Nu har jag ätit en banan om dagen under en veckas tid (och annan frukt), men ser inte mer ut som en apa för det. Annat var det när jag befann mig i Tokyo år 2009, då jag och ex-sambon satte oss på trottoaren och käkade frukt som om det vore det mest naturliga i världen. I Japan sitter man dock inte på gatan och äter banan som vildar, som vi gjorde, man använder bestick. Människorna tittade på oss som om vi hade rymt från någon Cirkus, men vad gör man när hungern slår på? Man äter och tänker inte så mycket på det.
Det är lätt att störa sig på turister när de kommer hit och beteer sig lite hur de vill, men hur är man själv egentligen när man är utomlands? När jag var i Paris senast glömde jag bort att jag hade en cheeseburgare i fickan. När jag så stod framför Mona Lisa på Louvren och folk tog ett steg bort från mig, mindes jag det lilla köttstycket och fick smita in på toan och förtära den hemska tingesten. Om Da Vinci hade kunnat se mig då...
I Bryssel, för massor av år sedan, fick jag en hel påse choklad efter ett besök på en chokladfabrik och vandrade ut i staden med ett leende på läpparna. Eftersom det var sommar stod solen högt i skyn och smälte innehållet tämligen lätt, vilket innebar att jag gick omkring med bruna fläckar på min jacka. Det såg inte trevligt ut alls. Kanske fick någon för sig att en olycka hade hänt i fickan?
Jag är av den anledningen mycket tolerant mot våra kära turister. Det är OK att ha mat på kläderna och dofta stall, man vet ju nu hur lätt man kan glömma saker eller klanta till det.
Har du några pinsamma sommarminnen på lager?
Skrivet 2012-07-15 14:19, av walter_iego

