IEGOCENTRIC
8
pointer
Destiny - The Dark Below
Skrivet 2014-11-21 10:57, av walter_iego

Snart dags för DLC 1. Det ser kul ut för oss som fortfarande spelar Destiny. Jag fastande som sagt för ett tag sedan igen och är glad att man har gjort en del förändringar / förbättringar. Dock har den första raiden fortfarande ett stort antal buggar Bungie borde ha fixat för länge sedan. Felfria spel är tydligen något man inte kan begära längre.

9
pointer
Besviken på GTA-V (PS4)
Skrivet 2014-11-20 23:35, av walter_iego

Bild

Även Mel Gibson hänger läpp ...

Här kliver man in i sin spelstuga, liksom skickar iväg GTA-V-disken in i PS4:an med en enkel handföring, laddar ned den stora patchen på över 1Gb, installerar sedan spelet (som tar en halvtimme), och lägger sig sedan ned i den mjuka fluffiga sängen och förväntar sig ett fantastiskt äventyr med fantastiska kontroller.

Den förstnämnda gör mig inte besviken. Den fiktiva staden "Los Santos" och allt vad det heter, ser helt OK ut och funkar som plattform. Det mesta flyter på bra, och även om karaktärerna inte ser ut som om de är gjorda den här generationen, är de godkända.

Det som inte är godkänt är kontrollerna, och det är främst FPS-läget är under all kritik. Mer hackig och dålig optimerad kamera får man leta efter.

Här märks det att Rockstar inte har någon större erfarenhet av FPS-pangare. De gör i princip allting fel. Förutom att det tar 4 knapptryckningar på paden att komma till det läget (det finns tre små inställningar innan), är den valda karaktären man spelar ryckig och rör sig som i slow motion. Det är i princip omöjligt att pricka rätt om man inte väljer autoaim i menyerna. "Press L1 for cover", för tankarna till de allra sämsta konsolspelen som släppts eftersom det inte funkar särskilt bra.

Vill man springa ska man som vanligt trycka ned "L3", men det tar ca. 3 - 4 försök innan gubben rör på sig (det är för övrigt inget fel på min kontroller).

Min största kritik när det gäller kontrollerna är att de är klumpiga och väldigt dåliga. Jag har testat alla möjliga inställningar och det blir inte bättre än så. Jag trodde verkligen "GTA" skulle vara snäppet bättre än kopian "Sleeping Dogs", men där hade jag rejält fel.

Det här blev en dyrköpt läxa på 700:-, för det var ingen höjdare. Jag ska försöka ta mig genom spelet i 3:e person, och hoppas jag kommer in i spelets rytm, annars får jag byta in det till något annat inom kort.

Jag köpte även "Far Cry 4" idag, och genast var det som om man andades frisk luft. Kontrollerna är blixtsnabba, och karaktären, springer, hoppar, glider, skjuter på ett helt perfekt sätt; dvs. som man som van FPS-spelare vill att kontrollerna ska vara.

Det spel som har haft bäst FPS-kontroller på konsol, var faktiskt "Bulletstorm" till PS3:an om ni frågar mig. Otroligt bra; men det känns som om det spelet kom ut på den digitala medeltiden, även om det inte var så länge sedan.

Vilka är era intryck av GTA-V?

2
pointer
Polarnatt
Skrivet 2014-11-20 21:17, av walter_iego

I vissa delar av världen går solen aldrig upp, det beror på att den håller sig under horisonten under hela dygnet. Natt mitt på dagen kan man uppleva på norra polcirkeln, och det betyder att man måste befinna sig långt norrut, typ i Hammerfest om man är i Norge.

När jag besökte Japan år 2009, fick jag uppleva något liknande. Jag åkte till ett naturskyddsområde i de norra delarna av Hokkaido. Alldeles ute på spetsen av detta vackra land, mötte jag den fantastiska naturen och njöt av det fantastiska ljuset som påminner om det som syns på bilden.

