Nästa gång du tittar mot natthimlen kommer du kanske märka att det finns ett stort område som är helt mörkt där inga stjärnor finns. Dessa är dolda bakom en planet som är på kollisionskurs med Jorden. Planeten heter: "Melancholia", den färdas med en hastighet av 100.000 km/h, och kommer tyvärr kollidera med oss inom loppet av ett par år. Det finns dock ingen mening med att få panik eller sälja fläsket, det hade hänt förr eller senare. Inget är konstant i universum, allt rör på sig, genom tid och rum, genom tanke och upplevelse. Det är skönt att kunna få berätta att detta jag skriver nu bara är en fåordig rekapitulation av regissören Lars Von Triers nya film.

Alldeles för ofta glömmer vi bort att vi befinner oss på ett litet klot någonstans i Vintergatan. Vi omgärdas av 400 miljarder stjärnor, men vi kan inte nå en enda av dem. De befinner sig alldeles för långt bort. Vi ser en handfull av dem, och kan bara ana vilka mysterier som döljer sig bakom vår egen sol, den vackraste stjärna vi känner till.

Om det skulle bli så i framtiden att en annan planet kolliderar med vår, kommer det inte finnas människor att bevittna denna händelse. I det kosmiska urverket är en miljon år faktiskt ingenting. Det är en stjärnas andetag, och kanske dess första hjärtslag, allt däremellan är tid som föder tid.

När jag iakttar natthimlen vänder jag mig alltid till den södra stjärnhimlen, jag har fått för mig att det finns någon som tittar på oss där genom de Magellanska molnen. Där, i en evig rotation, befinner sig en viktig axel till vår Vintergatas balans. Jag vill gärna tro att galaxen är som ett kontrollrum, och i det där kontrollrummet finns svaren på många av våra frågor.

"Varför befinner sig människor där var de befinner sig?"

"Vi singlade slant, de slapp göra grovjobbet, den här gången..."