Vad innebär det egentligen att ha sin praktik förlagd utomlands? På vilka sätt kan det skilja sig mot en hemmavariant? Vad bör man tänka på? Vad kan man tänka på? Var vill man praktisera och av vilken anledning? Efter att jag spenderat en stund med att fundera kring utlandspraktiken jag nu genomför (Kanada, barn och ungdomsvälfärd) beslutade jag mig för att skriva en liten simpel tankeguide utifrån de frågor jag själv hade innan jag började fundera, planera och strukturera mina planer.

Upplägget:
Jag kommer att börja med att generellt diskutera kring ett par relevanta frågeställningar, varefter jag mer konkret går in på hur jag själv gjorde, varför och hur mina förutsättningar präglade mitt val.

Vem riktar sig utlandspraktik till?
Alla som utsätter sig för nya miljöer, människor och utmaningar lär sig saker de inte skulle lärt sig annars. På liknande sätt lär man sig mycket av att ha sin praktik på hemmaplan, saker man inte lär sig om man far iväg. Vissa saker kan du dock inte få av att stanna hemma. Du kan inte få en djupare förståelse för andra kulturer och vanor, vilket framförallt borde gälla om du bor hemma hos någon istället för i studentkollektiv eller liknande. Fast genom att uppleva studentlivet i andra länder får du såklart en helt annan bild som du inte får av att vara i en familj, och så vidare, och så vidare.

För mig som studerar inom humanoira-världen är det potentiellt sett väldigt viktigt. Bara att jag måste uttrycka mig fullständigt på engelska gör något annorlunda med mig, att jag får en djupare förståelse när folk från andra länder försöker diskutera något med mig på ett språk som inte är deras modersmål. Att behöva använda avancerad socialarbetarterminologi är inte bara en ordentlig utmaning, det är en fantastisk möjlighet. Jag har tidigare skrivit om hur begränsande det kan kännas att använda ett språk som inte har ens grundläggande språksjäl inbunden. Det är jättetydligt att jag inte kan uttrycka mig lika väl på engelska som på svenska, men att lära sig tänka, känna och fundera på ett nytt språk är en resa som är väl värd att företa sig.

Fast det är inte bara för oss som studerar människor och dylikt som det ger något extra, eller nya sätt att se världen på. Att bara befinna sig någonstans där saker fungerar annorlunda gör det lättare för dig att få upp ögonen för att saker kan vara annorlunda på sätt du inte kunnat föreställa dig, och om de du jobbar eller umgås med i det nya landet också är öppna för olikheter kan alla lära sig något på kuppen. Nya sätt att mäta framgång, tänka kring människor, teknik eller varför inte konst eller idrott.

Så utlandspraktik riktar sig till alla som vill utmana sig själva att se i princip vad som helst med nya ögon. Med det sagt behöver det inte betyda att du inte kan göra det på hemmaplan, även om du i och med utlandspraktiken kastas in i någonting som förmodligen i större grad tvingar dig till fenomenet som kallas att snabbt vidga dina vyer.

Var ska jag praktisera då?
Vad är du intresserad av att jobba med? Självklart påverkar det vad du har med dig i bagaget. Har du tidigare jobbat med barn och ungdomar är det bra att söka sådana arbeten, det blir mycket lättare i kontakter med olika organisationer och universitet. På samma sätt kan du tänka kring var du vill arbeta. Känner du avlägset någon familj i något annat land som du tycker verkar intressant? Hör av dig, ett mejl, ett samtal. Det skadar inte att försöka. Har du avancerad kunskap i något specifikt språk? Bra, då har du goda möjligheter att söka i ett land där språket är modersmålet. Förvänta dig att dina skolkunskaper i olika språk sätts på prov, för att lära sig ett språk är inte samma sak som att leva ett språk.

Fundera igenom vad du har med dig, vad du är intresserad av och på vilka sätt du vill utmana dig själv. Det är även värt att tänka kring exempelvis visum-regler, studiekostnader, bostadsfrågor och så vidare. Exempelvis krävs det inget visum om du tänkt dig att du ska studera i Kanada mindre än ett halvår, medan du som vill praktisera i USA antagligen får lite mer tuggmotstånd.

Hur ska jag gå tillväga för att få till en utlandspraktik?
Först och främst är det viktigt att vilja. Förvänta dig inte att få allting serverat på ett silverfat, utan förbered dig på att det kan komma att kräva en hel del energi och tålamod.

