IEGOCENTRIC
0
pointer
Lycka är en eldstad
Skrivet 2016-02-05 14:31, av walter_iego

Bild 1232696
One eldstad to rule them all ...


Det börjar dra ihop sig till hemfärd, sista dagen imorgon i Sälen, och det kommer kännas riktigt bra att åka hem till Skåneland med många, fina minnen.

Sitter just nu och värmer mig vid en eldstad, och tro det eller ej, det har varit riktigt skönt att slippa allt vad dator heter. Visserligen sitter man med en mobbe i näven väldigt ofta, men det är inte lika bökigt.

Idag är det ca. -6 grader, solen ligger och värmer fjällryggen och vi alla människor försöker bara ta in det hela och njuta av atmosfären.

Varje dag är unik, det är lätt att man glömmer det ibland ...

3
pointer
Battalion 1944
Skrivet 2016-02-04 17:35, av walter_iego

Ser bättre ut än Red Orchestra om någon frågar mig. Spelutvecklaren söker efter finansiärer på Kickstarter.

1
pointer
Råmandet från vildmarken
Skrivet 2016-02-03 12:29, av walter_iego

Bild 1231676
Varmt och vackert ...


Semestern fortsätter här i Sälen och jag har fortfarande svårt att stå på ett par skidor. Det är som om kroppen är en magnet som obönhörligen dras till marken den egentligen ska glida över i snygg manér.

Jag försöker ständigt tänka att skidorna är mina vänner, i realiteten är de som två grannar som är i luven på varandra pga. av ett löv som hamnat på någons tomt. Det ser så himla lätt ut att glida nedför backen, men det är nog en av de tuffaste sakerna jag gett mig inpå.

Nu stundar korvgrillning och solstund. Det blir en fin dag ...

8
pointer
Hej från Sälen!
Skrivet 2016-02-01 21:05, av walter_iego

Flydde Skåne igår, är med flickvän och familj på Hundfjället i Sälen. Ankomsttemperaturen var -17 gradet, idag har det varit betydligt mildare.

"Jag visste inte du var en sådan avancerad skidåkare Walter!?"

Det är jag verkligen inte. Ramlade nio gånger idag och föll av knappliften två gånger. Mitt ego fick verkligen sig en törn och jag har en nyfunnen respekt för skidåkare. Imorgon blir det att ta nya tag, måtte jag lära mig hur man svänger och stannar ...

Det bästa med Sälen, förutom sällskapet, är den fantastiska landskapet. Man ser höga, vackra fjäll vart man än tittar, och snön ligger vacker och magisk.

Nattetid är ljuset stålblått och världen är kall och tyst. Rekommenderas verkligen ...

1
pointer
I en galax, långt som f-n härifrån ...
Skrivet 2016-01-30 12:12, av walter_iego

- finns en man som är trött på sin litteratursamling av Star Wars-böcker, och kommer inom kort lägga ut dem på någon auktionssajt.

Jag samlade på böckerna troget en längre tid, men i och med Disney-köpet och att böckerna nu inte längre är kanon, så känns det inte lika kul att ha kvar dem. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men jag tror inte Mara Jade existerar i Disneys variant på Star Wars, eller Grand Admiral Thrawn, författaren Timothy Zhans mer än lyckade karaktärer.

Bild 1230137
Inte kanon längre ...


Det är väl som det är med dessa slags böcker och äventyrsvärldar, de existerar ju inte på riktigt och kan således omformas hur som haver. Detta innebär ju också en stor risk, fansen klamrar sig inte fast till något som ständigt förändras till det sämre.

Jag hann i varje fall läsa ut ett par böcker, och dessa ligger kvar i minnet som alldeles utmärkta böcker.

1
pointer
Den gäckande maran
Skrivet 2016-01-29 07:16, av walter_iego

Känner du ibland ett märkligt tryck över bröstet, en plötslig svårighet att andas och tänka klart och tydligt? Oroar du dig så mycket ibland att du är rädd att du ska dö av en hjärtattack eller leva ett liv med kronisk panikångest?

Dina farhågor har kanske en helt naturlig förklaring, eller så finns det en helt annan sida till dina besvär som kräver att du tror på övernaturliga ting för att kunna förstå vad som impliceras.

