Efter en natts tungt överdoserad AC känner jag mej lite småförkyld och beslutade därför att inte hänga på till svenskmiddagen som herr Lindell styrt upp (ledsen, Martin!). Inte heller den Activision-fest som hålls i DJ Heros ära blev det något av. Så här i efterhand känns det ju lite surt eftersom Jay-z, Eminem och Warren G (för att ta några exempel på möjligt avbockade kändisar) tydligen dök upp där och la en linje eller två. Men så går det när man väljer att jobba (och tycka lite synd om sig själv) hellre än att roa sig.

Det finns en möjlig lösning på mysteriet om min dubbelgångare som gjort sig skyldig till jävulskap - och därför tvingar gränspolisen att hålla kvar mej lite extra. En "indian-tatuerad" man vid namn Michael E Gill har tydligen betett sig illa mot minderåriga i Florida. Det är alltså inte jag.

Om det finns ett spelföretag som kan visa upp riktig bredd målgruppsmässigt så är det Electronic Arts. Casual, action, sport och lekfulla livssimulatorer - EA har det mesta. Men hur hanterar man då på bästa sätt ett fortfarande ganska core-fokuserat PR-event som E3? Genom att, som Nintendo, strunta fullständigt i att marknadsföra för den hårda kärnan och skriva sina egna regler? Eller som Ubisoft, och motivera Petz-snack med häpnadsväckande försäljningssiffror? Man kan göra så. Eller så kan man göra som Electronic Arts.

Electronic Arts kastar upp ridån till sin förkonferens med trailern för Dante's Inferno, våldsamma God of War-klonen som sägs baseras på Den gudomliga komedin. Blod, hämnd och ilska fyller anrika Orpheum Theater i ett par minuter. Inget konstigt med det, våldsamma spel har en tendens att alltid sno åt sig oproportionerligt - i relation till hur stor del de egentligen utgör av spelutbudet - mycket medieutrymme. Det är först efter Dantes korta framträdande (och en kort The Sims 3-parentes) som det EA introducerar sin plan. Då är det nämligen dags att visa upp ett av företagets mest vinstdrivande spelserier: Littlest Pet Shop. Serien beskrivs som fullständigt flick-inriktad, som snart kommer låta "2 miljoner flickor" få chansen att ta sina husdjur online, till en "vacker och säker värld". Efter det fortsätter man med att presentera kommande EA Girls-titeln Charm Girls Club.

Till en början blir jag provocerad av den stereotypa bilden av vad flickor vill och inte vill spela. Men när man plockar ut fyra stycken mellanstadiegamla tjejer för att låta dem borsta hår på tid - och 98 procent av Orpheums nästan helt uteslutande manliga publik exploderar av ironiska hurra-rop och plumpa skämt - kan jag inte låta bli att undra om det var ett planerat drag från EA. Ett skämt på halvvuxen, grabbpubliks bekostnad. Efter att flickorna klivit av scenen kör Electronic Arts igenom en presentation bestående av spel så som NFL-spelet Madden NFL 10, racingspelet Need for Speed: Shift och mixed martial arts-spelet EA MMA. Det enda spel som bryter av är Wii Fit Active - som hittills sålts till uppskattningsvis 600 000 hemmafruar och alfamammor.

Ett molnigt LA, en konstig min och en halv Alfred. (Foto: Thomas Petersson)

Dag två började med lite köande på ett molnigt Figueroa Street, innan Microsoft skulle tjuvstarta E3 med sin förkonferens. Redan i kön var det tydligt att den här dagens skulle bli svår att slutföra utan att känna sig åtminstone lite starstruck. Men när jag plockade kändisskådarskalper så som Che Chou (f.d. 1Up, numera Turn 10 - Forza-teamet), Anthony Gallego (f.d. EGM), N'Gai Croal (f.d. Newsweek), Shane Bettenhausen (f.d. 1Up) och Giant Bomb-folket (f.d. Gamespot) hade jag ingen aning om att det här skulle sluta någon annanstans än bland amerikansk speljournalistelit. Ett par timmar innan dagen på riktigt tagit slut så har jag nu stirrat Tony Hawk, Pete Sampras, Dhani Harrison (Georges son), Yoko Ono, Ringo Starr, Paul McCartney och Steven Spielberg i vitögat. Och då missade jag ändå att träffa Jack Black, James Cameron och Pelé i egen hög person.

