Året var 2002 när unge Sebastian och hans föräldrar Sussie och Palle fick beskedet – Sebbe hade fått tjocktarmscancer. Livet blev svårare och svårare, och han ville allra helst få en sista sommar, men annandag påsk år 2005 blev killens sista dag i livet.

Detta reportage från Göteborgsposten beskriver Sebastians bild av det hela, hur han ville vara med och leka, varför han inte kunde vara ute sina sista somrar och varför det inte blev någon mer fotboll. Hans intresse för datorspel blev större när han inte kunde röra på sig eller vara ute i den friska luften med de andra kidsen. Ett speciellt spel såg han fram emot väldigt mycket, World of Warcraft, men när det väl dök upp var han alldeles för sjuk för att verkligen prova på. Han ville dela sin berättelse, få andra att förstå vad han gick igenom.

– Det värsta med att dö är att man inte får gosa med mamma och pappa längre, sa Sebbe mot slutet.

Men, Sebbe var glad över att han äntligen skulle få träffa sin lillebror som dog i plötslig spädbarnsdöd när Sebbe bara var 3½ år gammal. De skulle få leka, skratta, spela fotboll och äta godis hela dagarna.

Och hans föräldrar behövde tro på gud, för att orka med, för att våga tro att det inte var sista gången de fick träffa sin lille grabb.


Det är ett tungt reportage som förtjänar en genomläsning, det belyser och skapar förståelse för något som river upp folks familjer, världar och liv.