Kolla upp med ditt universitet och ditt program hur de hanterar utlandspraktik. Göteborgs Universitets Socionomprogram har ett antal färdiga turer till intressanta platser, som Storbritannien eller Indien, medan du får söka själv till andra länder eller möjligheter. Eftersom jag själv söker själv kommer resterande information endast beröra det.

Läs på informationen ditt universitet har, vilka krav och så vidare. Ställ frågor, tänk kritiskt. Det underlättar som bara den när du väl börjar ta kontakt med olika instanser.

Kolla upp dina kontaktnät, känner du någon i något intressant land? Hur ser landet på utlandspraktikanter? Vad har de för krav? Krävs kanske något språktest eller kostar det tjohejsan mycket cash? Tar det evigheter innan du får tag i ett visum?

I vilken del av landet vill du praktisera, och med vad, och varför? Du kommer i många instanser behöva kunna klargöra varför du vill praktisera just där. Skriv ett CV på berört språk, samla ihop referenser inom området. Visa att du inte tänker ge dig.

Jag hade en del saker som talade för mig när jag sökte min praktikplats, även om det tog mycket tid just för att varken praktikplatsen eller universitetet i utlandet hade gjort någonting liknande förut. Från att ha börjat söka i februari så var inte allting klart förrän i mitten av augusti, och praktiken började i början av september!

Min praktikjakt:
1. Bestämde mig för att det är just Kanada jag ville vara i
2. Tog kontakt med familjeanknytningen i landet
Fråga ut: vad finns det i området? Vad bör jag tänka på?
3. Började söka och fråga runt kring området värdfamiljen bordde i.
Fick exempelvis info från Umeå Universitet som jag inte var i närheten av från Göteborgs Universitet, stort tack!
4. Ringde runt, mejlade runt
Kom i kontakt med Ryerson University som var väldigt hjälpsamma, men först efter att jag lyckats klargöra vad som krävdes av dem, och vad jag kunde bidra med. Var även i kontakt med University of Toronto som inte riktigt var lika hjälpsamma. UoT är säkert jättebra om du ska plugga ett helt program, men vill du bara sköta utlandspraktiken krävs det att du kan förklara hur, varför och till vilket pris. Därefter kom jag i kontakt med Durham Children's Aid Society, och när jag märkte hur oerhört taggade de var på ett internationellt samarbete visste jag att Ryerson och Durham CAS var de kontakter jag skulle utveckla och nyttja. Och nyttjas av.
5. Tjatade och tragglade
Mejla, ring, ge inte upp för att saker går långsamt.
6. Åkte iväg på mitt livs äventyr!

Dra nytta av andras kunskaper och kontakter. Sugen på att praktisera i provinsen Ontario i Kanada? Fråga exempelvis mig! Vad har du för funderingar? Vad vill du ha ut av praktiken? Är du orolig för något? Jag står för att det är viktigare att våga ställa frågor än att ha svaren - för vem vet hur du ser på saken i framtiden. Våga ifrågasätta!

Om familjen du kommer bo hos är "ursprungsinvånare" var beredd på att de säkert ser saker som självklara där du ser motsatsen som självklar. Fråga om kollektivtrafik, kostnader, kosthållning, seder, resvägar, tillgänglighet, möjlighet, klädkoder och så vidare och så vidare.

Har du några funderingar eller frågeställningar som du skulle vilja ha synpunkter på, eller bara diskutera, tveka inte att kommentera. Det vore toppen om fler fann sig motiverade att söka sin personliga utveckling utomlands.

Våga bli någonting nytt.

Det är lätt att föreställa sig att socialtjänst inriktad på barn, ungdomar och familj, med på många sätt liknande mål och bakgrund som vår egna således blir väldigt lik vår egna.

Det kan däremot vara så att det skiljer så mycket i detaljerna att möjligheterna att lära sig närmar sig oändligheten...

Idag var det dags för den stora genomgången av Durham Children's Aid Society, och efter att ha druckit två koppar kaffe var jag på plats i den läckra entrén.

Vanligtvis tar de in 4-8 studenter per praktikantkull, men hela femton personer satt och småmös i lobbyn när vi en efter en togs in för att fotograferas, för tillgång till en fräck passerbricka.