Bara i LA.

Efter att Magnus Betnér med damsällskap stulit min fönsterplats på London-flyget (inga hårda känslor) och Homeland Security-kvinnan sedan hållit mej på fel sida gränsen obekvämt länge - en person som nästan hette som jag, var lika lång och född på samma dag var tydligen efterlyst - är vi nu äntligen framme. Jag och PC Gamers Thomas Petersson har anlänt till änglarnas stad och checkat in på vårt Hollywood-hotell. Och som för att understrycka flärden så är det första som möter mej när jag öppnar badrumsdörren den största kackerlacka jag någonsin sett (Thomas intygar att det var en "stor änna rackare"). Jag gissar att det är något slags karmastraff för att jag förbannat Capcoms företagspolicy. Låt mig citera mig själv:

Okej om det hade varit en zombieepedemi, eller att jättelika insektsmonster med glödande weakspots invaderat västkusten, men lite grisfeber? Kom igen nu.

...och med tanke på hur den där personen i spegeln ser ut efter ett och ett halvt dygn med ryggsäck på, är de odöda tydligen inte heller så långt borta.

Det märkligaste med att resa så här långt är hur otroligt avskärmad man blir från omvärlden. Det är som att vi, på väg till händelsernas själva centrum, kapslats in i en bubbla där ingenting om några PSP Go-uppdateringar, slimmade PS3-konsoler eller Final Fantasy-spel har någon möjlighet att slinka in. Men nu är vi alltså på plats, och Alfred borde dyka upp vilken sekund som helst. Imorgon bitti sticker vi till Microsofts förkonferens så fort vi satt i oss frukosten, och sedan är det bara att räkna med att vi kommer bli bjudna på ett par dagar av renaste galenskap. Och ni får bli vår fluga, eller kackerlacka, på väggen.

Den enda Biggie-linje som en halv miljard vita medelklasskids faktiskt kan relatera till. På något sätt. Och så över ett Ghislain Poirier-likt beat. Magi.

Me Gusta - Megadrive

Mer gott och blandat (inte bara spelrelaterat) finns på Me Gustas Myspace-sida

<object width="560" height="340"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/9wXx3vMy_AQ&hl=sv&fs
=1"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/9wXx3vMy_AQ&hl=sv&fs=1" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="560" height="340"></embed></object>

<img src="http://cache.gawker.com/assets/images/kotaku/
2009/05/thride2.jpg">

Det finns en anledning till att Tony Hawk, Danny Way, Eric Koston och Tom Penny är hushållsnamn som hållit samma kvalitetsstämpel i ett par decennier nu. Att bli riktigt bra på att åka skateboard är nämligen inte särskilt enkelt. Det kräver massor av tid och hjärta, och det enda det kommer ge tillbaka (under väldigt lång tid) är blåmärken och skrubbsår. Och efter det kan du börja fundera på att sätta tricken i fart.

Med det här i bakhuvudet kan jag inte låta bli att fundera över hur Activision egentligen kommit fram till att en truck- och hjullös plastbräda är det bästa styrsättet för nästa Tony Hawk. Visst, jag fattar att man hört allt beröm som östes över Skates realism - och att man vill ta det ett steg närmare den verkliga grejen. Och ja, jag förstår att plasttillbehör kan verka som den rätta vägen till oändliga försäljningsframgångar.

Men, och det är ett stort men, hur kommer det att funka i vardagsrummet? Är brädan det enda som behövs? Kommer man göra "riktiga" rörelser för att utföra "riktiga" trick, eller kommer man att stå och känna sig dum på samma sätt som man gjorde på balansbrädan med Skate it? Kommer Activision och Nike göra en SB-linje med specialdesignade skor - enbart kompatibla med låtsasskateboards? Kommer brädan repa parketten?

Jag är otroligt skeptisk, samtidigt som realism ju så klart är mäktigt (åtminstone till en viss grad). Jag gissar att jag kommer få anledning att återkomma med det här, kanske från ett mässgolv en bit västerut.