I dessa, våra moderna, tankekonstruerande dagar, är de flesta av oss färgade av en sorts lekmannamässig vilja att ställa diagnoser på vår egen hälsa. Om vi inte litar på läkare, vilket vi faktiskt inte ska göra till 100%, letar vi reda på fakta som rör de besvär som gör vår livskvalité sämre, och gör allt vad vi kan för att må bättre. Man vet ju att läkare kan göra fel, och det finns nog ingen som tycker om att bli ett levande experiment.

För ett par hundra år sedan betedde man sig precis på samma sätt, och satte egna medicinska diagnoser baserade på antingen erfarenhet eller någon annans livshistoria. Kanske hade man en klok gubbe eller gumma i sin närhet som hade varit med om det mesta som man kunde rådfråga. I andra fall, då man inte fick några tillfredställande svar, vände man sig till det okända för att försöka fastställa vad det var som hemsökte en individ. Att man tog sådana drastiska åtgärder berodde på att man var rädd för det som var annorlunda. Den egna kroppen ville man skulle betee sig på ett särskilt sätt, om inte så skedde, hoppade man alldeles för ofta på förhastade förklaringar som kunde vara lite märkliga. Det är inte konstigt att det blev så då kunskaper inom den mänskliga fysiologin inte var allmängods.

Bild

"Mardrömmen" av Henry Fuseli (1781) ...


Ofta gav man hemska trolldomsväsen skulden för ett plågosamt leverne. Ett av dessa väsen som fick skulden för helt vanliga åkommor var "Maran"; eller "Nattmaran" som man också kallade henne; hade sitt ursprung i de isländska sagorna. När "hon" (hen), eller väsendet, sedermera flög till andra länder (via människors sagoberättande), fann man (kanske av bekvämlighet), någon att skylla ett stigande besvär hos människor på.

Den som kan sin Mesopotanska historia, vet kanske att denna mara ofta förknippas med "Incubus", vilket är det latinska namnet på den demon / ande som dök upp ca. 2400 f.Kr. och plågade en man vid "Lilû" som var far till den mytologiske kungen "Gilgamesh".

Sagan om Gilgamesh är i sin tur en av världens äldsta epos, kanske det äldsta och skrevs ned (ristades in) - på tolv lertavlor för över 5000 år sedan. Man tror, eller rättare sagt vet, att detta epos tillsammans med Första Moseboken lade grunden till grekernas omfattande antika bibliotek. Alla sagor om hjältar och heroiska män i antiken är inspirerade av just Gilgamesh, för denne hjälte var verkligen extraordinär.

Det sägs att han var kung över staden Uruk (en av de första civilisationerna), och var tre fjärdedelar Gud. Han var med andra ord ett övernaturligt väsen, rent av en ängel. Problemet med Gilgamesh var att han inte var perfekt. Han hade människans alla svagheter i själen och var både grym och makttörstande, därtill fruktande han livet lika mycket som han älskade det, och det tärde på honom. Även gudar kan ha plågor.

I början av 1900-talet, led många människor av något som man kallade för: "neurasteni", och detta besvär kan lättast förklaras som en sorts kronisk trötthet. Vi som idag kan titta i backspegeln förstår varför de led av denna trötthet. Tänk att jobba 15 - 20 timmar om dagen för en patetisk peng och dras med en utsliten kropp. Vem som helst hade haft svårt att hitta energi för att göra något annat överhuvudtaget.

Var kommer Nattmaran och Incubus in i allt det här om trötthet? Om vi vänder oss ett slag till den svenska kulturhistorien hittar vi följande förklaring:

"Maran är i folktron ett övernaturligt kvinnligt väsen som ansågs rida sovande människor och djur och framkalla ångest. Hon är en människosjäl som är fri från sin kropp under sömnen. Ibland visar sig maran som hund eller katt. I en kattliknande gestalt tog sig maran in genom nyckelhålet. Om man såg en svettig häst med hoptovad man i stallet på morgonen trodde man att den ridits av maran …"

Jag har aldrig sett någon svettig häst på morgonen efter en mycket hård arbetsdag, men jag har haft "mar"-drömmar; drömmar som ibland har lämnat mig helt matt på morgonen när jag vaknat upp eftersom de på något sätt grävt i mina rädslor och nycker. Idag tänker vi inte först och främst på djävulen eller svarta katter efter någon mardröm, utan sammankopplar orostillståndet i själen med något vi upplevt eller sett tidigare i våra liv.