De har sina anledningar till studentmängdens ökning även om det blir mycket jobb för dem under praktikperioden. Väldigt djupgående resonemang (mina mer eller mindre djupgående teorier), som jag längtar efter att diskutera med folk på hemmafront när jag väl är tillbaka. Och på plats med KANUCKERNA!

Nåväl, in i ett litet "training room" där HR(Human Resources)-avdelningens tappra dubbelklump med kvinnor lät oss skriva på lite alla möjliga papper, sekretess, bakgrundsinformation, grundläggande baskunskaper, gratis tillgång till DCAS gym (!) och mängder av annat.

Genomgång av allt vad säkerhet heter bedrevs, och vi blästrades med information om hur ställets volontärfunktionalitet fungerar. Intressant det här också, tänk kontaktpersoner och frivilligpersoner som används som direkta hjälpinsatser för att andra medel ska fungera optimalt.

Därefter kom utbildningsansvarige Ali Juma för att snacka om allt vi kan tänkas möta under vår tid på praktiken.

Vad som verkligen lyste igenom var en önskan att vi som praktiserar ska få en nyanserad "helhetsbild" av hela stället. Jag skojar inte, möjligheten till kurser, sidoutbildningar och krav på informationstillgodogörande var gigantisk.

Jag har svårt att tro att systemet för socialarbetapraktikanter någonstans i Sverige är lika välgött. Fasen, jag har så mycket intressant att lära mig, diskutera om och tillgodogöra mig att jag blir helt till mig av tanken.

Jäklar vad många nya tankar jag kommer få. Och jag längtar efter att diskutera systemet i Kanada jämfört med det i Sverige. Jag fick också en mycket tydligare bild av varför jag fick chansen att praktisera där. Alla som ville fick inte, även om det var många fler än vanligt som gavs möjligheten. Misstänker att det har väldigt mycket att göra med att jag var tydlig med mina kunskaper, min bakgrund och att jag "legat på" väldigt mycket. Ambition lönar sig. Om jag ändå vetat det för sisådär tio år sedan...

Jag är förresten deras första internationella student. Det du. Jag kommer prestera jäkligt väl, för såväl min skull som för framtidens vidare möjligheter till samarbeten.

Vissa saker jag måste återkomma att skriva om är hur det socialt fungerar med en sådan organisation, hur den är uppbyggd, hur det skiljer sig från vårt system. Även hur de definierar helhetsbild, vad de tänker kring de moraliska dilemman som ofta diskuteras mycket i Sverige.

Och framförallt vad man kan lära sig. Jag har fått intrycket att det finns så sjukt många begåvade "informationskanaler" att lära mig av på arbetsplatsen, inom en mängd olika områden inom själva barn, ungdoms och familjehjälpsystemet. Och jag ska försöka bidra med så mycket bilder av vårt egna system som möjligt.

- Learning by teaching, sa Ali Juma glatt.

Jag är ruggigt trött just nu, och kommer därför utveckla resonemangen imorgon. Då lär du även få smaka på bildbubbel. Uppladdningen är långsam, saknar mitt snabba internet. :(

Until we meet again, senoritas.

Fan, jag tycker till och med att det ska bli intressant att diskutera GENUS med kanuckerna.

Undrar du något, om vare sig Kanada eller praktikplatsen eller min roll i det hela vore det jätteskoj om du frågar, då får jag inslag till vidare diskussioner som säkerligen kan hjälpa till. Eller så låter du bli :)

Pssst, om du inte känner till min praktik i Kanada får du läsa på min vanliga blogg. Kommande inlägg kommer däremot publiceras här också. Just for the heck of it. Sov gott. Snart dags för Diablo 3-beta förresten.

INLÄGGET.

Nu kommer den, nästa lilla session med godsaker från Hampus J. Erlandssons Kanada-vistelse. Jag funderar lite förstrött om jag kanske borde kolla när jag skrev mitt senaste inlägg, för att dra i lite trådar därifrån. Eller bara för att veta. Det är ju inte precis någon "big deal". Klick, klick, klick.

Men det känns onödigt.

Så håll i er.

Först och främst var det tänkt att ett antal bilder skulle följa med inlägget. Nej, så blir det icke! Naaj! Varför? Jo, bilderna är maffiga och uppladdningen bråkade med mig på alla tänkbara sätt två gånger i rad. Därav bilder imorgon istället.