Bild

Trots att det var ruggigt kallt, var det inte som kylan här hemma. Visst frös jag, men jag kände mig inte kall genom benen. Det kan ha berott på att det inte blåste så mycket, det kanske också hade lite att göra med att Mount Akan var i närheten, en vilande vulkan som förmodligen värmde upp atmosfären underifrån på något mystiskt vis.

Bild

En vy mot Mount Akan (inte min bild) ...

Jag tror livets allra bästa resor, är de som överraskar en totalt. Så kändes naturen för mig. Den var tidlös och vacker; och fick mig att inse hur liten jag var i det stora hela. Det är nog bra att bli påmind om det ibland.

10
pointer
Sorry
Skrivet 2014-11-19 23:23, av walter_iego

... det var visst lite tomt här. Har fastnat i romanskrivande och dekat ned mig helt med julmust och mjuk pepparkaka. Säg de synder som kommer allena. Medan skägget växer (utan någon nämnvärd orsak), känns det som om jag börjar komma riktigt långt med mina karaktärer; för att inte säga själva hantverket. Det är faktiskt ganska lätt att skriva långa texter om man skriver hela tiden. Och när det gäller att skriva böcker, eller försök till böcker, är det oerhört viktigt att ha allting planerat i förväg.

Där är jag nu; mitt i smeten, och det känns faktiskt underbart.

4
pointer
Bunnyhopp deluxe
Skrivet 2014-11-16 19:18, av walter_iego

Så här spelar man en MP-match i nya CoD: Avanced Warfare. När matchen startar, oavsett typ:

SHIFT + W --> dubbelklicka SPACE.

Efter ca. 1 sekund måste man antigen dubbelklicka W, A eller D. Det finns en fuling antingen framför, bakom eller sidan om dig förstår du. I det här läget, precis i början, är det inte lönt att dubbelklicka på S, eftersom du redan har dödde innan du ens hann skutta upp i luften.

Resten av matchen får du återupprepa detta, hela tiden, och max stanna kvar på en plats 2 sekunder; för risken är att spelet spawnar en fiende bakom dig, eller framför dig. Om du rör på dig hela tiden har du en chans att göra ett dubbelhopp, vi kan kalla det "bunnyhopp deluxe" och glida undan i luften. Man är i stort sett chanslös på springande fot.

Ni kan se hur läget ser ut när jag hoppar omkring så här nedan:

Bild 1003037
Feel the buzz ...


Jag använder i stort sett laservapnet EM1 Pwner hela tiden, detta för att man ska ha en chans mot alla dem som mot förmodan inte förstått att Advanced Warefare är ett nytt spel, och att man ska röra på sig hela tiden.

Självfallet finns det andra som också skuttar omkring i luften, och det är det roliga. Lyckas man pricka rätt på någon i luften får man en "dogfight"-medalj.

Spelar ni, vill ni spela CoD, eller ni har skippat det helt och hållet?

SP-kampanjen är den bästa sedan MW2 kan jag tycka, och det har till stor del att göra med Kevin Spacey. Grafiken är faktiskt väldigt bra, och de har lyckats göra en intressant och futuristisk kampanj som är snäppet bättre än Black Ops 2. Den som längtar efter en WW2-pangare i CoD-miljö kan ta och glömma det. Det kommer aldrig hända. Det finns liksom inget man kan locka moderna spelare med till ett sådant spel.

"New DLC-features; survive in a trench + exclusive raincoat?"

Nej, jag tror inte det.

Det finns även en stor chans att nästa Battlefield kommer utspela sig i en framtida värld; och då tänker jag inte på "Hardline", det är en mod. De kan kalla det vad de vill.

0
pointer
Den tunna svarta linjen
Skrivet 2014-11-13 18:07, av walter_iego

Varje dag blir det kallare, men jag försöker hålla mig varm inombords. Den inre kaminen påverkas inte av väderleken som tur är, men däremot av människors medkänsla och humanism.

