Jag vet inte vad ni tycker om den norske Herr. B som har så mångas liv på sitt samvete, men jag är innerligt trött på att se hans ansikte i media varje dag. Jag är inte ett dugg intresserad av hans rehabilitering eller hans fula föräldras uppgivna tankar eller bortförklaringar om varför han blev som han blev. De (psykologerna och doktorerna) - kan påta hur mycket de vill i hans skalle, och slänga ut miljontals kronor på att försöka se var ondskan finns i hans förrutnade själ, men de kommer aldrig hitta något; ty ondskan finns inom oss alla och är osynlig på röntgenplåtar.

Jag är inte heller intresserad av "minnesceremonin" som ska ske på söndag för att markera att det var 1 år sedan de hemska händelserna på ön och i den norska huvudstaden. Jag tycker det hade varit bättre att försöka glömma och hedra de döda människorna i tysthet. Att samlas i stora klungor på torg och gator och vifta med levande ljus, känns nästan som ett hån mot de levande; jag tror snarare sorgen kommer bli större; för de som sörjer de döda på riktigt, vet att ingen manifestation kan läka det öppna såret.

Jag skulle helst vilja att Herr. B slutade andas och slutade ta upp plats här på vår jord. Det finns andra som är värda detta liv, människor och varelser som vill göra det bästa av sin existens, inte kväsa livslågan på dem som en gång sattes till världen som ett bevis på kärlek och gemenskap.

Det finns egentligen inget mer att säga om saken än att de som dog, dog förgäves. Världen är fortfarande lika hård och kall, och vi har faktiskt passerat en svart linje. Det har nu dött fler människor under mänsklighetens historia än alla de miljarder som lever idag. Vilket tråkigt rekord.

Vi lever bland livgivare och mördare, men jag vill inte se mördarnas ansikte mer; de skymer solens värme med sina kalla ögon. Kan de inte bara försvinna...