Ja, efter denna tidiga aftons Battlefield: 2143-spekulerande, kärleksmässiga beslutsångest och 80-talsfantastiska retro-mys så går jag nu på jullov från FZ-newsandet till och med mitten av januari.


Nu tar jag mitt pick och pack och drar...

Men jag kommer givetvis fortsätta att existera och kommentera saker och ting här på vårt kära FZ även medan jag är "borta". Helt av med mig blir ni inte...

Tjipp!

Hur mår svensk speljournalistik egentligen?

Nästa sommar har jag skrivit om tv- och datorspel i ett decennium. 10 år. Allt sedan 2002 har ett gäng sajter och tidningar (för att inte nämna spel och konsoler) avverkats. Vissa större, andra mindre. På FZ har jag varit verksam sedan augusti 2008, även om det inte var förrän årsskiftet till 2009 som jag började skriva mer aktivt tack vare gamla chefredaktören John Severinson.

Fastän det såklart finns många som är betydligt äldre än mig i spelskrivargejmet så är ett decennium alltid ett decennium, och det var när jag reflekterade över den tid som gått som en tanke slog mig... Hur står det egentligen till med återväxten?

När jag började skriva om spel var jag inte mer än 14 år, och på den tiden kändes det som att små hobbysajter poppade upp och försvann så gott som hela tiden. Det fanns en hel drös med eldsjälar. Viljan övervann visserligen oftast kvalitén, men det var i alla fall ingen brist på ambitionen hos oss som slet dagligen utan att få ett endaste öre i kompensation. Även på forumen var det många som publicerade krönikor och recensioner i hopp om att bli "upptäckta" av någon större sajt eller tidning. Kort sagt kändes det som att det var betydligt mer liv och rörelse och det fanns ett överflöd av folk som ville titulera sig själva spelskribenter.

Visst sjutton känns det som att det där har försvunnit idag? Förr kunde jag räkna upp ett gäng (svenska) sajter på stående fot som var riktigt bra. Idag känner jag i ärlighetens namn bara till ett par tre stycken som jag skulle kunna tänka mig att besöka. Nivån på spelskrivandet har givetvis höjts extremt mycket sedan 2002, och jag tror det är där en del av problemet ligger. När läsarna började förvänta sig mer blev det mer tidskrävande att skriva, och då försvann helt enkelt många av de som tidigare skrivit lite då och då.

Samtidigt finns ju själva definitionen av drivna personer, som Alexander Cederholm, fortfarande kvar, så kanske släcktes inte lågan för de allra mest engagerade eldsjälarna.

... Vilket leder mig in på det här med "gamla" namn – det som egentligen var textens fokus.

Är det ändå inte en smula oroande att samma personer som skrev om spel för 10 år sedan fortfarande skriver om spel, medan väldigt få tillkommit? Vad var det som gick snett? Vad hände med folks sug efter att få skriva om sitt favoritintresse... Att få chansen att påverka vad andra spelintresserade tycker och tänker, och dela med sig av sin passion för spel som medium och underhållningsform?

Den svenska speljournalistiken är i behov av nytt blod. Vi har varit samma gäng som hasplat ur oss samma formuleringar år ut och år in i åratal.

Lite förändring vore bara av godo.

Älskar du spel och att skriva? Sök till FZ.

Det finns ett träd vid Kortedala torg. Mitt i en öken i förorten, med asfalt så långt ögat når, så står ett ensamt träd vid mitten av torget, omgivet av butiker och folk som stressar än hit och än dit. Jag brukar alltid tänka på det där trädet när jag går till Hemköp och handlar. Det finns liksom alltid i periferin när man går uppför de långa, stenbelagda trapporna och korsar det öppna torget för att nå Sveriges dyraste livsmedelsbutikskedja. Våren eller sommaren 2009 var en annan tid och jag var en helt annan person. Då tog jag och "M" den viktigaste och finaste bilden jag någonsin varit med på.

Det är lustigt när sånt händer. Spontana infall.

– Vi tar en bild ihop vid det där fina trädet, sade "M". Jag var trött och kånkade på massa tunga matkassar. Jag ville fan inte ta någon bild. Jag ville hem. Men okej, vi tog bilden.

