Idag publicerade jag mina tre sista nyheter här på FZ – well, åtminstone tills vidare! De närmsta månaderna kommer jag att spendera som långtidspraktikant på en dagstidning i mina hemtrakter i Småland, så därför kände jag att det var läge att ta ett uppehåll med nyhetsskrivandet under tiden.

Det var inte ett helt lätt beslut att ta, men förmodligen det rätta. Efter att ha spenderat varje vardag i över fyra år med att skriva nyheter här så kommer kännas konstigt till en början att inte logga in och "skriva dagens skörd". Samtidigt behöver jag tid för att testa på andra grejer också.

Så... innebär detta att jag kommer försvinna helt från FZ?

Nej.

Jag lär nog plita någon recension då och då, och det är inte omöjligt att jag gör comeback som nyhetsskribent i sommar igen, ifall jag själv (och FZ-gudarna Tomas & Calle) vill. Tills dess litar jag på att den övriga redaktionen håller ställningarna som vanligt, och hoppas att allt ska flyta på fint för min ersättare Johan.

Ha det bra! (så syns vi i kommentarsfälten) :)

Ja, efter denna tidiga aftons Battlefield: 2143-spekulerande, kärleksmässiga beslutsångest och 80-talsfantastiska retro-mys så går jag nu på jullov från FZ-newsandet till och med mitten av januari.


Nu tar jag mitt pick och pack och drar...

Men jag kommer givetvis fortsätta att existera och kommentera saker och ting här på vårt kära FZ även medan jag är "borta". Helt av med mig blir ni inte...

Tjipp!

Hur mår svensk speljournalistik egentligen?

Nästa sommar har jag skrivit om tv- och datorspel i ett decennium. 10 år. Allt sedan 2002 har ett gäng sajter och tidningar (för att inte nämna spel och konsoler) avverkats. Vissa större, andra mindre. På FZ har jag varit verksam sedan augusti 2008, även om det inte var förrän årsskiftet till 2009 som jag började skriva mer aktivt tack vare gamla chefredaktören John Severinson.

Fastän det såklart finns många som är betydligt äldre än mig i spelskrivargejmet så är ett decennium alltid ett decennium, och det var när jag reflekterade över den tid som gått som en tanke slog mig... Hur står det egentligen till med återväxten?

När jag började skriva om spel var jag inte mer än 14 år, och på den tiden kändes det som att små hobbysajter poppade upp och försvann så gott som hela tiden. Det fanns en hel drös med eldsjälar. Viljan övervann visserligen oftast kvalitén, men det var i alla fall ingen brist på ambitionen hos oss som slet dagligen utan att få ett endaste öre i kompensation. Även på forumen var det många som publicerade krönikor och recensioner i hopp om att bli "upptäckta" av någon större sajt eller tidning. Kort sagt kändes det som att det var betydligt mer liv och rörelse och det fanns ett överflöd av folk som ville titulera sig själva spelskribenter.

Visst sjutton känns det som att det där har försvunnit idag? Förr kunde jag räkna upp ett gäng (svenska) sajter på stående fot som var riktigt bra. Idag känner jag i ärlighetens namn bara till ett par tre stycken som jag skulle kunna tänka mig att besöka. Nivån på spelskrivandet har givetvis höjts extremt mycket sedan 2002, och jag tror det är där en del av problemet ligger. När läsarna började förvänta sig mer blev det mer tidskrävande att skriva, och då försvann helt enkelt många av de som tidigare skrivit lite då och då.

Samtidigt finns ju själva definitionen av drivna personer, som Alexander Cederholm, fortfarande kvar, så kanske släcktes inte lågan för de allra mest engagerade eldsjälarna.

... Vilket leder mig in på det här med "gamla" namn – det som egentligen var textens fokus.

