...en bra skådespelare har gått ur tiden. Enligt media blev han blott 51 år gammal och dog av en hjärtattack i Italien. De flesta förknippar honom med paradrollen Tony Soprano, men han gjorde många andra bra roller, för exempel som karaktären Douglas Riley i filmen "Welcome to the Rileys".

Här ett avsnitt av "Inside The Actors Studio" med Gandolfini...

Nu har jag fått extra gigabyte i mailboxen och även på Drive (sammanlagt 15Gb) som jag använder dagligen. Nu kan jag ladda upp allt det där som skräpar i utforskaren. Tydligen så gäller dessa generösa Gb över alla tjänster.

Apropå Google ---> YouTube, känner ni till någon smidig mjukvara där man kan sätta ihop filmer på ett enkelt vis. Jag vet att Windows 8 har sitt eget program "Movie Maker"; men jag tänker att det säkert finns något bättre, och förhoppningsvis gratisprogram där ute.

Några tips?

Sorry guys, men det här DLC:et skulle jag inte ens vilja ha gratis. Tydligen har de fortsatt med att stycka upp tidigare BO-kartor med förhoppningen att de ska vara bättre än originalet. Jag tror inte det.

Loot, loot, loot! Äntligen lite gameplay.

Erbjudande!

Rea!

Super!

Just nu!

Så fixar du...!
(det, smaken, sexlivet, vikten, maten, resan, rumpan, livet, kärleken etc...)

Njuta!

Dessa små ord ni nyss läste, har verkat som anfanger i samhällets lockrop så lång man kan minnas; och inte helt överraskande har de tjatats till intet av massmedia och ligger nu blödande i skuggan av sitt sargade samvete. Det som en gång var en sådan vital del av nyhetsflödet har nu förvandlats till dekrepitus, dvs. något slitet och åldrig, något man helst av allt inte vill vidröra eller ens ta i med tång. Jag har god lust att skrika: "Det är nog nu!", men vem skulle ta notis om mig? Jag använder ju fel uttryck.

Om vi backar missnöjet ett par steg och tittar på dagens reklamflöde. Det... finns... överallt... Som sådant finns det ingenstans vi kan fly. Ni som reser med buss, tåg och flyg ser det varhelst blicken landar, vi som kör bil ser det på bensinmackar och hör det på radion. När vi ska gå och lägga oss kittlar de där små, förbannade tvättetiketterna oss i ryggen och passar samtidigt på att informera oss om var produkten kommer från. Jag förstår nödvändigheten om man har drabbats av minnesförlust, men då 99,9% av alla våra sovkläder består av bomull kunde man gott och väl sloppa den där lilla detaljen.

Reklam, reklam, reklam, hela tiden, dygnet runt, var man än är, vad man än gör. Jobbigt? Javisst, men tydligen en del av vår moderna värld.

Det ord som riktigt börjat promenera på mina nerver den senaste tiden är ordet: "njuta". Svenska Akademien (jo, det stavas så) förklarar ordet så här:

NJUTA:

I). få l. ha (ngt).
lI). dra nytta av (ngt).
lII). få lustkänslor av (ngt).

Inga konstigheter där inte. Den som njuter av något drar nytta av detta "någots" egenskaper, eller erfar lustkänslor av något (stimuli). Massmedia vill påvisa att vi njuter, eller att vi bör njuta hela tiden. "Njuta av en kopp kaffe...", "Njuta av semester...", "Njuta av god mat...", "Njuta av bra väder...". Det har gått så långt nu att jag på allvar ifrågasätter rubriksättarnas mentala konstitution. Vem som helst som har levt ett par år på den här jorden, vet att det där med att "njuta" är en händelse som bara varar en kort stund. En upplevelse varar längre, men då pratar vi om något annat.

Jag njuter inte av kaffe, jag dricker det. Jag njuter inte på semestern, jag slappnar av. Jag njuter inte av god mat, jag tuggar den. Det jag njuter av är saker som uppenbarar sig när jag minst anar det. Det kan vara tystnaden, vinden eller den stund då jag inte är medveten om att jag lever, utan bara existerar.

Så snart man klipper navelsträngen på de verb som säger sig beskriva vår själs innersta väsen, då mår man mycket bättre.

