Vem är du, vem är vi? Vem var vi igår och vem är vi idag. Vem kommer vi att vara? Är man "vi" eller "jag". Spelar det någon roll? Bakom varje hörn kan ett spöke när som helst dyka upp. Vem är du och vad vill du mig? Varför är fast i denna labyrint utan slut? Men är man verkligen fast när man hela tiden rör sig, framåt eller bakåt – åt något av väderstreckens alla håll?

Hur definierar man att "vara fast"? Om man ständigt rör på sig, skapar nya mål och uppnår saker men i slutändan ändå, ofrånkomligen, hamnar tillbaks på noll. Är man fast då, fastän man uppnår nya saker men börjar om? Nycklarna finns där men ändå inte. Ibland ser jag dem som en suddig kontur i labyrintens mitt... ibland inte. Vems nycklar är de och varför stjäl jag dem? Fast att vi "stjäl" nycklarna är kanske ett onödigt värdeladdat begrepp när man befinner sig i en oändlig, ständigt förändrande men evig labyrint? Hur många nycklar finns det egentligen? Varför är de så åtråvärda? Oavsett om man tar nycklarna eller ej slutar man på samma punkt, om än med varierande siffra. Kan nycklarnas värde värderas i antal liv de skördar, är de rentav onda? Bananen har slutat prata med mig, gudskelov.

Tankar kring utseende och fysiska attribut. Vem bestämmer poängen och varför? Om jag gillar körsbär mer än äpple, hur kommer det sig att mina preferenser inte avspeglas i ett högre värde? Varför är det alltid någon annan som anger spelreglerna – mår vi verkligen bra av det? Varför skapar vi inte vår egen värld utifrån egna perspektiv, egna tankemönster? Vem är du att komma här och sätta poäng på mina upplevelser? Jag jagar vem jag vill, vad jag vill och hur jag vill. Jag är inte med i der här spelet för att besegra någon på andras villkor.

En vuxen, fritt tänkande individ fången i det kollektivas labyrint liksom alla andra. Välj fel väg i korsningen och kanske kommer spöket och tar dig. Välj rätt och bli superstark. Ät upp och förinta allt som kommer i din väg. Tänk på poängen! Hur kommer det sig att vi blev så här, varför pratar vi inte istället om det? Hur tänker du och hur tänker spöket? Är spökena jämställda, fastän de kommer i olika färg och kön? Vem är vem och vem är "du"?

Hur känner man igen känslan av hopplöshet... att ständigt jaga poängen i livet? Vad spelar det för roll när man dör och ändå får en ny chans? Är varje nytt liv lika mycket värt, eller bedömer vi liven utefter hur många poäng varje omgång genererade? Hur ska vi tolka livet? Och återigen; vem bestämmer poängen?

Smakar något godare för det ser godare ut, eller är det något annat? Om vänsterhörnets körsbär smakar godare än den övermogna bananen, hur mycket beror det då på den faktiska, äkta känslan och hur mycket är mental påverkan? Vi är ändå fast i labyrinten vad vi än gör och ingen av oss kommer ut, tänk på det. Vi agerar allesammans, spökena och du, som att vi är fast här eftersom vi är fast här. Så må det vara, men vem säger att det inte finns en utväg? Och återigen; vem bestämmer poängen? Om du, han, vi, jag och de splittrar bilderna och skapar egna verkligheter, kan vi då ta kontrollen också över poängställningen?

Kanske börja leva på egna villkor, med egna poänger och mål? Låta varje individ skapa egna slutmål och sin helt egna poäng? Ja, varför är Linköping så långt borta? Det är närmare än Egypten, men spelar det egentligen någon roll när det inte är HÄR? Vem vet, och vad är egentligen syftet med helt oförfalskade, befriade tankar som lever sina egna liv? Behöver vi alltid syftet?

Hur ofta stöter man på sånt? Kanske är poängen att vi alla måste skapa oss egna poänger. Vi vet inte vilka poänger vi eftersträvar när vi inte eftersträvar dem. Vi skapar poäng genom att skapa poäng. Ibland är det inte svårare än så. Ibland kommer riktad energi som skriker att det har POÄNGEN, se bara på Heavy Rain eller Braid. Men utan att skapa poängen åt dig säger Pac-Man oss alla så mycket mer om livet än något annat spel någonsin kan göra.

Det är livet i ett eget litet mikrokosmos, livet i livet. Upptäck det idag!