Det jag nu kommer förtälja handlar om fredagens besök på Durham Children's Aid Society samt Ryerson University. Därefter drog jag och en klump trevliga människor uppåt i Kanada, sisådär 140 kilometer, till sjöfyllda landskap täckta med massiva skogar där kanadensare går att finna lite överallt. Det är nämligen så att detta folkslag älskar sina stugor. Och stugor fick jag se. Stora, makalöst somriga och andra positivt laddade värdeord.

Imorgon ska jag, förresten, om sisådär sju timmar, till praktiken på Durham CAS för första gången. Sanslöst roligt, sanna mina ord. Bara tanken på det får mig att lägga mig lite kors och tvärs samt upp och ner med laptopen oväntat otillgänglig bredvid mig. Gyllene, kan man säga. Fast det är en heldag med genomgång, och inte riktigt en heldag med arbete. Det blir det istället på torsdag.

Jäklar vad usel jag nu varit med att följa min inläggsstruktur.

Jag skulle ju börja med att fläska till med dunderinfo om fredagen, inte allt om allt som en tibetansk klusterbomb.

Nåväl, fredag morgon, jag vaknar upp, kliar mig i ögonen. Eller runt ögonen. För det kliar lite. Typiskt.

Dricker kaffe (newsflash)!

Får skjuts ner till lilla söta staden Pickering och dess buss- och tågstationscentral. Väntar på bussen. Och väntar. Och väntar. Lite försenad, men vad gör det? Tittar mig omkring lite överallt. Inte alls lika fräsiga bussar och tåg som vi generellt har där hemma. Heja Sverige!

Bussen kommer puttrandes på vägen. Jag går på med raska kliv, viftar med mitt nyköpta (och dyra! AFSDFXZB) busskort såväl horisontellt som vertikalt tills jag märker att busschauffören gör en lite snedvriden min. Tänk dig att någon gör så här med munnen (visar i luften, i mitt lilla Kanada-rum). Antagligen såg hon kortet så fort jag tog fram det ur jackfickan.

Sätter mig ner på ett litet säte, märker att jag är väldigt trött och sätter mig därmed lite på snedden. Så att jag kan sova? Nej, självklart inte, utan för att jag är så cool. Sen sätter sig en tjock svart kvinna mitt emot mig och börjar med massa-ord-i-sekunden prata om sin son som "ska börja skolan nästa vecka". Folk är kanske lite mer vardagssociala här, precis som föreställningarna och stereotypierierneirnan och så vidare påpekat.

Dock kommer hon på att hon är på fel buss och tar ett bamsekliv (jepp, bamse) för att hinna av innan dörrarna stängs. Sen stängs dörrarna och jag sätter mig lite snedare, lite coolare, med musik i öronen. Jag gillar min morgonmusik.

Bussen dundrar fram på den asfalterade vägen. Svänger när den behöver svänga, bromsar när den behöver bromsa. Dock behöver den inte svänga lika ofta som våra bussar måste just för att Kanada är ett sånt där hippt modernt land som tänkte till innan de planerade vägnätet (RUTOR!).

- Airport Boulevard, sir! ropar den snälla busschauffören.

Jag hoppar snällt av och hojtar i förbigående:

- Thanks so väldigt much!

Det finns inte en bra lögn som inte har ett korn av sanning huh? ;)

Framför mina svenska fossingar ser jag en stor byggnad som skriker DURHAM CHILDREN'S AID SOCIETY. Det är alltid trevligt när det man letar efter är såpass lätt att hitta, och därmed lyfter jag såklart på högernäven och hytter på ett sånt där "damn I'm good"-sätt samtidigt som jag väsandes utbrister "Yeees".

In i entrén bär det av, och en av de trevliga kvinnorna bakom disken frågar direkt:

- Are you Hampus?

- Yep, that's me!

Och så skickar den trevliga kvinnan ett meddelande till min handledare Sara att nu är Hampus in the house.

Så fort vi kommer upp till hennes lilla "kub" vet jag att jag och hon kommer komma synnerligen bra överrens. Hur? Jo, en nybryggd stor kopp kaffe står och väntar på mig. Det mina vänner är vad jag kallar teamplay.

Jag presenteras för allsköns människor på allsköns avdelningar som Saras student från Sverige, och får berätta om och om igen varför jag valde att göra som jag gjorde. Eftersom jag ska ha heldagsgenomgång av allting imorgon, känns det bättre att beskriva verksamheten därefter.