Varje dag läser man om krig och död i tidningarna, matas av döda ansikten med tomma ögon. Ibland är det som om livet enbart bestod av sargade människors själar, men det är inte sant. Det finns en annan värld att upptäcka, men den kan vara svår att skönja när den tunna svarta linjen vidgas vid horisonten och skymmer solen. Vid sådana tillfällen, egentligen varje dag, får man söka efter solljus och värme någon annanstans.

Ibland är denna värme närmre än man tror, ibland uppfattar man den så avlägsen att endast stjärnorna kan mätas med dess avstånd. Men ändå. Varje gång man ser sig själv i spegeln finns det någon där som stirrar tillbaka. Man är endast ensam i ordets etymologiska ursprung; och det säger inte så mycker mer än att ett litet ord må vara ensamt, men det är ändå betydelsefullt.

Vik inte bort blicken från din självbild, jämför inte ditt ansikte med andras. Det är faktiskt så att miljoner människor skulle vilja vara i dina skor. Njut, må väl och lev, men tänk ändå på andra ibland, det kostar inte så mycket, bara ett par sekunder av ditt liv.

2
pointer
Share the Love for Gaming
Skrivet 2014-11-07 18:33, av walter_iego

Så här känner jag ...

All negativitet som just nu genomsyrar gamingvärlden har potential att förstöra mycket av det vi håller kärt; med det menar jag om man fokuserar för mycket på det som är dåligt, kommer det som är fint och bra gå förlorat. Självfallet ska man ta itu med problem, det gäller så väl spelutvecklare som spelare, men ibland måste man gå tillbaka till rötterna och påminna sig själv varför man började spela eller dra nytta av just dessa slags upplevelser.

Ute på "teh internets", dvs. nätet, håller folk på och utmanar varandra på de allra märkligaste vis; så jag tänkte vi kunde föra traditionen vidare bland oss flitiga bloggare här på FZ. Detta är egentligen ingen utmaning i ordets rätta bemärkelse, snarare en liten hyllning och uppskattning till allas vår favoritsysselsättning. Vi berättar helt enkelt vilka spel vi har fastnat för, och varför de har betytt mycket för oss.

Jag kallar det här lilla greppet:

"SHARE THE LOVE FOR GAMING" (STLFG) - och tänkte vi kunde göra så att jag börjar, och utmanar (uppmanar) sedan en person, som sedan utmanar en annan. Om vi alla delar med oss lite om varför vi spelar, och vilka spel vi gillar, kommer vi automatiskt skapa en trevligare stämning. Det är i varje fall min förhoppning.

Om vi för ett par ögonblick glömmer bort allt vad riskkapitalister har att göra i spelbranschen, onda chefer, DLC:er, ofärdiga spel, buggar, spelkraschar, konsolkrig, m.m., finns det trots allt en levande kultur där under alla lager av problem. Jag vill att vi fokuserar på detta.

Kopiera gärna upplägget nedan, så blir det enklare att följa.
_ _ _

1. När började du spela spel?

Jag började spela relativt tidigt, och vad jag minns var det Nintendos "Game & Watch"-spel som fångade mig från första stund. "Donkey Kong" och "Parachute" stal många sköna timmar. När jag fick tag på en Sinclair ZX Spectrum började spelberoendet på riktigt, och jag spelade precis allt jag kunde komma över. Av någon anledning skippade jag Ataris spelmaskiner och Commodore 64. Det kan bero på att jag var alldeles för uppslukade av spelen jag hade i min ägo. "Ghosts 'N Goblins", I am looking at you ...

Förutom ovannämnda spelplattform älskade jag att spela arkadspel på stadens lokala pizzerior. SEGA hade nästan alla ungdomar i ett grepp, och jag minns hur vi alla brukade tävla i att bli karatemästare i de gamla och klassiska spelen. Lite sällskapspel då och då blev det självfallet, men de hade inte samma tjusning.