Det som är intressant i myten / sagan eller uppfattningen om Nattmaran och Incubus, är att demonen i våra breddgrader anses vara ett kvinnligt väsen, ett s.k. "succubus", men utanför Norden, anses vara ett manligt väsen. Kanske beror denna tradition på biskop Alphonso de Spinas klassificering av demoner som han gjorde på 1500-talet? Enligt de Spina hade djävulen 133,306,668 demoner vid sin sida, och det var mänsklighetens uppgift (de rättrognas) att ta död på alla onaturliga väsen. Om detta är sant, förstår man varför så många människor säger sig ha sett oförklarliga ting.

Nästa gång du känner en svårighet att andas eller känner någon oro i kroppen som inte går att förklara när du går och lägger dig, släck inte ljuset i ditt sovrum. Kanske sitter det någon där i mörket och väntar på att du ska blunda.

3
pointer
Skriv ditt liv på en rad
Skrivet 2016-01-28 23:41, av walter_iego

Jag har alltid uppskattat människans kreativitet. Den är fantastisk och otroligt fascinerande. Vi alla är duktiga på något, även om vi kanske inte vet det för stunden. Jag upptäckte min egen skaparlust genom att använda pennan i barndomen, och i takt med att skisshögen växte, växte mitt självförtroende.

Sedan började jag skriva. Till en början låttexter, sedan en roman på engelska, därefter noveller, poesi, texter om livet och nu blogginlägg, massor. Alla dessa kreativa sysslor har upprättat en oåterkallelig förbindelse mellan min själs innersta skrymsle och den fysiska varelse jag är. Kroppen, och knoppen längst upp som behandlar all information och gör alla mina upplevelser till erfarenheter och minnen, omvandlar, förutom det uppenbara, också näring ur allt jag företar mig.

Även om jag äter mat för att hålla den fysiska kroppen levande, hämtar mitt inre kraft från en helt annan plats än magen. När jag blundar ser jag den platsen klart och tydligt. Det är en plats som är dränkt i ljus där saker och ting passerar med ofattbar hastighet. De gånger då jag hinner gripa tanken i flykten, är de gånger då jag växer som människa och inser att jag kan åstadkomma något bra, inte bara för mig själv, utan även för andra.

Var annars skulle man säga att empati och insikt kom från, om inte från de tankar som virvlar omkring inom oss? Det finns ingenting som dikterar att vi bör vara onda eller goda; vi följer oftast magkänslan eller bestämmer oss för något som känns rätt. Jag tror denna moraliska kompass till viss del är medfödd, men sedan är det upp till var och en att välja väg.

Varje människas kryptologi börjar med hjärtats inneboende rytm, och den kanaliseras stundom via ögonen, ansiktet, men ofta genom beröring. Det jag älskar, rör jag; det jag rör, intresserar mig, fascinerar mig. Ibland är det konkret, ibland är det abstrakt, som orden du läser nu, eller i samtalet mellan två- eller flera parter.

När samtalade du med dig själv, så där på riktigt? När stannade du upp och verkligen lyssnade på dig själv och tittade ned på den väg du går på? Är det rätt väg, är du nöjd, vet du vad du vill bli och vad du vill göra i resten av ditt liv?

Jag tror jag vet, men jag är inte säker. Kanske kan jag luska ut det om jag gör som författaren Ernest Hemingway (1899 - 1961), som påstod att man kunde skriva en hel roman, eller beskriva ett helt liv med enbart sex ord. Dessa ord, ibland kallade "nano historier", eller "mikro historier", kan vara fyllda av ett helt livs upplevelser, eller något man ständigt jagar eller längtar efter.

Hemingway skrev:

"For sale: baby shoes, never worn."

Författarinnan Margret Atwood skrev:

"Longed for him. Got him. Shit."