Allt var bra, alla var trevliga, allt var fint och så vidare och så vidare plus.

Sen tog jag bussen tillbaka till Pickering, hoppade på tåget till "downtown" (TORONTO) och lyssnade på mer musik samtidigt som jag filosoferade om skillnaderna mellan Sverige och Kanada i min lilla begränsade värld. Jag bannar mig själv för att jag inte bloggat mer, jag har ju tänkt och tänkt och många tankar har varit bra. Åtminstone bättre än de dåliga.

Går omkring i Toronto, vet på ett ungefär hur jag ska ta mig till Ryerson University men jag bestämmer mig för att ta det helt säkra över det säkra, så jag frågar en glad äldre indier. Han ser ut att kunna staden. Nu är det nämligen så att denne mans dotter faktiskt pluggar på Ryerson, till socialarbetare, bara ett år före mig. Världen är liten. Den känslan är bara för jävla go.

Så vi går och pratar och han pekar och så frågar han något och jag svarar och han nickar och vi skakar händer och sen går jag åt ett håll (mot Ryerson) och han mot ett annat. De små mötena betyder enkelt mer än man tror.

Pang, så är jag framme vid den maffiga Ryerson-byggnaden, kollar på campus-kartan och märker att jag ska gå till nästnäst-nästa maffiga Ryerson-byggnad för att hitta Ryersons Faculty of Social Work.

Jag snubblar in på ett kontor där en viss studentkoordinator (min första kontakt på universitetet i fråga) Jeff Edmunds glatt utbrister:

- Oh hello there Mr. Sweden. Did you have some meatballs at Ikea, here in Canada?

- Heya Mr. Smorgasbord, no meatballs no, not yet, but I went to Ikea already. It was big and swedish.

Jag får reda på massa småsaker om universitet, går omkring och skakar hand med massa trevliga människor som av någon anledning vet mer om mig än jag om dem. Det är nämligen så att det är rätt ovanligt att folk samarbetar på det sättet vi gör. Första gången för Ryerson, och för mig.

Några fler samtal med trevliga människor följer, innan jag sätter mig på Jeffs kontor och snackar lite till. Mer kontakt med dem kommer det bli senare under hösten.

Sanslöst trevliga människor överallt, än så länge, tänkte jag för mig själv innan jag tog tåget tillbaka till Pickering.

Beslutet att kämpa mig till en praktik i Kanada kan mycket väl vara ett av de absolut bästa jag fattat i mitt liv (även om det kanske endast är en stjärnprutt i det stora världsalltets syn på tid).

Vill du något, så får du faktiskt ta och kämpa för det. Din framtid ligger i dina egna händer. (Min laptop ligger just nu i mina händer, eller nja, mina händer ligger på min laptop)

Skogsvistelsen får jag helt sonika skriva om imorgon.

För nu måste jag sova. Jag ska prata med massa coola nya människor hela dagen imorgon så jag behöver min skönhetssömn.

Plus, att ju snabbare jag vaknar desto snabbare får jag i mig mitt morgonkaffe.

What goes around comes around, ey?

Syns imorgon, kära bloggerz.

Ja, vad ska man säga?

Happy Hanukkah!

أنا نباتي

Jag spänner just nu ögonen i min obligatoriska halvliterkopp med bubblande kaffe. Eller, tja, jag föreställer mig att det är bubblande, det hade vart nåt, inte sant? Gott är det i vilket fall!

On topic, eller vad man nu borde säga. Häromdagen tänkte jag igenom indie-spexet kring Portal 2, med allt vad det innebär. Jag tycker för det första att det banar väg för en dynamisk värld på ett sätt som få underhållningssläpp jag hört talat om någonsin gjort. Jag gillar tanken på att det faktiskt går att låta saker vara "more than meets the eye", och på något sätt tror jag lite att det är framtiden när det kommer det mesta.

Nej, man ska inte behöva köpa diverse Lidl-mat för att låsa upp en ny grillmodell inför sommaren. Man ska inte heller behöva köra omkring på en viss sorts mopeder för att låsa upp drömbilen. Däremot kanske det vart bra att prova på glassar man inte tidigare provat för att "låsa upp" årets kollektion. Varför? Jo, jag tänker mig att genom att prova på nya saker utvecklar man sin egen förmåga att tolka världen. Glassperspektiven kanske inte är vad som får världen till "best world ever", men det här var mest en något onödig utfyllnad för att det är gott med kaffe. (...)