Tidigare idag skrev jag ett par rader om en av mina favoritfilmer: "Blade Runner", här har jag hittat ett s.k. "convention reel", som var en slags reklamfilm man brukade visa förr i tiden runt om i USA på olika tillställningar för att göra promotion för sin produkt.

Det är kul att se en ung Ridley Scott och Harrison Ford och höra konstnären Syd Meads tankar kring den visuella profilen. Mead är annars också känd för att vara den som är upphovsman till hur Star Wars fick sin unika, visuella prägel. Han jobbade även med conceptkonst till filmer som Alien och Tron.



Om ni har sett director's cut versionen av Blade Runner, undrar ni kanske fortfarande över enhörningen? Var Harrisons Fords karaktär den han utgav sig för att vara? Kul kuriosa är att samma enhörning dök upp i Ridley Scotts fantasyfilm: "Legend", där en ung Tom Cruise sprang omkring i skogen med ett förkläde.

När jag växte upp i Skåne var min favoritsysselsättning förutom fotboll, att titta på film. Jag såg alla filmer som visades på bio och jag hyrde så många filmer jag kunde tills veckopengen tog slut. När plånboken var tom samlade jag burkar och flaskor och pantade dem så att jag åtminstone kunde se en film till och uthärda tristessen till nästa lönedag.

De filmer som gjorde starkast intryck på mig som 8 - 15 åring var de klassiska äventyrsfilmer som kom i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Filmer som "Flash Gordon", "E.T." och "Indiana Jones" - slungande in mig i en fantasivärld som aldrig släppte taget. Sci-fi mästerverk som "Star Wars", "Blade Runner", eller skräckisar som "Jaws" och "Poltergeist", eller komedier som "Ghostbusters" och "The Goonies", lärde mig att aktivera mina egna fantasivärldar som sedan ofta hamnade på papper i form av teckningar.

I början av mitt aktiva filmtittande uppskattade jag inte dramer så mycket, det var först efter att jag sett Martin Scorseses "Taxi Driver" från år 1976, som jag insåg att det fanns mycket gott att hämta i genren. Social misär och avdankade soldater var ett återkommande tema i 80-talets filmrepertoar. "Deer Hunter" var för mig en ganska uppskakande film. Den ryska roulettscenen är fortfarande oförglömlig och ångestladdad. Robert De Niros insatser i filmvärlden kunde jag inte låta bli att följa efter en rad bra filmer; Sergio Leones "Once Upon A Time in America" tycker jag fortfarande är bättre än Francis Ford Coppolas "The Godfather", det beror på att jag älskade Mario Puzos bok med samma namn. Puzo, skulle jag få reda på långt senare, var även involverade i manusförfattandet till: "Superman - The Movie" från år 1978. Christopher Reeve gjorde strålande succée som Stålmannen, men han var även bra i Sidney Lumets: "Deathtrap" med Michael Caine.

Det som förtrollade mig med dåtidens filmer var regissörernas och skådespelarnas engagemang. Jag upplever att den passionen för filmskapandet saknas mycket idag. Visserligen finns det fortfarande bra filmskapare som Zhang Yimou, Ang Lee, Danny Boyle, Sam Raimi, Woody Allen, Peter Jackson, Clint Eastwood och Uwe Boll (jag skojar bara), men de kan inte täcka hela "fältet". Med fältet menar jag att tekniken har fått en sådan framträdande plats idag att den ofta har blivit viktigare än de känslomässiga aspekterna. Bara för att en film ser snygg ut betyder inte att den är bra. Jag behöver nog inte nämna hur dåliga de tre senaste Star Wars-filmerna var.

Idag finns det fortfarande bra skolor och lärare för den som är intresserad att lära sig hantverket, men det verkar som om många kända skådisar inte är skådespelare, utan snarare vackra människor som har halkat in i industrin på ett bananskal. De spelar inte sina roller, de läser upp repliker, och det är en stor skillnad med hur det var förr.