Är det ändå inte en smula oroande att samma personer som skrev om spel för 10 år sedan fortfarande skriver om spel, medan väldigt få tillkommit? Vad var det som gick snett? Vad hände med folks sug efter att få skriva om sitt favoritintresse... Att få chansen att påverka vad andra spelintresserade tycker och tänker, och dela med sig av sin passion för spel som medium och underhållningsform?

Den svenska speljournalistiken är i behov av nytt blod. Vi har varit samma gäng som hasplat ur oss samma formuleringar år ut och år in i åratal.

Lite förändring vore bara av godo.

Älskar du spel och att skriva? Sök till FZ.

Det finns ett träd vid Kortedala torg. Mitt i en öken i förorten, med asfalt så långt ögat når, så står ett ensamt träd vid mitten av torget, omgivet av butiker och folk som stressar än hit och än dit. Jag brukar alltid tänka på det där trädet när jag går till Hemköp och handlar. Det finns liksom alltid i periferin när man går uppför de långa, stenbelagda trapporna och korsar det öppna torget för att nå Sveriges dyraste livsmedelsbutikskedja. Våren eller sommaren 2009 var en annan tid och jag var en helt annan person. Då tog jag och "M" den viktigaste och finaste bilden jag någonsin varit med på.

Det är lustigt när sånt händer. Spontana infall.

– Vi tar en bild ihop vid det där fina trädet, sade "M". Jag var trött och kånkade på massa tunga matkassar. Jag ville fan inte ta någon bild. Jag ville hem. Men okej, vi tog bilden.

Den blev ett kärt minne, av någon anledning. Av många fantastiska ögonblick så tyckte vi mest om bilden vid det där trädet, just när det slagit ut i full blom någon gång under våren eller sommaren 2009.

Allt började något år tidigare. Lång, lång utlandsvistelse i fjärran land. Nya intryck, nya människor. En resa som omskapade mig i grundvalarna och fick mig att se på saker och ting på helt nya, om än felaktiga, sätt. Den resan ledde så småningom till "M". Sedermera också till Espresso House, provhytter och det där trädet. Allt som spelade någon roll just då var nuet. Det var en fantastisk tid vi delade.

Nuet var verkligen otroligt. 2008, 2009. Men till sist hann ju verkligheten ikapp, den gör ju alltid det. Jag såg igenom chimären. Vår chimär som vi tillsammans omsorgsfullt byggt upp och matat livskraftigare genom alla de stunder vi spenderat med att bara vara.

Det fanns ingen återvändo längre. Jag kunde inte fortsätta. När saker och ting känns för bra för att vara sant så är de oftast också det.

Jag började tänka nya i nya banor. Tänka nya tankar. Världen öppnades framför mina ögon på ett sätt mitt tidigare väldigt inrutade hjärnkontor ryggade undan för. Det var plågsamt, men jag visste att det var sant och då kunde jag inte kämpa emot det. "M" hade så svårt att förstå förvandlingen. Något sådant fanns inte ens i periferin av hennes sinnesvärld. Vi försökte och försökte. Testade nya förhållningssätt, nya vinklar. Spelade på invanda gamla roller som inte längre fanns. Vi var otroligt dåliga skådespelare och varje sekund skar som en kniv i båda våra hjärtan.

Till slut så höll det ju inte längre. Såklart. Jag tog mitt livs svåraste beslut, mer av omtanke för "M" än för mig själv. Även om "M" inte förstod det då och kanske aldrig kommer att göra det. Vi hade ju så mycket som bara försvann.

Idag är det 2011 och höst. Jag tänker fortfarande tillbaka så fort jag närmar mig Kortedala torg. Men nu är trädet kalt och ödsligt. Inte alls så vackert och praktfullt som det var den där gången.