Under en period av livet tappade jag bort lusten för spel helt och hållet. Jag blev intresserad av musik och spenderade varje vakna timme av dygnet att spela gitarr. När jag kände att jag inte riktigt kunde utvecklas inom det område mer, satsade jag på skrivandet, senare konsten. På den vägen hamnade spel åter i blickpunkten hos mig i och med att jag noterade hur mycket klassisk konst och modern spelgrafik hade gemensamt. När jag själv började illustrera i datorn och började lära mig mjukvara för just illustrationer, exempelvis Photoshop, förstod jag att detta var framtidens visa.

I mitten på 1990-talet kände jag en dragning åt de s.k. datorspelen som började bli populära på riktigt. Allteftersom hårdvaran blev bättre, blev spelen snyggare och lockade med alla sina fantastiska världar. Det som främst drog mig tillbaka till spelvärlden var en demo som följde med en CD-Rom till tidningen PC Gamer. Spelet hette "Half-Life: Uplink", och det golvade mig totalt.

2. Vilka fem spel (oavsett plattform) har betytt mest för dig?

1. Half-Life (PC)
2. Thief - The Dark Project (PC)
3. Deus Ex (PC)
4. Uncharted 2 (PS3)
5. Lands of Lore 2 (PC)


3. Vad är det som gör nummer 1 i din lista så speciellt?

Efter att jag hade spelat Uplink-demon till Half-Life, upptäckte jag att spelsessionerna gav mig ett oerhört glädjerus. Detta var en känsla jag tidigare aldrig hade känt med något spel, sedan var det något mycket speciellt med att just spela FPS för första gången. Förutom att grafiken var underbar på den tiden och kontrollerna var riktigt bra, blev jag nyfiken på vem personen var man spelade. Hur hade han hamnat där, och än viktigare; hur kunde jag som spelare få reda på mer om spelvärlden?

Det dröjde faktiskt inte så länge tills jag fick reda på det. När det färdiga Half-Life släpptes var det som att stiga in i framtiden. Jag kommer ihåg hur det kändes att hålla spelboxen i handen, starta upp menyn och se den där fantastiska introsekvensen där Black Mesa presenterades. Trots att detta utspelade sig för drygt 16 år sedan, finns känslan kvar.

4. Vilket spel ser du mest framemot?

Det finns en hel del faktiskt, men jag måste säga "Uncharted 4". Nathan Drake är en levande karaktär och jag vet att Naughty Dog inte kommer göra oss besvikna. Jag har dock svårt att förlikas med tanken att detta skulle vara det sista UC-spelet, om så skulle vara fallet, kommer jag alltid hålla mina äventyr med dem högt på en piedestal.

5. Vilket spel skulle du helst rekommendera till någon som inte har spelat tidigare?

Om det var en vuxen som gillade acton, skulle jag nog rekommendera att de mjukstartade med exempelvis "Halo". Det kommer förpackat med en viss inlärningskurva i början, men det är en spelserie som man lätt kan bli beroende av.

Om jag skulle rekommendera ett spel till en ungdom, varför inte: "The Curse of Monkey Island". Spelar man det, måste man ju spela de två föregående spelen.

Det var ett par ord om när jag började spela, och varför jag gillar spel. Nu utmanar jag Calle att skriva ett par ord om vad spel betyder för honom.

Take it away: www.fz.se/bloggar/calles_blogg

3
pointer
Badsalt och en handduk
Skrivet 2014-11-06 20:37, av walter_iego

... hur kul är det?

Inte speciellt, men det är spelets regler berättar Bosse Larsson i "Kvällscaféet" någon på 1990-talet i Svensk television.



Visst, det är lite kul att skratta åt kvinnan som gör bort sig i TV, men faktum är att många vuxna människor har svårt att hantera motgångar och besvikelser på ett moget sätt.