Den blev ett kärt minne, av någon anledning. Av många fantastiska ögonblick så tyckte vi mest om bilden vid det där trädet, just när det slagit ut i full blom någon gång under våren eller sommaren 2009.

Allt började något år tidigare. Lång, lång utlandsvistelse i fjärran land. Nya intryck, nya människor. En resa som omskapade mig i grundvalarna och fick mig att se på saker och ting på helt nya, om än felaktiga, sätt. Den resan ledde så småningom till "M". Sedermera också till Espresso House, provhytter och det där trädet. Allt som spelade någon roll just då var nuet. Det var en fantastisk tid vi delade.

Nuet var verkligen otroligt. 2008, 2009. Men till sist hann ju verkligheten ikapp, den gör ju alltid det. Jag såg igenom chimären. Vår chimär som vi tillsammans omsorgsfullt byggt upp och matat livskraftigare genom alla de stunder vi spenderat med att bara vara.

Det fanns ingen återvändo längre. Jag kunde inte fortsätta. När saker och ting känns för bra för att vara sant så är de oftast också det.

Jag började tänka nya i nya banor. Tänka nya tankar. Världen öppnades framför mina ögon på ett sätt mitt tidigare väldigt inrutade hjärnkontor ryggade undan för. Det var plågsamt, men jag visste att det var sant och då kunde jag inte kämpa emot det. "M" hade så svårt att förstå förvandlingen. Något sådant fanns inte ens i periferin av hennes sinnesvärld. Vi försökte och försökte. Testade nya förhållningssätt, nya vinklar. Spelade på invanda gamla roller som inte längre fanns. Vi var otroligt dåliga skådespelare och varje sekund skar som en kniv i båda våra hjärtan.

Till slut så höll det ju inte längre. Såklart. Jag tog mitt livs svåraste beslut, mer av omtanke för "M" än för mig själv. Även om "M" inte förstod det då och kanske aldrig kommer att göra det. Vi hade ju så mycket som bara försvann.

Idag är det 2011 och höst. Jag tänker fortfarande tillbaka så fort jag närmar mig Kortedala torg. Men nu är trädet kalt och ödsligt. Inte alls så vackert och praktfullt som det var den där gången.

Hemma har jag sparat allt. Jag har trädbilden kvar. Den finns i en mapp tillsammans med massor av andra minnen. Jag har visserligen aldrig öppnat den där mappen eller kikat på den där trädbilden sedan det som hände för lite drygt två år sedan, men det är förbaskat skönt att veta att det fortfarande finns något kvar. Jag vet att "M" skulle förstå.

Idag var en tämligen vanlig dag i det göteborgska livet och levernet. Det regnade ute. Det brukar innebära roliga småbarn som hoppar i vattenpölar och ännu roligare vuxna människor som ser jättebesvärade ut när det faller regndroppar på deras ansikten. Det innebär också livsfarliga trafikkorsningar och spännande chansningar mot röda gubbar. Men vid närmare eftertanke brukar det sistnämnda gälla, även de dagar då det (mot all förmodan) inte regnar.

Det var som sagt en ganska vanlig dag, med universitetsföreläsningar i formgivning och typografi mellan nio till sexton. Jag köpte en kaffe för att hålla mig vaken. En kamrat tiggde till sig en läskeblask – något som omedelbart registrerades i den småländska frontalloben där mitt raffinerade system för "Bjuda & Bjudningar" huserar. Ända sedan en Indonesien-resa där det sociala bjudningssystemet användes in absurdum till vänster och höger så har jag avskytt hur rörigt sånt kan bli, men det är en annan historia.

Hur som helst.

Under eftermiddagen stämde jag träff med någon som jag skulle köpa en begagnad kursbok av. Det gjorde saker och ting lite ovanligare än vanligt. Det är ju inte varje dag man får känna sig så kulturellt bevandrad att man spatserar omkring för att inhandla obskyr kurslitteratur, liksom. Men, tro't eller ej, det skulle faktiskt bli ännu bättre!

Personen ifråga, det var en ytterst charmant dam av asiatiskt ursprung, var nämligen alldeles otroligt söt. Och hon verkade skärpt också – förmodligen för att hon läst boken.

Men nu är det ju så att man givetvis inte står och pratar hur länge som helst med en total främling som bara vill bli av med en smart bok.