Hemma har jag sparat allt. Jag har trädbilden kvar. Den finns i en mapp tillsammans med massor av andra minnen. Jag har visserligen aldrig öppnat den där mappen eller kikat på den där trädbilden sedan det som hände för lite drygt två år sedan, men det är förbaskat skönt att veta att det fortfarande finns något kvar. Jag vet att "M" skulle förstå.

http://www.goteborgslokaler.se/ImageVault/Images/
id_552/compressionQuality_0/conversionFormatType_
WebSafe/filename_U657EHG53MuaPKtGVo7G.jpg/storage
_Edited/ImageVaultHandler.aspx

Höpp, trevligt med helg igen. Det firar vi med きゃり (Kyari:s) skönt random Pompom-låt, för jag måste ju fortsätta spä på myten om att jag är weeaboo.



Återstår att se hur många sekunder jag kan avhålla mig från att titta in på FZ denna helg. Tänkte jag skulle försöka komma igång ordentligt nu med en novell jag fick idén till, tidigare i veckan. :)

Bara en snabbuppdatering angående den utlovade augusti-recensionen av Xbox 360- och PS3-spelet Catherine. Som några av er påpekat så vet jag att jag lovade en recension strax efter USA-släppet, men eftersom spelet nyligen bekräftades för Europa-släpp så har vi bestämt att publicera recensionen i samband med att det går att köpa i svenska butiker. I höst eller vinter kommer recensionen, med andra ord.

Men jag kan redan nu säga att spelet är uppe och nosar på den övre delen av betygsskalan. Så om du har svårt att hålla dig till tåls och funderar på att importera så kan du göra det med gott samvete!

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge, åtminstone när man gillar spel och bor i Europa... :P

Under mina år som obotlig spelfanatiker har jag lirat igenom hundratals och åter hundratals spel till alla möjliga format. Vissa spelögonblick har varit mer frustrerande än roliga, och några sådana listar jag här. Listan fylls på löpande alltefter jag kommer ihåg gamla störiga minnen och är alltså based on a true story. Kanske kan du relatera, men förhoppningsvis inte.



Frustrerande spelögonblick #11: labyrint-gångarna i Phantasy Star

Phantasy Star till Master System må vara en av det sena 1980-talets mest odiskutabla klassiker, en riktig pionjär inom den (då) fräscha och spännande j-rpg-genren. Rieko Kodama och Sonic-mannen Yuji Naka (!) skapade ett äventyr som lyckades blanda in de bästa elementen från Dragon Quest samtidigt som det var något helt eget i och med science fiction-settingen. Det finns dock en sak som rättades till i de senare delarna, men som dock alltid stört mig med originalspelet.



Vad? Jo, förstapersonsperspektivet i fusk-3D som gör alla dungeons till en onavigerbar katastrof! Det är såklart lätt att förstå varför utvecklarna valde denna grafiska stil, då den såg mäkta imponerande ut för sin tid. Men kunde de inte åtminstone bjussat på en karta, kompass eller VAD SOM HELST så man slapp rita upp egna kartor på pappersark för att kunna navigera!?!?




Allra värst och tröstlöst kändes det på den karga isplaneten Dezoris, som var helt full med hemliga gångar, hemligheter och mysterier.









Detta är EN dungeon... Ja, det är nog för att göra även den bäste av oss snurrig innanför pannbenet!

Bara titta på ovanstående exempel på en av de knepigare dungeons ifrån spelet. Är detta något du skulle vilja utsätta dig för utan tillgång till karta? Det är HELT OMÖJLIGT ATT INTE GÅ VILSE, FÖR SJUTTON!

Jag skäms över att behöva erkänna det, men jag spelade igenom Phantasy Star med färdig-printade kartor en skolkamrat hittat på nätet. Man kan säga att det är ett frustrerande spelögonblick att behöva erkänna en sådan synd.

Under mina år som obotlig spelfanatiker har jag lirat igenom hundratals och åter hundratals spel till alla möjliga format. Vissa spelögonblick har varit mer frustrerande än roliga, och några sådana listar jag här. Listan fylls på löpande alltefter jag kommer ihåg gamla störiga minnen och är alltså based on a true story. Kanske kan du relatera, men förhoppningsvis inte.