Jag tänker mig det ur ett samhälleligt perspektiv (pluggar till socionom to'de!), hur det här med valfrihet och öppna strukturer gentemot tvång och byråkrati kan speglas. Eftersom kunskap är någonting man själv har inom sig (funderar på att utveckla min tankemodell för information, statisk kunskap och dynamisk kunskap i ett framtida inlägg, eller om jag bara håller det inombords), fundera bara på det här.

Tänk Portal 2-spexet. Hur länge rent historiskt skulle det kunnat genomförts? På vilka premisser är det gångbart?

Tänk alla former av vård, strukturer, försäkringssystem och så vidare. När fallerar de? Vad är det som krävs?

Eftersom mina analyser och tankar är starkt präglade av min utbildning och egna tankemönster (no shit Sherlock) tänker jag faktiskt inte skriva ner hur jag själv ser på det. Jag ska nog låta det gro själv inombords, det är så härligt att tänka vidare på saker ju!

Åh fasen, jag måste bli bättre på det här med konsekvent bloggande igen. Det är väl inte att jag inte har tankar jag inte vill ha ut, utan det är mer att tankarna har en tendens att vibrera som starkast när jag inte är sugen på att blogga. Spännande kombination det där.

Jag funderar mycket nu. Kanske mer än förr, eller åtminstone skarpare. Tydligare. Skapar inre bilder av mina tankar, ställer dem mot varandra. Picture versus picture, så att säga. Den tydligaste vinner dock inte alltid, det går jag inte med på.

Det handlar om att förstå mig själv. Tja, mycket utifrån det jag studerar för tillfällen, för jag tänker inte ens försöka påstå att man inte påverkas av vad man berörs av. Det känns väl mer som sunt förnuft.

Saker händer, man förändras, så att säga.

Det handlar om att förstå mig själv. Med nya ögon. Om, och om igen. Ju mer jag tänker kring olika sätt att se världen, försöker förstå mig på hur andra tänker och desto mer jag drömmer om vem jag en gång skulle kunna bli, ja... Ju mer förståelse får jag för att det inte finns några rätta svar kring dessa funderingar.

Jag frodas faktiskt. Jag njuter.

Ibland tänker jag dock i andra banor, som nu. Eller som nyss...

Det är mycket jag inte tänker på, en del saker ganska medvetet. En del djupare tankar, där jag inte finner några svar och inte heller vet om jag är kapabel att hantera svaren. Jag kanske borde skriva en dold blogg vid sidan av, med mina djupaste funderingar.

För att få ut dem, för att kunna, för att hantera dem.

Det är kanske inte så stora saker egentligen, men man har ju sina saker man tänker på, som man känner inte känns som någonting man någonsin kan förstå sig på. Det som lurar under ytan, om än inte obekvämt så omständigt att tänka kring. Kring ens egna svagheter.

Känslor.

Lätta, luftiga, svävande, flygande känslor som oftast är lättare att bara låta flyga iväg.

Sådant som verkar så lätt för andra kanske jag inte vill ta på av rädsla för att finna någon bro jag inte kan överkomma, även om jag är medveten om att det egentligen inte är så svårt.

Visst är det spännande när man vet två motsatser samtidigt?

Sanningen är en subjektiv lögn.

Det höjs inte sällan röster om hur "omoget" eller "ytligt" det moderna samhället är. Det handlar om urringningar på facebook, trötta röster om en svår nutid eller varför inte populära låtar om hur det handlar om, tja, varför inte att vara populär.

Men hur kan det komma sig? Jag har fått uppfattningen, eller kanske skapat den för mig själv, av att det till stor del är en mognadsprocess i världen. Det globala it-samhället är nytt. Vi är de vi utger oss för att vara. Hur var det när man som ungt barn, tonåring eller som ung vuxen (hampus säger hej!) försöker göra sin röst hörd? När det då handlar om ett fenomen som påverkar alla, tänk sociala medier, är det inte konstigt att det är svårt att förhålla sig till.

Vart är framtiden eller än mer samtiden på väg?

Jag ser det som rätt naturligt att vi faktiskt blir rätt ytliga och dysfunktionella när vi rör oss i ett nytt medium, en ny värld. Det handlar om att ta plats på de sätt som man kan göra. Vad ska man annars göra?