Det vore ju konstigt.

Så efter bara några minuter var det tack och adjö och hoppas-jag-får-köpa-en-bok-av-dig-igen. Jag hamnar ofta i såna situationer där jag träffar trevliga tjejer som jag aldrig kommer träffa igen. Tänker att jag förhoppningsvis träffar personen igen, men oftast kommer någon ny situation ganska fort därefter så jag glömmer lätt bort den föregående och den inträffar därmed aldrig. Men denna gången tänkte jag att det inte skulle bli så. Istället skulle det bli annorlunda, tänkte jag. Så fastän vi sa tack och adjö och jag sa hoppas-jag-får-köpa-en-bok-av-dig-igen så började jag fundera.

Det bästa hade givetvis varit att säga något mer när vi väl träffades, men eftersom jag är en slötänkt stackare så kommer jag oftast på sådana saker när det redan är för sent. Men! Jag har ju den okända bok-främlingens telefonnummer! Hm. Så. Jag satte mig vid statyn vid Kungsportsplatsen och funderade en stund.

I ärlighetens namn så funderade jag ganska länge – säkert 10 minuter – och vägde för- och nackdelar. Skulle ett eventuellt litet SMS få mig att framstå som en psykopatisk dödsmördare, skulle det vara något negativt?

Men hur jag än resonerade så kom jag fram till att det, trots allt, nog var ganska harmlöst. Förmodligen såg jag ganska rolig ut när jag satt där och tänkte, för jag brukar se ganska rolig ut då.

Sagt och gjort så skickade jag ett textmeddelande till den mystiska bok-främlingen och frågade om hon händelsevis skulle vilja insupa en slurk kaffe i Sensationellt sällskap någon gång i en icke angiven framtid. Efter att jag skickade meddelandet så tänkte jag "Jävlar, du är så jävla korkad" och log lite grann för mig själv. Om jag hade velat hade jag kunnat skriva att vår svenske kung Karl IX säkerligen också hade lett emot mig, på sin häst, om han nu hade varit kapabel till det och inte av sten. Samt levande, givetvis. Men sånt skriver jag inte för det vore ju alldeles uppåt väggarna tokigt.

Hur som helst så väntade jag en stund på om jag skulle få ett snabbt svar.

Det uteblev, så jag tänkte att hon helt enkelt ignorerade mig och hoppades att jag skulle försvinna om min existens inte bekräftades. Tilltaget tycktes funka ganska bra, men efter någon timma fick jag äntligen ett svar. Då hade jag redan hunnit med människoslalom i Nordstan, åka spårvagn och köpa jättebillig frukt av Fruktaraberna utanför Lidl vid Gärdsås torg. Jag är hyfsat säker på att deras lilla improviserade stånd inte heter Fruktaraberna egentligen, men eftersom de envisas med bara arabiska skyltar så får de skylla sig själva.

Jaja, skit i det. Poängen var bara att man hinner göra jättemycket på en hel timme medan ens små förväntningar sakta, sakta pyser ur den lilla Förväntansballongen som är granne till "Bjuda & Bjudningar"-centrumet i min hjärnas frontallob.

"Tack så mycket för den fina frågan, men jag är redan upptagen. Ha det bra!" blev svaret, och så var det med den saken. Jag kunde först inte sätta fingret på varför, men faktum var att det kändes jättebra att få nobben! Ja, inte "bra" på så vis att jag är en självplågare eller så, utan "bra" på så vis att det känns bra på riktigt.

Jag tänkte att "tänk att en sån liten frågan till en främling, från en främling, kan göra någon glad". Att döma av de glada gubbarna och tonen hade den asiatiska bokfrämlingen blivit glad av min stilla förfrågan, fastän hon inte ens var intresserad. Istället för att oroa mig för att framstå som en psykopatisk dödsmördare i dylika sammanhang så har jag kanske inte riktigt så mycket att förlora på att förlora, som jag först trodde.

Istället vände jag till och med en förlust till en vinst, på sitt sätt.

