728 är antalet exoplaneter som man har upptäckt kring stjärnor som liknar vår sol ute i universum. Dessa planeter finns just nu utanför vårt eget solsystem och "lever" sina liv oberoende vad vi har för oss på vår lilla plätt.

De första planeterna som man upptäckte var mycket mer massiva än Jupiter, och Jupiter är en stor rackare med våra mått mätt. Allteftersom mätinstrumenten har blivit bättre har man hitta fler och mindre planeter, men man vet fortfarande inte vad de består av. För att liv ska kunna uppstå måste en planet ha rätt tyngd, och just de rätta förutsättningar för denna "tyngd" beror på ofantligt många saker. Många forskare tror att planeter uppstår i efterdyningarna av stjärnor som kollapsar (imploderar) eller exploderar. Troligtvis är det båda. Den oerhörda dragningskraft som implosioner medför gör att stoft (rymddamm) dras till en specifik punkt som sedan ständigt byggs på tills det blir ett runt klot av en viss dimension. Det kan även hända andra saker när stjärnor imploderar, svarta hål kan bildas som har en sådan tung massa att ingenting kan undgå dess dragningskraft, inte ens ljuset.

Stjärnorna i vår del av galaxen, liksom alla andra stjärnor tror man, uppstår i molekylmoln (nebulosor). Nebulosorna består till 95% av helium och väte. Helium är som bekant en gas och är väldigt flyktig och lätt. Tyngre grundämnen bildas via sammanslagningar efter stjärnexplosioner och därför vet man att rymden på många sätt är ett oändligt stort laboratorium som fortfarande är i sin linda.

Inget vet fortfarande varför allt det här har uppstått eller varför det ens existerar, men det hindrar inte mänskligheten från att spekulera. Jag vet i varje fall att alla människor har samma beståndsdelar som stjärnorna, vi delar samma slags grundämnen som finns överallt omkring oss. Detta betyder att vi, hur långt än tillbaka i tiden det än är, kommer från detta svarta, men samtidigt upplysta töcken av intighet. Om stjärnorna (solarna) är vår livskälla kan man undra vad det är som är stjärnornas?

Vad som är säkert är att universum fortfarande expanderar (ballongteorin), vad som händer när det når bristningsgränsen vill jag inte ens tänka på. En ballong som exploderar ger ifrån sig ett fasligt ljud och all luft som finns inom den sprids åt alla håll. Om det skulle uppstå ett hål i universum tror jag inte det skulle tillsluta sig själv. Det skulle kräva något oerhört otänkbart, en kraft så gigantisk att det inte går att föreställa sig. Om det inte var så att... vi lever i ett mikrokosmos, och att ljusen som vi ser inte är stjärnor, utan reflektionerna från mikroskop.

Vem är det då som smygtittar på oss? Är vi egentligen bakterier som någon försöker att utrota?