"Method Acting" var en populär skola som många av de mest kända skådespelarna har försökt att anamma i sin konst. Metoden, eller tillvägagångsättet för en skådespelaren att "vara" sin rollkaraktär, utvecklades av Lee Strasberg på Actors Studio i New York på 1930-talet, denna metod var i sin tur en vidareutveckling av regissören Konstantin Stanislavskis: "Theatrical Truth" - som var ett sätt för skådespelare att hämta känslor från sitt eget liv för att göra rollerna de spelade så verkliga som möjligt. Att method acting kan göra underverk såg vi i James Mangolds: "Cop Land", där en uppjäst Sylvester Stallone gjorde ett mycket trovärdigt intryck som sheriffen Freddy Heflin. Tyvärr varade inte glädjen länge när ännu en Rocky-film dök upp, och ännu en Rambo-film.

När kompisar frågar vad jag har för favoritfilm nämner jag alltid två. Den första är Ridley Scotts: "Blade Runner" från år 1982 med Harrison Ford, och den andra är James Ivorys: "The Remains Of The Day" från år 1993 med Anthony Hopkins, Emma Thompson och Christoper Reeve. Den sistnämnda filmen bygger på Kazuo Ishiguro bok med samma namn (han skrev även 'Never let me go') - och tar med oss på en klass- och kärleksresa som är så fascinerande att man aldrig glömmer Anthony Hopkins uppgivna karaktär James Stevens. Hugh Grant är också med på ett hörn och den gamle räven James Fox, som mer eller mindre var en konstant i brittiskt filmskapande på 70-talet.

Blade Runner poster av Drew Struzan.

James Ivory och Ismail Merchant (1936 - 2005) är / var - två filmskapare som jag alltid har tyckt om. De lyckades i filmen: "Jefferson In Paris" från år 1995 att förvandla Nick Nolte till en livs levande skådespelare, det borde vara ett bevis på deras talang. De låg även bakom filmerna: "Howards End" och: "A Room With A View" - som var baserade på den engelske författaren E.M. Forsters böcker.

Bra filmer har förmågan att lyfta iväg oss på fantasins vingar, och de är lika stor konst som något annat som har med den mänskliga kreativiteten att göra. Det finns varken plats, tid eller utrymme att ta upp alla bra filmer jag sett genom åren, men många av dem hjälpte till att forma min egen kreativa lust, och på det sättet var de aldrig ett tidsfördriv, de sporrade en livslång inspiration som jag aldrig kommer kunna vara utan.

Ute i det kända universum är många saker ibland inte helt och hållet vad vi tror att de är. Felaktiga uppfattningar är ofta baserad på rådande vetenskap, och ny teknik kan antingen förstärka "det vi tror oss veta", eller stjälpa en paradigm. Man skulle kunna säga att det sistnämnda ordet är en av anledningarna till varför Pluto raderades från historieböckerna och arkiven som en planet och anses idag vara en måne (dvärgplanet av is). Låter det märkligt, betänk då att astronomerna har hittat en uppsjö liknande "månar" och vet att det existerar 1000-tals dvärgplaneter i närheten av vårt solsystem. Om varje objekt skulle vara en planet skulle bilden av universum behöva förändras drastiskt, och det går inte i det här läget. Denna förändring behöver ske sakta i enlighet med våra upptäckter.

En stor majoritet av forskare röstade vid ett stort möte på "IAU" (International Astronomical Union) i Paris år 2006, att den nya definitionen av en planet var:

"Ett objekt som rör sig kring solen, som har blivit rundformat av sin egen gravitation och dominerar rymden i sin omedelbara närhet."

Anledningen till varför Pluto har fått stiga ned från pulpeten och inte längre benämns som en planet, är för att den allena inte dominerar rymden i sin omedelbara närhet. Den får hjälp i arbetet av sin egen måne "Charon" och de två mindre satelliterna: "Nix" och "Hydra", som följer de två månarnas (dvärgplaneternas) gravitation. Exakt hur allting ligger till, vet man inte än, man gissar och teoretiserar för att lösa mysterierna.

Ett nytt mysterium som har sett dagens ljus, rör påståendet att det kanske ändå finns nio riktiga planeter i vårt solsystem. I flera hundra år har man ansett, och vetat, att Jupiter är vår största planet, men det kanske finns en annan, större planet ute i rymden som vi ännu inte har upptäckt. De kallar denna planet "Tyche" i det här skedet.

