När vi tänker på gravplundrare, tänker vi kanske på Indiana Jones eller Lara Croft, men dessa påhittade karaktärer har inte så mycket att komma med när man tittar på riktiga gravplundrare, och då tänker jag främst på den ökände egyptologen Howard Carter (1874 - 1939).

Mr. Carter hade många ambitioner och drömmar i livet, två av dessa drömmar handlade om att hitta en ovärderlig skatt, respektive bli inskriven i historieböckerna som en stor upptäckare. Kanske känner ni igen namnet vid det här laget och förknippar det med en förbannelse? Då har ni helt rätt. Howard Carter var den arkeolog som fann Tutankhamuns grav i Konungarnas Dal och ådrog sig den berömda förbannelsen. Vissa säger att det bara var en myt, andra, på den tiden då det begav sig, trodde på fullt allvar att mumien hade klivit rakt ur det 18:e dynastiet för att hämnas på dem som väckt honom ur hans eviga sömn.

Tutankhamuns grav och tillhörande sarkofag hittades år 1922. Platsen för fyndet låg ca. 500 kilometer från Kairo. Att graven upptäcktes var egentligen ingen slump, Carter hade befunnit sig i Egypten av och till under massor av år och visste att han någon gång skulle ramla på något intressant. Finansiären Lord Carnarvon var dock inte road över pengarna som flög ut ur kassan, men han lät sig övertygas in i det sista. När så Carter slutligen "ramlade" över något roligt, var det en av den moderna civilisationens största skatter han hade hittat.

Att den 12:e härskaren över Egyptenens 18:e dynasti (ca. 1358–1339 f Kr), nämligen Tutankhamun inte var särskilt betydelsefull, har arkeologer kommit till att förstå eftersom det finns så lite information om honom. De vet dock att han dog som 19-åring, orsaken är okänd. Hypotsen som råder är att han blev mördad. Röntgenplåtar har nämligen visat att bitar av skallbenet finns en bra bit in i huvdet där hjärnan skulle ha varit. Visserligen skulle orsaken till detta ha kunna vara att något gick fel när de drog ut hjärnan genom hans näsborre med en metallkrok (det var så man avlägsnade de mjukare delarna innan mumifieringen), men det är svårt att avgöra så långt efter händelsen.

De som inte är så insatt i det här med att förbereda en kropp inför efterlivet, inklusive mig, skulle nog bli förvånade att veta att det tog över 70 dagar att göra en bra mumifiering. För varje del av processen, som att t.ex. lägga inälvorna i speciella urnor, balsamera kroppen, lägga en skarabé där hjärtat skulle ha varit - bekräftades med en rit som prästerna företog sig.

Howard Carter och co. visste inte om allt detta hårda arbete när de forcerade väggen in till Tutankhamuns gravkammare. De var uppfyllda av girighet och berömmelse, och den sistnämnda skulle komma på sitt eget speciella sätt.

Lord Carnarvon dog en "kort" tid efter upptäckten på ett mystiskt sätt, även en gul kaneriefågel i hans ägo föll ned död en dag utan någon anledning.

Tjugotre andra märkliga dödsfall skulle inträffa åren efter att graven hade visats för världen, och pressen var inte sen med att sammankoppla den med den text som stod på en keramikskärva in i förrummet till gravkammaren:

"Döden skall med sina vingar slå den som stör Faraos ro."

Howard Carter dog vid 66 års ålder av "naturliga" orsaker, men man kan ju undra varför han inte blev äldre.