Regissören Joss Whedon skrev:

"Gown removed carelessly. Head, less so …"

Serieskaparen Stan Lee skrev:

"Automobile warranty expires. So does engine."

Kanske läser jag in för mycket mellan raderna, men det kittlar fantasin att göra så. Jag ser människoöden som gränsar till galenskap, till förlorad kärlek, till hopplöshet, men det finns även en glimt av livslust.

Jag skriver:

"Ge mig livet, jag lova leva …"

Vad skriver du?

2
pointer
Tidlösa ruiner
Skrivet 2016-01-28 11:25, av walter_iego

Jag har inte spelat nya Tomb Raider-spelet än, men det är lätt att man ser kopplingar till verkligheten när man ser de här bilderna från Indien. Jag tror även Nathan Drake hade trivts ypperligt i den här omgivningen ...

Allt man kan se på bilderna är byggt- och konstruerat på 1800-talet.

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

LÄS MER: http://www.archdaily.com/395363/india-s-forgotten
-stepwells

0
pointer
Intervju med Sven Freeman
Skrivet 2016-01-27 21:35, av walter_iego

Jag har varit Half-Life fan ända sedan jag testade demon "Uplink" någon gång i den digitala medeltiden. Sedan dessa, mina första steg in i spelkulturen, har jag kommit till att älska, och bli irriterad på - Gabens fina, lilla virtuella värld där en viss Gordon Freeman har fått härja fritt. Åren har rullat på, och vi undrar fortfarande var Gordon är, hur han mår och vad han egentligen sysslar med.

Jag har som enda bloggare i världen fått tillstånd att publicera den intervju som jag gjorde med Gordons bror "Sven" när jag var på kort sejour från verkligheten i Skottland nyligen. Vi, dvs. jag och Sven - har varit i kontakt av och till sedan vi gick en sommarkurs på Komvux för massor av år sedan.

Ps. Sven heter egentligen Berthold, men det är ingenting jag får avslöja.

- - -

Platsen är StarbucksHigh Street i Edinburgh, Skottland. Det är eftermiddag och majoriteten av turister har redan nått kullen i slutet på gatan och står nu och beundrar Edinburgh Castle medan duvorna, och andra fjäderfän, bildar en onomatopoetisk pil på himlen som oomkullrunkeligen tycks peka mot någon avlägsen och osynlig punkt i söder. Denna metafysiska tankelek är dock inget jag ägna större tid på denna förmiddag. Jag har viktigare saker i mitt huvud. Saker som får mitt hjärta att bulta lite extra hårt.

Bild

Mannen som sitter mittemot mig är lång och smal. Han bär runda glasögon, har en svart hatt på huvudet och bär en sådan där skotsk halsduk med rutmönster som får mig att tänka på genomdränkta näsdukar, fyllda med en vintertids ADHD-stinna näsvingar.

Jag och Sven ser på varandra. Våra kaffekoppar har galopperat fram till bordet i en onyanserad poetisk dans, och det har helt att göra med att servitrisen - en bredhöftad madam på 83 kg, som ville skynda tillbaka till sin mini-TV på disken och se vad tusan som händer i serien EastEnders. Jag gissar att någon har blivit förälskad i någon, eller så har någon ko gått och blivit sjuk. Det händer.

"Hej Sven", säger jag, och Sven bara tittar på mig. Hans ögon är svarta och misstänksamma. Jag tror för ett ögonblick han ska kasta upp en haggis på bordet och be mig smaka av fårmagen, men snart antar ögonen en annan karaktär, och kråkfötterna i ansiktet skrynklar ihop sig som om han är på väg att gråta, men ett skratt undslipper läpparna och jag kan äntligen slappna av.

"Din gamle skånebuse", säger han på engelska och visar handen. "Fram med kardan. Det var länge sedan. Var tusan har du hållit hus sedan skrivmaskinskursen på Komvux!?"

Jag berättar om alla mina vemödor i den svenska hemisfären och är nära att falla i gråt, ty det förgångna är ett känsligt kapitel i mitt liv. Jag vill hellre prata om nutiden, det som är, eller det som ska bli. Sven får något glansigt i blicken och det känns som om han vill lätta sitt hjärta.

