Det är intressant att följa hur smartphone-tillverkarna hela tiden försöker överträffa varandra när det gäller tekniska framsteg. Den ena efter den andra telefonen som presenteras skryter om att den har fantastisk kamera, fantastiskt ljud och supersnabb processor för alla våra dagliga krav. Vilka är då dessa dagliga krav som kräver avancerade maskiner för att underlätta våra liv?

I reklamfilmer från Apple, kan man se personer som använder sin iPhone för att dokumentera när de cyklar, eller kör motorcross, i svåra terränger. Den blöta leran skvätter åt alla håll och personen med mobilen fasttejpad kring armen tjoar och tjimmar som om han fått adrenalin pumpat rakt in i blodet. Man ser mannen i reklamfilmerna (för det är aldrig en tjej), köra huvudstupa nedför branta kullar i full fart medan mobilen filmar hela den uppfriskande, men skakiga färden mot den ultimata av alla kickar; känslan av att leva i farans gränszon.

Ett annat scenario som också ofta dyker upp är bergsklättare som vill föreviga den vidunderliga naturen. De står på en klippkant någonstans och tar panoramafoton som sedan, på något magiskt vis - klistras ihop i mobilens mjukvara och blir en mycket mer attraktiv version av verkligheten än verkligheten själv. Bergsklättraren kan sedan ses hänga i en tunn lina ovanför ett stort bråddjup med ett fånigt leende på sina läppar som tycks säga:

"Jag kan dö när som helst, men vad f-n, jag har världens bästa mobil med mig som sällskap."

Andra scenarion som också är ställföreträdande livet, är lyckliga människor på stranden. Medan kameran flyger över deras huvuden, får vi snabba glimtar av personernas vältränade och bruna kroppar. Leenden blixtrar förbi, sexiga ögon, guppande bröst, välformade ben och stjärtar signalerar att det här är det goda livet, men bara om man använder produkten som dyker upp i slutet som en ulv i fårakläder:

"Det goda livet kostar bara ett X-antal tusenlappar! Inte vill väl du stå utanför gemenskapen, kom igen nu, köp, köp, köp!"

Reklammänniskornas liv kan verkligen göra gemene man olycklig om man är lättpåverkad. Oftast har vi inte så spännande vardagsliv att vi behöver en Nvidia processor som Tegra 3 på 1,7 GHz för att dokumentera när vi viker strumpor eller står och steker pytt-i-panna på måndagskvällen; ej heller känner vi större närhet till naturen om vi köper SHIELD-skydd till mobilernas ömtåliga skärmar för att hålla dessa repfria. Allt som teknikföretagen och smartphone-tillverkarna försöker att sälja in går emot hur livet egentligen är. Har du någonsin träffat en människa utan repor? Det har inte jag.

Det är våra erfarenheter som definierar vår individualitet. Utan minsta skrapmärke på utsidan eller insidan, skulle vi alla vara exakt samma. Hur skulle vi då kunna särskiljas, än mindre, finna motsatser attraktiva? Det går inte att sätta ett skyddande membran över livet, fritt från yttre påverkan, för det är ju tyvärr så, att det som stagnerar, tenderar att vissna och dö.

Det är uppenbart att teknik och mänskliga erfarenheter inte går hand i hand. Nu talar jag om fundamentala progredieringar, inte den ständigt upptrappande slit-och-släng mentaliteten. Idag har rollerna nästan blivit ombytta, dvs. våra smartphones är drivande i vår livsföring eftersom vi med hjälp av dem kan spara minnen och visa upp dem. Det räcker tydligen inte längre att njuta av livet, man måste dela de viktiga ögonblicken med andra, främlingar så som med bekanta, för att på detta sätt verifiera att de verkligen inträffat.

Igår såg jag en vacker solnedgång, men jag plockade inte fram mobilen eller tände kameran. Om jag hade gjort det hade jag missat den mjuka övergången som utspelades på himlen. Det finns ingen kamera i världen som hade kunnat registrera det som mina ögon såg; den fullkompliga harmonin mellan ljus om mörker, eller känslan i mitt hjärta.