Jag som växte upp med Iron Maiden, W.A.S.P. och Judas Priest, borde ha förlorat oskulden till låtar som: "Charlotte The Harlot", "Animal - Fuck Like A Beast", eller: "Breaking The Law"; men det vill inte ödet. Det som strömmade från högtalarna den lördagskvällen när jag och flickvännen började mysa var Whitney Houston och låten: "Where Do Broken Hearts Go" från hennes andra skiva från år 1987.

Självklart tog jag henne till extasens höjder, flickvännen, inte Whitney, men dessa talanger är inget jag tänker på just nu när popdivan har vandrat vidare till gröna ängder.

Trots att jag inte följde Whitneys karriär slaviskt på något sätt, fanns hon alltid där i bakgrunden pga. av älskogsdebuten, och jag har alltid tyckt att det är fascinerande med människor som är duktiga på något instrument eller har en "gåva". Whitneys gåva var onekligen den där rösten som trollband människor världen över. Hon sjöng mycket bättre än många av sina samtida kvinnliga kollegor; dessutom var hon snygg och verkade ha koll på det mesta, men detta skulle visa sig vara en kuliss. I många av de intervjuer som kom på senare år erkände hon att droger hade förstört hennes liv. Vem som är skuld till att hon ens började är ovidkommande idag. Nu är hon borta, för alltid.

Det är kanske dumt att känna sorg när kändisar viker hädan, men som medmänniska tänker jag på hennes dotter, hennes syskon och föräldrar. För dem var hon inte popstjärnan Whitney, utan en mor, en syster och en dotter.