"Hörrudu, vi blir gamla, inte sant? Och när man blir gammal ser man på livet på ett alldeles speciellt sätt. Det som en gång var roligt, kan nu förefalla jobbigt och tvärtom. Hänger du med?"

Jag brukar alltid hänga med när människor blir filosofiska, den här gången var inget undantag.

"Jag vet ju att du har försökt att få tag på mig i massor av år, jag menar maaassor", säger Sven. "Mobilen har plingat och väsnats precis i alla delar av världen, och vid många olägliga tillfällen, vilket får mig att tänka på den gången då jag var i Ryssland och skulle åka pulka i Krasnojarsk."

Namnet får mig att rycka till.

"Vad är det med dig och farliga platser?", undrar jag och försöker se lite allvarlig ut.

"Jag och brorsan växte ju upp i Alamogordo i södra New Mexico där den första testsprängningen av atomvapen utfördes, och det var klart det färgade barndomen när allt och alla berättade om hur himlen först förmörkades av ett ofantligt moln (nu tror jag de överdrev allt), och sedan en ny sol väcktes på himlen. Jag, Gordon och vår granne Olli (en trevlig rackare), såg hela spektaklet på säkert avstånd, men jag skulle ljuga om jag inte berättade att vi nästan gjorde på oss av den ofantliga detonationen. Trots att vi var så många mil bort, slet den bort både mina och Gordons glasögon. Visst blev vi rufsiga i håret också, men det var det värt!"

När Sven talade om barndomen, var det som om han klev genom ett fönster och kom ut som en liten grabb på andra sidan. Jag kunde nästan se det framför mig, hur han och kompisarna sprang omkring och sysslade med otyg medan deras mammor hängde tvätt i den snustorra New Mexico-luften. Jag har aldrig varit där själv, men av bilder och filmer att döma, kan det vara en av de mest ödsliga ställena på hela jorden.

"Du, apropå ..."

"Jag vet vad ska fråga mig om", avbröt Sven. "Men jag har inte hört från ponken på ett bra tag nu. Närmre bestämt fyra år. Senaste gången vi hördes berättade Gordon att han ville ligga lågt. Han gillade inte längre att stå i rampljuset, sedan var det något med ett fruntimmer igen som han hade bekymmer med."

"Han lever alltså?"

"Självklart lever han, men om han frodas är en annan historia. Du förstår, det är inte lätt att göra en övergång från en fiktiv värld till en verklig. Man blir liksom lite loco i huvudet när man väl har bestämt sig. Den första tiden är livet på alla möjliga sätt väldigt annorlunda. För det första måste man lära sig fungera som en riktig människa. Detta innebär att man måste dra in näring i kroppen, vätska, lära sig gå på toaletten, för att inte säga, inse när det är dags att krypa till kojs. Om jag hade haft ett bitcoin för varje stackars sate jag sett duka under av stress, hade vi inte suttit här och fika, det kan jag lova dig!"

"Jag förstår inte riktigt", erkände jag. "Är det som allt handlar om, att Gordon helt enkelt ville hoppa av cirkusen?"

"Äntligen trillar älgen ned och ger dig en wedgie. Så är det. Han pallade inte trycket, och om detta stannar mellan oss två, så visste jag det skulle bli exakt så. Fasiken, han har alltid haft lite svårt för extra tryck. Det syns inte direkt, och han klarar av ganska mycket, men när han kokar över, tjohej, då har han kokat över och han brukar aldrig återvända. Ja, ja. Jag vet det är ganska sorgligt, men föreställ dig hans position. Han uppstod ur intet, hamnade i en demo, och helt plötsligt var det folk som pusslade ihop ett liv åt honom och bara kastade ut honom i det där märkliga äventyret. När han insåg vad som höll på att hända, stannade han upp och tänkte sin första, egna tanke, och det var nog det som fick honom att ta beslutet att hoppa av och leva sitt eget liv."

"Tror du inte han saknar uppståndelsen, all uppmärksamhet? Vad pratade ni om senaste gången ni hördes?"

