Här sitter man, en man i sina bästa år, och tänker njuta av en Travoltafilm, när man drygt en timme in i rullen, helt och hållet har förlorat sin koncentrationsförmåga för att filmen stinker rejält. Efter att badguy No.67, fick en kula huvudet, och Travolta kolugn satte sig på en bänk och inmundigade en "royale with cheese", ville jag ha mina pengar tillbaka och den tid jag spenderat på verket. Filmen jag skriver om heter "From Paris With Love", och jag lovar, det är sista gången jag hyr en film där namnet Luc Besson dyker upp på omslaget.

Just till den här filmen, liksom många andra Besson har varit involverad i, är han enbart författaren, inte regissören. Jag antar att det betyder att han har skrivit en synopsis på 400 ord och hyrt ut sitt namn till högstbetalande, för man gör inte annars så. Det är karriärmord låna ut sitt namn till höger och vänster (*host *host Tom Clancy). Även om deras namn (Besson & Clancy) en gång i tiden stod för kvalitet, har det till deras stora förtret dykt upp massor av duktiga förmågor som verkligen jobbar för sin konst. Hur många filmer om hemliga agenter ska vi behöva tåla egentligen?

Jag försvarar inte fildelning, utan den skulle jag förmodligen vara en rikare man, men jag förstår att det existerar. Ingen ser någon mening i att kasta bort hårdförtjänta pengar när det mesta som finns i filmväg enbart är ett tidsfördriv för stunden. När jag ser en film vill jag ha ett minne för livet, jag vill lära mig något nytt eller växa som människa. Kanske är det lite för mycket begärt av en film, men fråga Frank Darabonts fans (regissören som gjorde 'The Shawshank Redemption' / Nyckeln Till Frihet), varför filmen anses vara en av de bästa som någonsin gjorts, så svarar de säkert att den berörde dem.

Jag borde ha förstått att From Paris With Love, inte var en sådan film, men någonstans i mitt inre nörderi, trodde jag att den skulle vara bra. Man får inte alltid som man vill, det ska höstgudarna veta.