Fotbollsälskande Sverige måtte vara världens märkligaste supportrar. Man backar upp det svenska landslaget så länge man tror att det ska gå bra, men så snart det inte går som man hoppats, då brakar piskan, rottingen, yxan och hammaren ned som en åskvigg och krossar de små liven som yrar omkring på den gröna gräsmattan. Utan någon större patos eller hegemoni i det mänskliga psykets intrikata labyrinter, upplever varje medborgare som har kommentarer som rör landslaget sig själv som en expert i ämnet och domiderar över alla beslut som gjorts.

Missnöjet trappas alltid upp i massmedia som snabbt skanderar det svenska folkets besvikelse. Förbundskaptenen placeras mitt på ett podium, så som skedde för någon dag sedan; och betraktas som en krigsbrottsling som måste ställas inför ett korsförhör i sann japansk företagsanda:

"Varför misslyckades vi!?" - skriker pöbeln och missbrukar ordet "vi" då de egentligen menar stackaren som sitter och svettas under strålkastarnas sken.

Den föreställning jag såg på nyheterna kändes ovärdig och vidrig (förbundskaptenen som höll presskonferens); och mitt i all sörja kom jag på var felet låg. Det var inte fel på fotbollsspelarna eller förbundskaptenen, utan snarare på den hybris som de matats med från moderlandet. Som någon uttryckte det:

"England spelar inte för att vinna, utan för att dominera..."

Om man ska sätta det uttalandet i någon sorts kontext går det inte undkomma den engelska kulturhistorien. England som nation har alltid visat sig mycket stryktålig, inte minst i alla krig. Även om krigsskådeplatsen inte är ett sargat Europa längre, krigar England med alla som försöker decimera hennes stolta vigör. Den nation som är vid god hälsa slåss till sista blodsdroppen, och hennes soldater offrar gärna sina liv för landets heder, och detta är belöning nog.

De svenska fotbollsspelarna "slåss" inte för sveriges heder, det är den förtäckta orsaken. De kämpar för att slippa reprimander om saker skulle gå fel, och självfallet för sin brödföda. Kämparglöd, inspiration och styrka, kommer inte på angivet datum eller angiven plats, det byggs upp inombords som en tryckvåg man inte kan hålla tillbaka och gör så av ett visst behov.

Det fotbollsälskande Sverige tror att fotbollspelarna är gjorda av sten och säger och beteer sig lite hur som helst mot dem. Det får de tåla, anser man, och syftar på att deras höga löner ska radera varje mänsklig begivenhet. Den som ständigt hör glåpord eller kritiseras slutar till sist bry sig, och detta med rätta.

Jag tycker inte EM på något sätt var en förlust, Sverige vann mycket insikt och lärde sig förhoppningsvis att vara ödmjuka. Respekt föder respekt, och vad sporten anbelangar är alla lika mycket värda som Zlatan.