Sensmoralen i denna lilla historia är helt enkelt att det inte är så knasigt att göra knasiga saker, faktiskt. Om fler agerade på sina impulser och bjöd ut asiatiska (eller för den delen ariska) bokfrämlingar så skulle det kanske inte lösa alla krig i världen, men det skulle säkert få någon att le. För när allt kommer omkring handlar ju allt om att man vinner ibland och förlorar ibland. Tricket är bara att förlora sensationellt.


En sensationell looser – nu på arabiska!

Det är underbart med folk som säger vad de tycker. Även om den här frustrerade mannen befinner sig på lite väl djupt vatten med vissa påståenden tycker jag också att han har en del intressanta åsikter.

Dessutom: vilken svada!

Höpp, trevligt med helg igen. Det firar vi med きゃり (Kyari:s) skönt random Pompom-låt, för jag måste ju fortsätta spä på myten om att jag är weeaboo.



Återstår att se hur många sekunder jag kan avhålla mig från att titta in på FZ denna helg. Tänkte jag skulle försöka komma igång ordentligt nu med en novell jag fick idén till, tidigare i veckan. :)

Bara en snabbuppdatering angående den utlovade augusti-recensionen av Xbox 360- och PS3-spelet Catherine. Som några av er påpekat så vet jag att jag lovade en recension strax efter USA-släppet, men eftersom spelet nyligen bekräftades för Europa-släpp så har vi bestämt att publicera recensionen i samband med att det går att köpa i svenska butiker. I höst eller vinter kommer recensionen, med andra ord.

Men jag kan redan nu säga att spelet är uppe och nosar på den övre delen av betygsskalan. Så om du har svårt att hålla dig till tåls och funderar på att importera så kan du göra det med gott samvete!

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge, åtminstone när man gillar spel och bor i Europa... :P

Kvällens lite spontana infall att trolla FZ:s mästerbloggare fick mig att tänka på en gammal ung godbit, nämligen drottning Boxxy. Undras vart hon håller hus idag?

Vem är du, vem är vi? Vem var vi igår och vem är vi idag. Vem kommer vi att vara? Är man "vi" eller "jag". Spelar det någon roll? Bakom varje hörn kan ett spöke när som helst dyka upp. Vem är du och vad vill du mig? Varför är fast i denna labyrint utan slut? Men är man verkligen fast när man hela tiden rör sig, framåt eller bakåt – åt något av väderstreckens alla håll?

Hur definierar man att "vara fast"? Om man ständigt rör på sig, skapar nya mål och uppnår saker men i slutändan ändå, ofrånkomligen, hamnar tillbaks på noll. Är man fast då, fastän man uppnår nya saker men börjar om? Nycklarna finns där men ändå inte. Ibland ser jag dem som en suddig kontur i labyrintens mitt... ibland inte. Vems nycklar är de och varför stjäl jag dem? Fast att vi "stjäl" nycklarna är kanske ett onödigt värdeladdat begrepp när man befinner sig i en oändlig, ständigt förändrande men evig labyrint? Hur många nycklar finns det egentligen? Varför är de så åtråvärda? Oavsett om man tar nycklarna eller ej slutar man på samma punkt, om än med varierande siffra. Kan nycklarnas värde värderas i antal liv de skördar, är de rentav onda? Bananen har slutat prata med mig, gudskelov.

Tankar kring utseende och fysiska attribut. Vem bestämmer poängen och varför? Om jag gillar körsbär mer än äpple, hur kommer det sig att mina preferenser inte avspeglas i ett högre värde? Varför är det alltid någon annan som anger spelreglerna – mår vi verkligen bra av det? Varför skapar vi inte vår egen värld utifrån egna perspektiv, egna tankemönster? Vem är du att komma här och sätta poäng på mina upplevelser? Jag jagar vem jag vill, vad jag vill och hur jag vill. Jag är inte med i der här spelet för att besegra någon på andras villkor.

En vuxen, fritt tänkande individ fången i det kollektivas labyrint liksom alla andra. Välj fel väg i korsningen och kanske kommer spöket och tar dig. Välj rätt och bli superstark. Ät upp och förinta allt som kommer i din väg. Tänk på poängen! Hur kommer det sig att vi blev så här, varför pratar vi inte istället om det? Hur tänker du och hur tänker spöket? Är spökena jämställda, fastän de kommer i olika färg och kön? Vem är vem och vem är "du"?