Frustrerande spelögonblick #10: den obehagligaste plattformsbanan någonsin

Säkert har du spelat den gamla plattformsklassikern Super Ghouls 'n Ghosts till Super NES. Och om inte har du en fin upplevelse framför dig. Alla klagar alltid på hur jäkla svårt spelet var och om hur de fick slita för att få det bästa slutet... för min egen del är det något helt annat som för evigt satt djupa spår i min tentakelsliskiga själ.


TEH HORROR

Jag talar givetvis om fjärde banan, den banan som jag (ända sedan barnsben) kallat för "tarm-banan". Bana 4 i Super Ghouls 'n Ghosts är utan tvivel den obehagligaste plattformsbanan någonsin, med sina äckliga, fastnitade tänder i väggarna och de oförklarligt roterande rummen. Paniken som sprider sig när hela skärmen börjar blinka och du snabbt måste hoppa in i en av de roterande burarna gör mig alltid till ett nervvrak och den bisarra musiken förstärker bara intrycket att det här är helt fucked up.


Den betydligt mer sympatiska snöbanan

Det blir inte bättre när andra hälften av banan tar vid... det är den delen som för alltid etsat sig fast i mitt minne som "tarm-banan". Ståendes på en svävandes... öh, nånting, så åker du ohjälpligt framåt i vad som bara kan vara innandömet av en stor, äcklig demonfurste.

Livsfarlig, lila gas sprutar ur tarmöppningarna och skärmen vacklar konstant fram och tillbaka som ett obstinat ryskt vodkafyllo. Taggiga, levande organismer växer helt oförklarligt fram ur bakgrunden och allt påminner helt enkelt om den allra värsta av mardrömmar.

<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/y2U1lwgDxmI?fs=1&am
p;hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=
0xe87a9f"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/y2U1lwgDxmI?fs=1&amp;
hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=0x
e87a9f" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Världens vidrigaste plattformsbana kan ses här!

Som ung var jag totalt vettskrämd för denna bana och brukade alltid lämna över handkontrollen till en vän för just detta parti. Man kan säga att det var ett ytterst frustrerande spelögonblick. Men visst, jag har klarat banan på senare år... men det verkar som att den alltid kommer lämna djupa känslor av obehag och olust i hjärtat.

Minns du den ökända TARM-BANAN!??!?

Under mina år som obotlig spelfanatiker har jag lirat igenom hundratals och åter hundratals spel till alla möjliga format. Vissa spelögonblick har varit mer frustrerande än roliga, och några sådana listar jag här. Listan fylls på löpande alltefter jag kommer ihåg gamla störiga minnen och är alltså based on a true story. Kanske kan du relatera, men förhoppningsvis inte.



Frustrerande spelögonblick #9: att tiden går så vansinnigt långsamt i Rollercoaster Tycoon

Minns du Chris Sawyers klassiska Rollercoaster Tycoon -- spelet som egentligen skulle blivit en ny del i Transport Tycoon-serien innan den bäste herrn blev besatt av bergochdalbanor och sockervadd? Titeln är hur som helst ett alldeles utomordentligt välgjort spel fantastiskt nog ett enmansprojekt i princip helt skrivet i assembly (!).



Jag har varma minnen av Rollercoaster Tycoon och det är fortfarande ett spel jag gång på gång återvänder till för att bygga den ultimata nöjesparken. Det finns dock ett stort problem i det här spelet som irriterar mig något helt otroligt när man ska spela igenom kampanjens alla scenarion.

...
...
...

TIDEN! Jag menar, VAFAN!? Ponera att du har 20+ scenarion att ta dig igenom och du i princip klarat banan med hälften av scenariotiden kvar... vad gör du? Jo, spolar fram eller höjer hastigheten SÅKLART! Men kan man göra detta i Rollercoaster Tycoon? Neeeeeeeeej, istället får du sitta och vänta i timmar på att banan ska ta slut utan att göra ett smack! Än värre är att du inte kan lämna datorn under tiden, eftersom en urspårande bergochdalbana eller dylikt jäkelskap snabbt förvandlar din välmående park till en illa ansedd, nedskräpad soptipp om du inte konstant är på hugget.