"Vi pratade om så tråkiga saker som gummistövlar och BBQ, och det var faktiskt skönt att det var som på den gamla goda tiden, innan allt det där hände och han blev stjärna över en natt. Jag har ju hängt med vad som händer i den där branschen, och jag förstår Gordon helt och hållet. Han är ju också min lillbrorsa, klart jag älskar det lilla livet; men det är ingen dräglig tillvaro man lever när man är stjärna. Om du frågar mig, är det, det klokaste att bara dra sig tillbaka och låta vackra minnen samla damm. Det finns ingen, inom vilket område som helst, som orkar dra en kärra fram och tillbaka."

"Menar du att han är borta för alltid? Det känns lite hårt, nästan som ett straff. Här har man ju gått och undrat vad som egentligen hände efter Episode 2."

"Om jag vore du, skulle jag inte hänga upp mig på det."

"Vad menar du?", undrade jag.

"Om jag säger så här. Inom loppet av fyra år, fyra månader, fyra veckor och fyra dagar, kommer livet som vi alla känner till det, vara helt annorlunda. Föreställ dig en värld där allt det som du vanligtvis brukade oroa dig över, helt enkelt är borta för alltid. Det enda du känner är en total tillfredställelse ..."

När Sven började babbla på om allt det här, kunde jag inte låta bli att driva iväg i en liten dagdröm. Jag såg mig själv gå nedför en upplyst gata medan butiksljusen blinkade som för att ge mig ett varmt välkomnande. Jag såg en dörr i slutet på gatan som sakta höll på att gå upp. När sprickan blev allt tydligare, blev jag bländad av ett starkt ljus. Jag kunde först se konturerna av en mansgestalt, sedan fick de volym och en svart siluett tycktes röra sig fram och tillbaka mellan ljus och mörker. Jag blev onekligen fascinerad av min egen fantasi och ville ta reda på mer. Innan jag hann fördjupa mig i drömmen, kände jag en fast hand på min överarm.

"Stanna här min vän, stanna här ..."

När jag kvicknade till satt Sven med huvudet i händerna och tittade på mig. Han rynkade på pannan som han nyss uppfunnit hjulet och försöker avgöra om han ska dela sin fantastiska bragd med någon.

"Du ska aldrig gå mot ljuset", sa han och gav mig en allvarlig blick.

"Hur vet du det?", frågade jag.

"Jag bara vet. Jag känner till folk som aldrig kommit tillbaka. Det är bättre att stanna här; här i den fantastiska verkligheten där saker och ting känns i hjärtat och förlust manifesterar sig som en molande värk man aldrig kan bli av med. Jag beundrar det."

En fantastisk insikt, men den varade inte länge. För snart brast Sven ut i skratt och höll på att ramla av stolen.

"Ni konstnärer och författare, ni tar er själva på för stort allvar. Varför inte bara njuta av livet och ta dagen som den kommer. Varför inte bara vara glada för det ni upplevt och sikta in er på nya, spännande äventyr!?"

"Du, det är inte så lätt faktiskt."

"Varför inte det? Ena dagen dricker du té, den andra dagen kaffe?"

"Jag undrar vad Gordon hade sagt om det", sa jag utan att tänka mig för.

"Gordon, hela tiden Gordon. Jag börjar förstå, eller rättare sagt. Jag förstod att han aldrig skulle komma tillbaka. Jag vet inte var han befinner sig just nu, men jag hoppas han har det jävligt bra. Det vet jag också att du tycker, inte sant."

Jag nickade och stirrade ned i koppen. Den orörda vätskan tittade tillbaka mot mig och verkade lida med mig, och det var inte ett bra tecken.

"Vet du vad ponken. Det här var väldigt roligt, men jag måste kila vidare. Ser du kullen där bakom dig, jag och ett gäng skottar ska krypa upp där på alla fyra. Varför? Det vette tusan. Igår verkade det vara en bra sak att göra, men så hade vi fått i oss ett par luringar för mycket. Du har mitt nummer, slå en pling igen någon gång, men låt det inte dröja så lång tid nästa gång!"

Sven skuttade upp från stolen och klämde mig på axeln. Medan hans ryggtavla blev allt mindre funderade jag över det korta mötet. Vad hade jag egentligen fått reda på? Inte speciellt mycket, men kanske tillräckligt ändå.

Ena dagen dricker man té, den andra dagen kaffe ...