Ett moget sätt att hantera en besvikelse är helt enkelt att acceptera att något inte inträffade på det sätt som man kanske hade förväntat sig. I vardagen handlar det kanske om ett jobb man inte fick, eller en lott man köpte som inte föll väl ut. De flesta kan hantera detta på ett fint vis och liksom bara rycker på axeln:

"Äsh, nästa jobb jag söker kommer vara hundra gånger bättre ..."

I vissa sociala sammanhang har jag märkt att sällskapspel kan vara förknippat med liv och död. I varje fall för den andra parten. Vissa går igång så mycket på det här att man nästan känner sig olustig i deras sällskap. Jag glömmer aldrig en kompis när jag var liten som helt enkelt ryckte bort spelbrickan från bordet och slängde den i väggen när vi spelade: "Den Försvunna Diamanten".

"Jävla skitspel! "- röt han och stormade ut.

Vuxna kan hantera det mer subtilt, men läser man deras ögon (de som är fruktansvärt tävlingsinriktade) - är man inte värd mycket, dvs. om man är alldeles för duktigt på att kasta tärning eller har mer kunskap än dem.

Jag har faktiskt helt och hållet slutat upp med att spela sällskapspel, för det finns ju alltid någon i gänget som blir riktigt lack när man svarar rätt på alla konstfrågor i Trivial Pursuit. Det är väl inte mitt fel att jag vet att Eugène Delacroix första konstlärare hette Pierre-Narcisse Guérin, eller att Vincent Van Gogh var utbildad präst som hade församling i gruvdistriktet Borinage i Belgien. Sådana kunskaper har jag inte pluggat in för att imponera på folk, dessa har liksom bara fastnat där under resans gång.

När jag förlorar i något spel, det kan vara spel på nätet också, kan det hända ibland att jag ryter ifrån. I flesta fall brukar jag hejda mig själv, men ilska kan springa iväg om det är någon som fuskar på något sätt. Jag skulle dock aldrig se rött för en sådan sak. När allt kommer omkring är det bara ett spel, inget mer ...

Jag tror våra motgångar gör oss starkare, fast det har helt och hållet att göra med hur man betraktar världen. Jag försöker se den med öppna ögon och öppna nävar.

48
pointer
Är mjölk farligt?
Skrivet 2014-11-06 03:22, av walter_iego

Bild

Så här cool blir man när man dricker mjölk ...

När jag var liten, var Fantomen min stora förebild. Han var inte min förebild för att han sprang omkring och slog bovar på käften eller brottades med Singh-pirater, utan för att han verkade, trots allt, leva ett hälsosamt liv där ute i djungeln med sina tvillingar, frugan Diana, vovven Devil, hästen Hero och självfallet Guran. Därutöver drack han mjölk, och det finns inget nyttigare än mjölk, eller?

När jag läste den här studien idag:

SVT Nyheter

- blev jag lite rädd, rädd på ett sådant sätt som bara en man på 41 år kan bli. Är det så att vi har gått på skrönan att mjölk är nyttigt, när det i själva verket kan vara så att det är ohälsosamt? När man tänker efter är det lite konstigt att människor dricker mjölk i vuxen ålder. Vi kan ju få i oss D-vitamin, kalcium och allt vad det heter på annat håll. Det finns ju även så mycket annat man kan dricka till maten.

Jag antar att jag gör det av gammal vana, men även för att jag inte har hittat något vettigt substitut. Havremjölken många tycker man ska dricka istället smakar inte gott.

Nu befinner man sig återigen i ett läge där man inte vet vad som är smartast att göra. Bäst vore att låta kroppen själv få bestämma. Enligt min mage är mjölk helt OK.

Hur resonerar du?

