Idag var en tämligen vanlig dag i det göteborgska livet och levernet. Det regnade ute. Det brukar innebära roliga småbarn som hoppar i vattenpölar och ännu roligare vuxna människor som ser jättebesvärade ut när det faller regndroppar på deras ansikten. Det innebär också livsfarliga trafikkorsningar och spännande chansningar mot röda gubbar. Men vid närmare eftertanke brukar det sistnämnda gälla, även de dagar då det (mot all förmodan) inte regnar.

Det var som sagt en ganska vanlig dag, med universitetsföreläsningar i formgivning och typografi mellan nio till sexton. Jag köpte en kaffe för att hålla mig vaken. En kamrat tiggde till sig en läskeblask – något som omedelbart registrerades i den småländska frontalloben där mitt raffinerade system för "Bjuda & Bjudningar" huserar. Ända sedan en Indonesien-resa där det sociala bjudningssystemet användes in absurdum till vänster och höger så har jag avskytt hur rörigt sånt kan bli, men det är en annan historia.

Hur som helst.

Under eftermiddagen stämde jag träff med någon som jag skulle köpa en begagnad kursbok av. Det gjorde saker och ting lite ovanligare än vanligt. Det är ju inte varje dag man får känna sig så kulturellt bevandrad att man spatserar omkring för att inhandla obskyr kurslitteratur, liksom. Men, tro't eller ej, det skulle faktiskt bli ännu bättre!

Personen ifråga, det var en ytterst charmant dam av asiatiskt ursprung, var nämligen alldeles otroligt söt. Och hon verkade skärpt också – förmodligen för att hon läst boken.

Men nu är det ju så att man givetvis inte står och pratar hur länge som helst med en total främling som bara vill bli av med en smart bok.

Det vore ju konstigt.

Så efter bara några minuter var det tack och adjö och hoppas-jag-får-köpa-en-bok-av-dig-igen. Jag hamnar ofta i såna situationer där jag träffar trevliga tjejer som jag aldrig kommer träffa igen. Tänker att jag förhoppningsvis träffar personen igen, men oftast kommer någon ny situation ganska fort därefter så jag glömmer lätt bort den föregående och den inträffar därmed aldrig. Men denna gången tänkte jag att det inte skulle bli så. Istället skulle det bli annorlunda, tänkte jag. Så fastän vi sa tack och adjö och jag sa hoppas-jag-får-köpa-en-bok-av-dig-igen så började jag fundera.

Det bästa hade givetvis varit att säga något mer när vi väl träffades, men eftersom jag är en slötänkt stackare så kommer jag oftast på sådana saker när det redan är för sent. Men! Jag har ju den okända bok-främlingens telefonnummer! Hm. Så. Jag satte mig vid statyn vid Kungsportsplatsen och funderade en stund.

I ärlighetens namn så funderade jag ganska länge – säkert 10 minuter – och vägde för- och nackdelar. Skulle ett eventuellt litet SMS få mig att framstå som en psykopatisk dödsmördare, skulle det vara något negativt?

Men hur jag än resonerade så kom jag fram till att det, trots allt, nog var ganska harmlöst. Förmodligen såg jag ganska rolig ut när jag satt där och tänkte, för jag brukar se ganska rolig ut då.

Sagt och gjort så skickade jag ett textmeddelande till den mystiska bok-främlingen och frågade om hon händelsevis skulle vilja insupa en slurk kaffe i Sensationellt sällskap någon gång i en icke angiven framtid. Efter att jag skickade meddelandet så tänkte jag "Jävlar, du är så jävla korkad" och log lite grann för mig själv. Om jag hade velat hade jag kunnat skriva att vår svenske kung Karl IX säkerligen också hade lett emot mig, på sin häst, om han nu hade varit kapabel till det och inte av sten. Samt levande, givetvis. Men sånt skriver jag inte för det vore ju alldeles uppåt väggarna tokigt.

Hur som helst så väntade jag en stund på om jag skulle få ett snabbt svar.

Det uteblev, så jag tänkte att hon helt enkelt ignorerade mig och hoppades att jag skulle försvinna om min existens inte bekräftades. Tilltaget tycktes funka ganska bra, men efter någon timma fick jag äntligen ett svar. Då hade jag redan hunnit med människoslalom i Nordstan, åka spårvagn och köpa jättebillig frukt av Fruktaraberna utanför Lidl vid Gärdsås torg. Jag är hyfsat säker på att deras lilla improviserade stånd inte heter Fruktaraberna egentligen, men eftersom de envisas med bara arabiska skyltar så får de skylla sig själva.

Jaja, skit i det. Poängen var bara att man hinner göra jättemycket på en hel timme medan ens små förväntningar sakta, sakta pyser ur den lilla Förväntansballongen som är granne till "Bjuda & Bjudningar"-centrumet i min hjärnas frontallob.

"Tack så mycket för den fina frågan, men jag är redan upptagen. Ha det bra!" blev svaret, och så var det med den saken. Jag kunde först inte sätta fingret på varför, men faktum var att det kändes jättebra att få nobben! Ja, inte "bra" på så vis att jag är en självplågare eller så, utan "bra" på så vis att det känns bra på riktigt.

Jag tänkte att "tänk att en sån liten frågan till en främling, från en främling, kan göra någon glad". Att döma av de glada gubbarna och tonen hade den asiatiska bokfrämlingen blivit glad av min stilla förfrågan, fastän hon inte ens var intresserad. Istället för att oroa mig för att framstå som en psykopatisk dödsmördare i dylika sammanhang så har jag kanske inte riktigt så mycket att förlora på att förlora, som jag först trodde.

Istället vände jag till och med en förlust till en vinst, på sitt sätt.

Sensmoralen i denna lilla historia är helt enkelt att det inte är så knasigt att göra knasiga saker, faktiskt. Om fler agerade på sina impulser och bjöd ut asiatiska (eller för den delen ariska) bokfrämlingar så skulle det kanske inte lösa alla krig i världen, men det skulle säkert få någon att le. För när allt kommer omkring handlar ju allt om att man vinner ibland och förlorar ibland. Tricket är bara att förlora sensationellt.


En sensationell looser – nu på arabiska!