Man kan undra vad det japanska folket hade gjort för ont för att förtjäna drabbas av den ohyggliga naturkatastrof som hände dem förra året. Drygt ett år senare (11 mars 2010), och hundratals efterskalv, försöker de plocka upp tråden och sina liv de hade tidigare innan katastrofen, men det har inte varit en lätt resa.

Mitt besök i Tokyo och Hokkaido för något år sedan, var en av de mest fantastiska resor jag har fått uppleva i mitt liv. Det var inte enbart naturen eller de stora städerna som var fascinerande, utan även människorna. Första gången man möter den japanska kulturen på "riktigt", älskar man den eller hatar man den. Det finns något för alla, men man gör klokast i att glömma gammalt groll och låter dagens japaner stå för intrycken man kommer få. Varken deras historia, eller vår egen, vittnar om en fredsälskande nation, men det är inget jag ska gå in på här.

Jag blev förälskad i kulturen, språket, människorna och den goda maten. De lämnade ett bestående intryck att jag faktiskt tänker på dem väldigt ofta. De planterade ett litet frö i mitt hjärta och jag vet att jag kommer återvända någon dag.

Poeten Ono no Komachi skrev någon gång i mitten på 800-talet:

"Aware nari waga mi no hate ya asamidori,
tsui ni wa nobe no kasumi to omoeba..."

- vilket betyder:

"Även om slutet är nära,
föreställer jag mig himlens blåhet
som en del av dimman på jorden..."

Dödens dimma är en del av livets "dimma", vi vandrar genom ett töcken och vet aldrig vad som finns på andra sidan. Vad vi än gör får vi aldrig vara rädd att vandra vidare. Jag hoppas Japan fortsätter att repa sig, för kulturellt sett hade vi varit fattigare utan dem.