Hur känner man igen känslan av hopplöshet... att ständigt jaga poängen i livet? Vad spelar det för roll när man dör och ändå får en ny chans? Är varje nytt liv lika mycket värt, eller bedömer vi liven utefter hur många poäng varje omgång genererade? Hur ska vi tolka livet? Och återigen; vem bestämmer poängen?

Smakar något godare för det ser godare ut, eller är det något annat? Om vänsterhörnets körsbär smakar godare än den övermogna bananen, hur mycket beror det då på den faktiska, äkta känslan och hur mycket är mental påverkan? Vi är ändå fast i labyrinten vad vi än gör och ingen av oss kommer ut, tänk på det. Vi agerar allesammans, spökena och du, som att vi är fast här eftersom vi är fast här. Så må det vara, men vem säger att det inte finns en utväg? Och återigen; vem bestämmer poängen? Om du, han, vi, jag och de splittrar bilderna och skapar egna verkligheter, kan vi då ta kontrollen också över poängställningen?

Kanske börja leva på egna villkor, med egna poänger och mål? Låta varje individ skapa egna slutmål och sin helt egna poäng? Ja, varför är Linköping så långt borta? Det är närmare än Egypten, men spelar det egentligen någon roll när det inte är HÄR? Vem vet, och vad är egentligen syftet med helt oförfalskade, befriade tankar som lever sina egna liv? Behöver vi alltid syftet?

Hur ofta stöter man på sånt? Kanske är poängen att vi alla måste skapa oss egna poänger. Vi vet inte vilka poänger vi eftersträvar när vi inte eftersträvar dem. Vi skapar poäng genom att skapa poäng. Ibland är det inte svårare än så. Ibland kommer riktad energi som skriker att det har POÄNGEN, se bara på Heavy Rain eller Braid. Men utan att skapa poängen åt dig säger Pac-Man oss alla så mycket mer om livet än något annat spel någonsin kan göra.

Det är livet i ett eget litet mikrokosmos, livet i livet. Upptäck det idag!

EXTRA EXTRA

Som regelbundna läsare av artikelserien om Den Somaliske Piratens Liv & Leverne™ märkt har det varit tunt med piratnyheter senaste månaden. Orsaken är ett tips SSSSS-redaktören snappade upp för några veckor sedan av en Mycket. Nära. Källa. Ibland också kallad "flickvän".

Källan, som själv är somalier och därför påstår sig bättre känna igen andra somalier än gemene svennebanan, hävdar nämligen att den illustrerande somaliska piratbild SSSSS-bloggen nyttjat i de senaste inläggen ÄR EN BLUFF!

– Det är inte en somalier, det ser jag direkt på kläderna och personerna i bakgrunden. Det ser mer ut som en filippin, säger källan exklusivt för SSSSS-bloggen.

Hela februari månad har därför gått åt att lokalisera den mystiske mannen. Utan lycka. Det vore naturligtvis ett stort slag mot SSSSS-publikationens trovärdighet om bilden visar sig vara en FÖRFALSKNING.

När media ställer redaktör Sebastian Lind mot väggen är han helt säker – SSSSS har inte gjort något fel. SSSSS fortsätter vara världens enda, seriösa publikation som kämpar för de somaliska piraternas rätt till sin alternativa livsstil.

– Det är beklagligt om bilden är felaktig. Men då är det knappast jag eller någon annan medarbetare på SSSSS-bloggen som gjort fel. Vi skrev klart och tydligt in söksträngen "Somali Pirate" i Googles bildsökmotor och om resultatet blev fel är det Googles ansvar, säger han.

– Testa att skriva in det själv så får du beviset med egna ögon!

SSSSS-bloggen arbetar just nu febrilt med att jämföra bilder på somalier, filippiner och övriga för att komma fram till om källans uppgifter stämmer eller ej.

Vi behöver därför din hjälp!

Är du, eller känner du, mannen på bilden? Hör då av dig till oss så vi kan gå till botten med denna kontrovers en gång för alla!

FN och övriga världssamfundet genomför illasinnade räder mot de stackars somaliska piraterna I DETTA NU. SSSSS-bloggens kritiska öga återgår hädanefter istället till den traditionella rapporteringen kring övergreppen SVENSKA TIDNINGAR INTE VÅGAR TALA OM.