Jag tänker att låtar som popular, bloggar om smink och mode och liknande är en pubertal internetfas som är just nu.

Frågan är väl snarare vad som är nästa steg - vad tror du?

Perspektiv.

Punkt.

Jag skulle våga påstå att jag är på en medveten jakt på nya perspektiv. Det är bland det roligaste som finns, helt enkelt. En sak (av många) som jag tänkt en del på senaste tiden är vad man egentligen tänker om vissa saker. Vissa grupper av människor.

Vad inbitna metaforer och fraser egentligen betyder.

"Men, Hampus din TOK, vad menar du nu?!"

Ja, vad kan jag dra som exempel?

Har du någonsin hört någon diskutera psykologstudenter?

"Ja, men psykologer? De pluggade väl till psykolog för att de hade problem med sig själva och ville lära känna sig själva bättre?"

Pang, bom, oreflekterat!

Vad jag med detta ganska korta om än fundersamma blogginlägg vill väcka tankar kring är just vad som inte väcks när man generellt drar denna harang med ord.

Jag tänker mig att psykologstudenter vill lära sig mer om sig själva. Det förefaller sig ganska naturligt att vilja förstå sig på sig själv om man vill jobba med människans psyke. Att psykologstuderande i någon större mån skulle ha problem med sig själva ställer jag mig däremot skeptisk till, jag vet helt enkelt inte.

Däremot är det en väldigt naturlig utveckling att man som psykologstuderande får en större förståelse för sig själv än gemene man. Jag menar, om man studerar människans mentala utveckling, försöker bredda förståelsen för hur människor tänker och sedan har en drös år på sig att fokusera sina tankar på dessa moment är det fullständigt naturligt att man tänker kring sig själv och vad det innebär och har inneburit för sin egen utveckling.

Visst, alltså, för att vilja bli psykolog finns det troligtvis ett mervärde i att vilja förstå sig på sig själv. Och om man fullföljer utbildningen vore det befängt att påstå att man inte får en större förståelse för sig själv eftersom utbildningen är utformad för att förstå sig på människans tankekonstruktion.

Sen finns det väl säkert människor som mår dåligt med sig själva och genom själva utbildningen hoppas kunna frälsa sig själva.

Men myntet har trots allt fler än två sidor.

Det beror på hur man ser på det.

Vilka "vanliga" tankar och fraser har du hört? Finns det kanske något du skulle vilja diskutera?