VAD TÄNKTE DE MED!!??!?!!?? Efter mycket om och men klarade jag äntligen hela huvudkampanjen i Rollercoaster Tycoon tidigare i höstas. Det tog flera månader, men knappast för att spelet var svårt (det var det inte) eller att det inte var roligt (det var det). Vad som tog tid och kraft var istället den enorma dödtid varje scenario tvingade mig till, då jag bokstavligen satt som en idiot och stirrade på datorskärmen en timme eller två i väntan på att få upp grattis-skylten. Man kan säga att det hela var ett enda långt, utdraget frustrerande spelögonblick.

En snabb titt runt nätet visar att det finns två expansioner med helt galet mycket nya banor att ta sig igenom för den som orkar. Om jag ska spela de också?

.................................................
.................................................
.................................................
.................................................
.......................

Under mina år som obotlig spelfanatiker har jag lirat igenom hundratals och åter hundratals spel till alla möjliga format. Vissa spelögonblick har varit mer frustrerande än roliga, och några sådana listar jag här. Listan fylls på löpande alltefter jag kommer ihåg gamla störiga minnen och är alltså based on a true story. Kanske kan du relatera, men förhoppningsvis inte.



Frustrerande spelögonblick #8: att Star Ocean 4 suger så episkt mycket

Jag älskar de tre första Star Ocean-spelen. De har en alldeles särskild plats i mitt tentakel-slemmiga hjärta, och de har det eftersom de är sjukt bra. Ettan har:

<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/pghs60RFErQ?fs=1&am
p;hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=
0xe87a9f"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/pghs60RFErQ?fs=1&amp;
hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=0x
e87a9f" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>

ett störtcoolt intro med samplade röster WHOAAAA! Tvåan är inte sämre med sitt:

<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/GMpz8FtaVpg?fs=1&am
p;hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=
0xe87a9f"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/GMpz8FtaVpg?fs=1&amp;
hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=0x
e87a9f" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>

Item Create-system som tillhör bland det roligaste och mest originella jag sett i ett j-rpg. Sen har vi trean:

<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/u9MMsIM8o-w?fs=1&am
p;hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=
0xe87a9f"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/u9MMsIM8o-w?fs=1&amp;
hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=0x
e87a9f" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>

som var ganska awesome rent allmänt, så länge vi förtränger slutet.

Star Ocean 4 däremot... Wow, vilket trainwreck. Var ska man börja? I del fyra har Tri-Ace sjabblat bort allt som gjort de gamla delarna så bra och istället ersatt den sköna utforskningskänslan och det djupa spelsystemet med japansk slapstick och obehagliga, levande dockor till karaktärsmodeller. Till och med det seriens signum, stridssystemet, har blivit en krånglig röra och inte alls lika intuitivt och kul som föregående delar.

<object width="640" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/YUpEKPb15Cw?fs=1&am
p;hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=
0xe87a9f"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/YUpEKPb15Cw?fs=1&amp;
hl=sv_SE&amp;rel=0&amp;color1=0xcc2550&amp;color2=0x
e87a9f" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="640" height="385"></embed></object>
Japansk "humor" när den är som allra mest... creepy

Ja, faktum är att jag sällan blivit så besviken som jag blev av Star Ocean 4. Man skulle kunna säga att de timmar jag spenderade med spelet är ett enda långt, utdraget och frustrerat spelögonblick. Från en studio som tidigare levererat fullträff efter fullträff kommer en riktig stinkare som fläckar ner hela serien, och om det är i denna riktning Tri-Ace tänkt ta serien i framtiden hoppas jag på en snar nedläggning snarare än en femte del.

... å andra sidan är det inte mycket rätt j-rpg-spelen åstadkommit denna konsolgeneration, så kanske är det bättre att vi skrotar hela genren istället?