Trailern (som visar en sekund gameplay och ett par minuters klipp från ett par klassiska filmer):

<object classid="clsid:d27cdb6e-ae6d-11cf-96b8-444553540000" codebase="http://download.macromedia.com/pub/shock
wave/cabs/flash/swflash.cab#version=8,0,0,0" id="gtembed" width="480" height="392"> <param name="allowScriptAccess" value="sameDomain" /> <param name="allowFullScreen" value="true" /> <param name="movie" value="http://www.gametrailers.com/remote_wrap.php
?mid=49280"/><param name="quality" value="high" /> <embed src="http://www.gametrailers.com/remote_wrap.php?m
id=49280" swLiveConnect="true" name="gtembed" align="middle" allowScriptAccess="sameDomain" allowFullScreen="true" quality="high" pluginspage="http://www.macromedia.com/go/getflash
player" type="application/x-shockwave-flash" width="480" height="392"></embed> </object>

Nervositet, ilska, glädje och förkrossande insikt - hockey ger upphov till ett känslomässigt spektra brett som en fullstor VM-rink. Särskilt i dessa dagar. VM är precis avslutat (rätt lag vann, om än på ett lite tråkigare sätt än förra året) och Stanley Cup har precis fått nordamerikanerna att inse att man faktiskt bör leva om både innan- och utanför plexit. Det är med andra ord rätt roligt att se på hockey nu.

Men det kan ju så klart bli ännu roligare, bara man gräver lite under ytan av allt. Plockar av lite skydd och kommer människorna - inte hockeyspelarna - lite närmare. Här bjuder jag på ett axplock av några av de många fantastiskt roliga filmklipp involverande hockeyspelare.

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/MKN39OJ_CvM&hl=sv&fs
=1"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/MKN39OJ_CvM&hl=sv&fs=1" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

Nicklas Bäckström, en Washington Capitals viktigaste kuggar i slutspelet, har inte alltid varit en klippa...

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Plxa_fidDTE&hl=sv&fs
=1"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/Plxa_fidDTE&hl=sv&fs=1" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

På klingande gävleborgska sjunger Tommy Sjödin ut sitt hat över ändrade regler. Helt hysteriskt roligt.

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/4XAJFN9xAyI&hl=sv&fs
=1"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/4XAJFN9xAyI&hl=sv&fs=1" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

Foppa är ung och arg i ett av de allra mest klassiska svenska känsloklippen sporten har att bjuda på.

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/x8fXjEJg2s8&hl=sv&fs
=1"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/x8fXjEJg2s8&hl=sv&fs=1" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

Ytterligare en klassiker: japanskt självmål. Tänk dej in i situationen själv. Känns inte helt hundra va?

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/-xWPldUyf8k&hl=sv&fs
=1"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/-xWPldUyf8k&hl=sv&fs=1" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

Svårare än så behöver det inte vara (hör ni det Jonas och Mats?).

Kirby mot Kratos. Lara mot Samus. Snake mot kvadratbollen i Pong. Den eviga diskussionen om vilka spelhjältar som skulle gå vinnande ur ett klassiskt barbrawl kommer nog aldrig att få sig ett slut - oavsett hur många cameos man kan klämma in i nästa Smash Bros. Med undantag för ett ytterst märkligt då förstås. För vad sägs om Hitman mot Pacman? En svinhungrig trekvartspizza mot en dansk Michael Gill-lookalike?

Svaret är nästan märkligare än frågan...

<object width="400" height="288"><param name="allowfullscreen" value="true" /><param name="allowscriptaccess" value="always" /><param name="movie" value="http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=4472
789&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_
portrait=0&color=&fullscreen=1" /><embed src="http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=4472789&
;server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_po
rtrait=0&color=&fullscreen=1" type="application/x-shockwave-flash" allowfullscreen="true" allowscriptaccess="always" width="400" height="288"></embed></object><p><a href="http://vimeo.com/4472789">Manny Pacquiao vs Ricky Hatton</a> from <a href="http://vimeo.com/user975461">Tiam Kakavand</a> on <a href="http://vimeo.com">Vimeo</a>.</p>

...så länge man inte tar i beaktande vad saken egentligen gäller. Helt sanslös match, otroligt mäktig inramning och en ganska obehaglig upplösning. 2009 kanske blir boxningsåret?