Varje försök man gjort att datera universum har gett olika siffror, men på senare år har man mer eller mindre kommit överens om att universum är ca. 13 miljarder år gammalt. Med denna beräkning kan man lätt räkna ut att människan under dessa miljarder år blott existerat i:

0.0000000000000000000000000000000000000000001 sekunder, vilket inte är mycket.

Om man istället tittar på Jordens historia, vet vi att den har funnits i ca. 4,6 miljarder år, och om vi då även mäter människans fysiska existens (homo sapiens sapiens) på denna jordhög beräknas den till ca. 200.000 år. Under denna relativa korta tid här har vi hunnit åstadkomma väldigt mycket.

Våra hjärnor har visat sig växa med tiden, och efter vår s.k. dataålder kommer forskare i framtiden se att det var just på 1990-talet som hjärnan började anta sin kubistiska form, det var också under denna period av evolutionen som man kommer att se att människan stagnerade. Trots försök skaka liv i förnuftet hände det inte så mycket. Man visste att elden skulle bränna ned staden, men man lät det brinna...

Under de 13 miljarder år som har förflutit sedan vi alla föddes i den kosmiska orgasmen, är det inte en enda människa som har kommit på svaret till frågan varför vi överhuvudtaget finns. Hur kan någon uppstå ur självaste intet?

Vi gör ett litet experiment.

Jag ska nu be dig tänka på en sak. Den här saken som du snart ska tänka på existerar inte just nu, men om ett par sekunder har du skapat den i din hjärna och fyllt den med hela ditt livs associationer. Den kommer att dyka upp i ditt medvetande från "intet" och existera där i ett par sekunder, sedan sjunka tillbaka till intigheten var den kom ifrån.

OK, är du redo? Tänk nu på en...

vit boll!

Du ser den framför dig, den existerar nu i området mellan ögonen och den verklighet du har framför dig. Det är en zon av föreställningar, av idéer, av fantasier, av dagdrömmeri. Så länge som du tänker på den här vita bollen finns den, om ej i fysisk form, så i en abstrakt förlupenhet. Med människans mått är ett par sekunder inte länge, med universums mått är inte ett par miljarder år heller länge.

Vem är det som sitter och dagdrömmer om oss där ute och har kunnat hålla kvar tanken så länge? Och vad händer när "tankekonstruktören" börjar tänka på något annat? Försvinner vi då, eller lever vi kvar i universums minne?