Jag la en tjuga på bordet och nickade åt den distraherade servitrisen. Jag tror hon höjde på ögonbrynet, för det var det enda jag mindes av henne senare på kvällen när jag skrev ned den här lilla redogörelsen.

Någonstans där ute i världen gäckade Gordon oss alla fortfarande, men jag tänkte inte lägga större tankekraft på det längre. Jag stod inför mitt livs största äventyr själv. Jag ville ju bli pappa till en alldeles egen skapelse ...

0
pointer
Den sista överlevande
Skrivet 2016-01-26 21:05, av walter_iego

Augusti år 1942, var en ovanligt kall och regnig månad i Leningrad (idag heter staden Sankt Petersburg), om detta visste den 12-åriga flickan Tanya Savicheva allt för väl. Hon hade under drygt ett års tid följt väderleken utanför, från den relativa säkerheten i sitt hem, men hade för det mesta legat och huttrat av kyla under en filt i sin säng, omgiven av döda kroppar medan striderna på gatorna aldrig verkade upphöra.

Bild

När en grupp militärsköterskor hittade Tanya i sitt hem, var hon helt utmattad av hunger och apatisk, men man lyckades föra henne, och 139 andra barn till säkerhet, till byn Krasny Bor som låg i de syd-östra delarna av Leningrad.

Bild

Tanya och hennes familj, samt hennes familjs grannar, hade förskansat sig i lägenheten utav rädsla att bli tillfångatagna av nazisterna som hade belägrat staden drygt ett år tidigare. Alla de vuxna, samt Tanya, hade på ett eller annat sätt innan belägringen jobbat hårt med att förstärka stadens försvar, men detta skulle visa sig vara lönlöst när Hitlers jätteoffensiv: "Operation Barbarossa" inleddes den 22:e Juni år 1941.

Bild

Under 900 dagar i nazisternas våld, dog Leningradborna i tusental varje dag av svält och sjukdomar, och någon ljus på horisonten verkade aldrig komma.

Däribland de som dog, var nästan hela Tanyas familj. Hon såg vissa av familjemedlemmarna falla i sömn för att aldrig vakna igen, och fick uppleva hur den plågsamma hungern släkte livet på andra. De enda som inte dog i lägenheten var systern Nina och brodern Mikhail, som av oklara skäl en dag aldrig återvände hem från sina jobb. Man befarade det värsta när de aldrig hörde av sig igen.

Bild

När modern Mariya förlorade allt hopp om att de skulle överleva, gav hon sin dotter Ninas dagbok och bad Tanya skriva ned allt hon upplevde. Det blev inte så många anteckningar:

"Zhenya died on December 18, 1941, at twelve noon.

Grandma died on January 25, 1942, at three in the afternoon.

Leka died on March 17, 1942, at five o'clock in the morning.

Uncle Vasya died on April 13, 1942, at two o'clock at night.

Uncle Lesha on May 10, 1942, at four o'clock in the afternoon.

Mama died on May 13, 1942, at 7:30 in the morning.

The Savichevs are dead.

Everyone is dead.

Only Tanya is left …
"

Bild

Sköterskorna som förde Tanya och de andra barnen till säkerhet, hade haft turen på sin sida då de kunde fly från staden i och med att det öppnades en liten livlina med förnödenheter till Leningrad.

Om ödet hade varit nådigt, hade Tanya fått överleva sin hårda prövning, men det gjorde hon tyvärr inte, utan dog av tuberkulos på ett barnhem den 1:e Juli år 1944. Nina och Mikhail, hennes bror och syster, återvände till Leningrad efter kriget och läste förmodligen deras systers plågsamma ord; hon som trodde hon var den sista överlevande…

Nästa sida »
IEGOCENTRIC
walter_iego
walter_iego
Här upplever du resor i tid och rum, filosofiska utsvägningar genom universum och själen; ta dock inte det jag skriver på för stort allvar, för jag har svart bälte i surrealism och tycker att ironi och humor klär den intellektuelle mannen allra bäst. © 2015 Walter Iego.
Länkar
heart PULS
Puls
Statistik Totalt antal visningar: 2145142
Senaste veckan: 4812
I dag: 86
FZ