Humor.<div>
</div><div><b>Humor.</b></div><div><b>
</b></div><div><i>Humor</i>.</div><div>
</div><div>Kärt barn har många namn, men just nu får inledningen kort och gott bygga på lite olika sätt att skriva ordet på. Kan humor vara en av de mest subjektiva företeelserna som finns?</div><div>
</div><div>Jag har själv en ganska rå humor, saknar i mångt och mycket många spärrar - sålänge det är i rätt sällskap. Umgås jag med människor jag vill umgås med hoppas jag att de vågar säga till mig och diskutera om det är något uppfattat klavertramp jag begår. Annars skämtar man ju inte om allt med alla, det är ju såpass svårt att förutse hur folk tolkar, reagerar och tar till sig vad som sägs.</div><div>
</div><div>Ja, humor är i sanning objektivt.</div><div>
</div><div>Humor/Sketchgruppen Grotesco på SVT är nu inne på sin andra säsong. Förra säsongen bjöd på ett otal klassiker, som dessa här under:</div><div>
</div><div>Bestefar og Jeg</div><div>
</div><div><object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/4YFmCAdhdNQ?fs=1&am
p;hl=sv_SE"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allowscriptaccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/4YFmCAdhdNQ?fs=1&amp;
hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object></div><div>
</div><div>Ett kilo mjöl</div><div>
</div><div><object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/GQFqrOEu3Rc?fs=1&am
p;hl=sv_SE"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allowscriptaccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/GQFqrOEu3Rc?fs=1&amp;
hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object></div><div>
</div><div>Studentmottagningen</div><div>
</div><div><object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/14mB-AYe6Tk?fs=1&am
p;hl=sv_SE"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allowscriptaccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/14mB-AYe6Tk?fs=1&amp;
hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object></div><div>
</div><div>Det är relativt harmlöst i detta fall, om än att det börjar bli samhällskritiskt - på ett enligt mig riktigt skönt sätt - när det kommer till studentmottagningen utifrån medel/överklass-käftsmäll.</div><div>
</div><div>I andra säsongen som häromdagen fick upp sitt tredje avsnitt på SVTPlay satsar de vad det tycks på att testa gränser mer. Provocera mer. Fasen vad jag kan skratta till av humor som är så dålig att den blir bra, vill jag inflika.</div><div>
</div><div>Första avsnittet är en attack mot svinaherdar från Skåne som tar sig in i riksdagen, där det som antagligen funderats mest kring är musikvideon "Blanda upp" där det dras upp hur vi ska blanda oss etniskt. Ta den ena och den andra mellan våra ben, och så vidare och så vidare. Det är intressant att läsa kommentarerna, så klicka er för all del vidare in dit.</div><div>
</div><div><object width="425" height="264"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/dCDMGu-xi30?fs=1&am
p;hl=sv_SE"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allowscriptaccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/dCDMGu-xi30?fs=1&amp;
hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="264"></embed></object></div><div>
</div><div>Andra avsnittet handlar än en gång om kritik mot medelklassen, med en touch av science fiction och vad som bör nämnas är att alla avsnitt har inslag i form av exempelvis Svenneåret 2010, där en riktigt trashig variant av Dorsin har massa saker för sig. Kritik mot allt så att säga.</div><div>
</div><div>Sen senaste avsnittet, hade ett mycket intressant inslag. En låt titulerad "Det är bögarnas fel" som på många sätt är värt att ta till sig som just samhällskritik, hur religion yttras i vissa områden av världen eller liknande. Eller bara att ta det med en nypa salt och hänga med i den catchiga melodin.</div><div>
</div><div><object width="560" height="340"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/T1lvMJ-l0_A?fs=1&am
p;hl=sv_SE"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allowscriptaccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/T1lvMJ-l0_A?fs=1&amp;
hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="560" height="340"></embed></object></div><div>
</div><div>Jag sitter här lite fundersam. Vad är det okay att skämta om? Jag tänker till stor del utifrån banorna som alstrar exempelvis South Park. Att allt är okay att skämta om, men det har självklart sina risker, när det blir tunga personangrepp och man använder det som vapen för att förtrycka. Exakt hur man ska dra gränsen, hur man ska förhålla sig och så vidare är jäkligt svårt att förtälja. Vilket är ett stort problem, men även skönt att det inte är så inrutat.</div><div>
</div><div>Men, även om det kan ses som ett svårt problem blir det nog enklast om vi alla kommer överrens om en sak.</div><div>
</div><div>Det är bögarnas fel!</div><div>
</div><div>;)</div>

Hmpf, det var lite svårt att låta bli att införskaffa det där spelet. Call of Duty: Black Ops, ni vet. Activision och Treyarchs nya lir med män (vart fasen är kvinnorna?! Jag pluggar till socionom, jämställdhet tack (;)), kapow!).

Till att börja med gick det ganska bra att lira. Jag sprang omkring med min kniv och snabbhetskit och köttade på som bara den. Kniv är roligt, fast inte i Hardcore-läget.

Då är det urbota tråkigt.

Fast sen var det igår även perioder då det var outhärdligt svårt att joina lir, det tog lång tid med vad man än gjorde, men jag är lyckligtvis skonad från datorhaverierna som präglat många andras upplevelser.

Kortfattat är Black Ops det roligaste MP-spelet i serien. Jag sitter och funderar om jag borde spela in lite knivcuttardans ikväll (fast jag har börjat använda hagel nu, Spas-en är ju underbar!).

Pengasystemet är intressant för upplåsning och det känns som om det bara är de första 25-30 nivåerna som präglas av problem att få råd med de vapenuppsättningar man vill ha. Men vem bryr sig sålänge man har en kniv och en tigerrandig hagelbrakare.

Vad mer kan man någonsin begära?

Plus, attackhundar. Tyvärr är jag lite väl offensiv så har inte lyckats använda hundarna ännu, men fick 10-streak fyra nivåer i rad när det som behövs är 11.

Något irriterande. Minst ut sagt.

Synd att jag inte hinner spela idag. Har saker jag borde gjort klart igår som jag således måste göra idag istället. Det kommer gå åt helvete det här, sörrö.