Vad ska vi göra med fattigdomen i världen, i Sverige, i ditt liv? För många av er som läser detta har förmodligen inte så mycket pengar om man ska förlita sig på statistiken (AMV. att var 5:e ungdom inte har jobb). Kanske bör vi definera vad "mycket pengar" är. Är man rik om man har en miljon på banken, två eller hundra miljoner? Eller är mycket pengar när man har 5.000:- över varje månad när räkningarna är betalda? Kanske är det en definitionsfråga, för varje individ har skapat ett liv utefter hans eller hennes premisser.

Det tråkiga med pengar är att det verkar vara det enda sättet för att hålla oss i schack och samtidigt få oss att göra saker för varandra. Utan pengar hade samhällstrukturen sett ut mycket annorlunda ut. Andra kommoditeter hade troligtvis ersatt det vi kallar pengar, men hade fått samma värde som pengar.

Jag växte upp relativt fattigt. Min mor jobbade heltid och min styvfar jobbade heltid, trots det gick inte ekonomin ihop riktigt. Vi hade, hur de än vred och vände på slantarna, enbart så mycket att vi klarade oss; och att "klara" sig blev det enda som betyde något. Det är inget fel i det på något sätt, men när man är barn och pekar på en leksak och får höra att mamma inte kan köpa den där saken man vill ha, då blir man ledsen, och händer det fler än en gång skrapar den ett litet sår på barndomens bubbla som alltid kvarstår.

Kanske är det där den ligger, känslan och upplevelsen av att vara fattig? När man inte kan köpa en sak som samhället eller ett visst företag säger att du ska ha, känner man att man står utanför, och utanförskap leder nästan alltid till isolation.

Det verkar som ju äldre man blir, desto mer benägen blir man att värdesätta saker som inte går att köpa. Den kan vara vänner, upplevelser man får när man är ute i naturen, eller helt enkelt kärleken i ens liv.

Glöm aldrig att samhällets: "modus operandi" dvs. tillvägagångssätt - att hålla dig "fången" i det här eviga "vill-ha-läget", är att ständigt påpeka för dig att du inte duger, men det gör du, många gånger om. Ibland ska man slå på dövörat och påminna sig själv om vad som är viktigt.