efter att jag spelat mej igenom Wii-versionen (eller de banor som fanns tillgängliga på golvet) av New Super Mario Bros. kliver jag en bit bort och hittar en spelbar Wii-version av Cave Story. Ett stenkast från Lego Rock Band hittar jag Erik Svedängs Blueberry Garden och Retro Affects Snapshot, båda spelbara. Efter en stund med Treasures Sin and Punishment 2 kliver jag på de finländska utvecklarna från Red Lynx och får testa deras kommande Arcade-titel Trials HD.


Den lite mjukare Square Enix-samlingen leksaker

Det kärleksfullt lilla, blandat med det på gränsen till osmakligt stora.