De första indikationerna på att en ny planet kan finnas där ute, fick astrofysikerna John J. Matese och Daniel Whitmire vid universitet i Louisiana, Lafayette när de undersökte rådata från en rad olika observatorium. De estimerar att det kommer att ta ett par år att processera all information och plocka ut "guldkornen" som kan avslöja exakt var denna "okända" planet finns.

Jag skrev ett långt mail till John J. Matese förra året som är Emeritus Professor of Physics, och fick ett långt mail tillbaka med svar på en del av mina frågor. Han skrev bl.a:

"Hi Walter... In all likelihood, if the object we describe exists it will be somewhat like Jupiter, but won't look like Jupiter since it will be too far to reflect much sunlight. It will emit radiation peaked in the infrared, ~ 10 times longer wavelength than visible light, that would have to be represented in false color..."

Med andra ord menar Matese att man (vetenskapen) inte ska förvänta sig att planeten, om den existerar, kommer att uppträda eller synas på samma sätt som man är van att betrakta planeterna.

Han skrev vidare:

"The evidence for such an object is an unusual pattern of the orbits of observed comets (in particular, their major axis orientations) - coming from the outer Oort cloud. These comets typically have their orbits changed (made to come close to the Sun) by the gravity of distant matter in our galaxy. But this mechanism creates its own distinctive pattern of orbits. In a 1999 paper we asserted that there was an "unusual" aspect to the observed pattern, affecting ~ 20% of the comets, that was consistent with a Jupiter mass solar companion orbiting in the comet cloud..."

Matese och kollegans hypotes bygger alltså på beräkningar och observationer hur kometer beteer sig i närhet av planeter med stor gravitationskraft. Runt den okända planeten existerar det alltså nu en anomali som man inte kan förklara förrän man har tittat mycket ingående på alla data.



Tyche är en stor rackare...

Vad det gäller avståndet till den nya, förmodade planeten skrev Matese:

"If it exists, the object would be slightly more massive than Jupiter, but would be ~ 3000 times further out than Jupiter. It would not have formed in our planetary disk, but most likely would have been captured in the complex environment where our Sun was born. As such, the IAU might choose not to use the term "planet" for such an object..."

Jag tycker det är en fascinerande tanke med att vi kanske har en ny planet i vårt solsystem, men det är inte troligt att vi kan skicka ut en sond för att undersöka vad den består av, inte under vår livstid i varje fall.

Universum kommer för alltid vara den största gåtan för mänskligheten, men i mitt sinne är det ganska uppenbart att vi är stjärnornas barn, och det är där vi hör hemma.

LÄS MER: Hypothetical Planet

Air Force Pants...

Strax är det dags att hårdtesta "Crysis 3" på nya PC:n, köpte spelet för 99:- på CDON.se, och det damp ned i brevlådan idag. De senaste dagarna har jag kört Battlefield 3 och kollat med FRAPS hur det ser ut med FPS:en, och resultatet har varit väldigt uppiggande.

När jag hade BF3 på medium, hade jag mellan 140 - 150 fps (1920x1200), när jag hade allt på high, hamnade jag kring 90 - 100 fps, när jag hade allt på ultra, hamnade fps:en kring 45 - 65, beroende på vad som utspelade sig på skärmen. Jag stötte inte på något lag, eller drop alls. Vad man än tycker om DICE, har de kodat ett väldigt bra spel.

Ni som är sugna på att uppgradera gör klokt i att lägga ut ett par extra hundralappar på ett bra grafikkort, det gör verkligen en stor skillnad.

Nästa stora inköp blir en ny LCD-skärm. Jag tänker självfallet välja någon skärm som har 120Hz, eller mer.

Är det någon som har testat Asus 27" VG278HE 144Hz? Onekligen måste jag också köpa större SSD-disk, precis som ni sa, så fylldes den ganska omgående. Samsungs 840 Pro som jag har, är riktigt bra. Jag tror jag köper den större varianten inom kort.

Once you try SSD, you never go back! Så sant som det är sagt. Det är ett nöje att se hur Windows 8 startar på 8 sekunder, sedan är det bara att köra på direkt.