7
pointer
Av alla svåra läxor
Skrivet 2014-11-05 14:01, av walter_iego

Varje år när fars dag närmar sig, känner jag något i magtrakten; en viss sorts krampaktig åtstramning som påminner mig om min lott i livet. Jag tror det handlar om den bittra verkligheten, ödet om man som vill, som såg till att jag skulle växa upp utan min far. Han var alkoholist och var knappast förmögen att visa kärlek till något annat än flaskan, därtill var han våldsam. Så, när min mor flydde för våra liv, såg hon sig aldrig om, för det var inte bara hjärtat han hade krossat på henne, utan även hennes tänder och en del av hennes själ. På något sätt lyckades hon sätta oss i säkerhet, lång, långt borta och jag fick så småningom en styvfar som alltid hade längtat efter att ha en egen familj. De tidiga åren började således turbulent, men blev bra. Tyvärr försvann min styvfar senare i livet. Om det hade varit möjligt, hade jag kunnat fira honom istället.

Min riktiga far fortsatte dock sin destruktiva väg långt från oss, och enligt min vetskap hittades han död på en gata år 1998. Jag kan inte tänka mig ett mer tragiskt öde, och jag har ofta undrat vad hans sista tankar var. Tänkte han på oss, familjen han aldrig fick uppleva, eller var han fast i en ond spiral som hade honom i ett grepp de aldra sista stunderna?

När jag föreställer mig honom för mitt inre öga, ser jag en stapplande figur som stödjer sig mot väggar i mörka gränder. Fingrarna skrapas blodiga mot marken när han inte längre orkar hålla sig upprätt. Jag föreställer mig även honom sittande i regnet, ibland hulkande i kylan, alltid ensam, alltid övergiven ...

Det är onekligen så att människor med missbruk knuffar undan allt som heter trygghet, och det är inte konstigt att ingen vill vara i deras närhet. Alla människor går inte att rädda tyvärr, och vissa vill inte ha någon hjälp. Eftersom jag inte kände min far vet jag inte exakt vilken slags människa han var. Min mor har berättat att han dolde sitt missbruk väl tills det inte gick att gömma mer. Under sina rena perioder var han en spexande och älskvärd person, men demonerna inom honom, förmodligen hemska upplevelser från barndomen, lät honom aldrig vara. Det enda sättet för honom att kämpa mot dessa var att bedöva smärtan, men smärtan fördes vidare till andra istället.

Det kommer aldrig tårar dessa dagar då fars dag närmar sig. Det har att göra med förnuftet, samt att jag sedan länge har accepterat hur det ligger till. Det som mest agerar som en fördämning för någon kvarvarande sorg hos mig, är att man egentligen aldrig kan sakna någon man aldrig träffat. Man kan dock känna ett stygn av orättvisa och tycka att det var synd att det blev så, men det går inte att förändra.

Av alla svåra läxor jag lärt mig av livet, är den viktigaste att man alltid ska försöka fokusera på det positiva (för det finns alltid något sådant), samt förhoppningsvis vara klok nog att inse att kärleken gör livet värt att leva. Inte enbart kärlek till andra, utan även till sig själv. Vad man än har tvingats gå igenom under sina dagar på jorden, är det inget nytt under solen. Det går att kliva ut från mörker, men det kräver att man kan och vill få hjälp.

Om jag en dag får en son, är det precis det jag ska tala om för honom; och kanske kan han i min stora, varma kram hitta en styrka som suddar bort alla tvivel om hur älskad och viktig han är. Jag fick aldrig uppleva en sådan omfamning av min far, men alltid av min mor.

Det finns alltid ljus.

Det finns alltid kärlek.

Nästa sida »
Här i FZs bloggar ansvarar medlemmarna själva för vad de skriver. Här gäller inte det utgivaransvar som finns på FZ.se. Läs våra regler.
IEGOCENTRIC
walter_iego
walter_iego
Här upplever du resor i tid och rum, ta dock inte det jag skriver på för stort allvar, för jag har svart bälte i surrealism och tycker att ironi och humor klär den intellektuelle mannen allra bäst. © 2014 Walter Iego.
heart PULS
Puls
Statistik Totalt antal visningar: 1651260
Senaste veckan: 8012
I dag: 473
FZ